ALL THE WAY WITH LBJ

LBJ och hunden Yuki, Ambassador of Barking.

Nu är det inte så fasligt långt till det amerikanska presidentvalet. Det är ju alltid väldigt intressant. Elektorsröster, swing states, Florida. Det verkar ganska öppet fortfarande. Demokraterna kanske till och med kan ta Idaho? Nej, så långt ska vi inte gå. Under tiden läser jag Martin Gelins fantastiska ”Den amerikanska högern”, där man får följa med under en USA-resa i Tea Party-rörelsens spår.

En av mina favoritpresidenter är Lyndon B. Johnson. Inte för att han förde en fläckfri politik, för det gjorde han inte, men för att att han hos många har ett sämre rykte än han förtjänar. LBJ’s hela gärning är dränkt i Vietnamkriget. Yttrar man hans namn kommer bara namnet Vietnam fram. Någonstans där under ligger sakerna han kämpade för halvt bortglömda. Medborgarrättslagar som hans närmaste män inte ville att han skulle ta i, av rädsla för att han då skulle vara slut rent politiskt. Johnson svarade bara: ”Vad ska man då med presidentposten till?”. ”Obamacare” är ordet på mångas läppar, men det var Johnson som redan 1965 drev igenom Medicare och Medicaid.

Det är dessutom så oerhört intressant att det kommande valet kommer att visa den enorma spricka som idag finns mellan demokraterna och republikanerna. I Sverige dras alla partier mot mitten, i USA är det precis tvärtom. Den svenska politiska skalan går inte att dra upp på samma sätt i det här fallet, höger vs. vänster blir felaktigt. Men om vi gör det ändå så skulle de båda kombatanterna stå och blänga på varann, balanserandes på varsin kant allra längst ut. Man skulle hellre trilla ner än ge ett endaste dyft till sin motståndare. USA har inte varit med om detta sedan just Lyndon B. Johnson mötte den störste republikanske galningen någonsin, Barry Goldwater, i valet 1964. Goldwater reviderade trots allt sina åsikter senare i sitt liv, men han var ändå mannen som förespråkade användandet av atombomber i Vietnam.

Det är i den här presidentsvalskampanjen som Johnson-lägret skapar denna reklamfilm som fick namnet ”Daisy”, den bästa och mest direkta politiska reklamfilm jag har sett. Den är enkel och samtidigt så slagkraftig. Tösen kan ju inte räkna, men det spelar ingen roll.

Jag kan samtidigt inte låta bli att avsluta med en reklamfilm som är så amerikansk att det nästan blir för mycket. Den användes i Ronald Reagans lyckade kampanj 1984 och går under namnet ”Morning in America”.

SKULLE NI KUNNA GIFTA ER MED EN ARBETARE?

Jag var på skivmässa i Midsommarkransen igår. Då jag inte har bott i Stockholm överdrivet länge så är jag fortfarande lite av en novis gällande stadens mässor. Jag har besökt mässan i Solnahallen och en som hölls på Strand, och jag måste nog säga att gårdagens tillställning inte höll riktigt samma klass. Trevlig del av staden dock, skulle inte ha något emot att bo där. I vilket fall så hittade jag ett nummer av Bildjournalen från 1969 som jag bara var tvungen att inhandla efter att ha betraktat framsidan. Där hittade man bland annat denna text.

Jag tog lite fler kort på artikeln som jag tänkte lägga in lite längre ner i det här inlägget. Jag skulle dock först vilja resonera lite kring ett ganska vanligt fenomen som jag ibland springer på. Det här med att 70-talet skulle innebära en hippieperiod. Ni vet, ”jag ska på maskerad ikväll, jag ska vara hippie, 70-talet är så häftigt!”. Jag kom att tänka på det när jag läste den här artikeln. Vi är framme vid 1969, frigörelsen ur de gamla bojorna har i vilket fall kommit en bra bit på vägen. Och ändå resonerar studenter, flera av dem säkerligen intellektuella, på det här sättet gällande klasstillhörighet. Intressant. 
Det jag vill ta upp är det här fenomenet när människor tror att de är med i leken, fast man egentligen bara är hopplöst efter. Så, varför associerar svenskar 70-talet med hippies? För att man inte hängde med. Man var flera år efter. I USA och England kan man redan 1965 finna tydliga spår av kulturen, och säkerligen redan innan det om man är petig. 1966 blir det än tydligare och 1967 når man sitt zenit i och med The Summer of Love. Nyårsklockorna slår och man träder in i barrikadernas år, 1968. Här knakar det i fogarna utav bara tusan, USA har fler trupper än någonsin i Vietnam och studentupproren slås ner med våld. 1969, ja, Woodstock såklart, men festivalen signalerar ”the end of an era”. När The Rolling Stones ger sin gratiskonsert på Altamont i december 1969 är det verkligen slut, finito, den feta damen sjunger. Och som vi vet så slutade Altamont i kaos. Haight/Ashbury i San Francisco blev ett ghetto för utslagna drogmissbrukare. The free people liftade hem, klippte av sig håret, skaffade sig en fast partner, efter att i flera år knullat runt med allt som rörde sig i ett bevis på fri kärlek, och började arbeta. Med tiden blev man de jävligaste kapitalisterna som gått i ett par skor.
När allt var över, först då körde man igång på allvar i Sverige. Det är som att komma glad i hågen till en fest bara för att upptäcka att alla har gått hem. Och jag vet, nyhetsflödet var inte lika snabbt som idag, men det tar inte flera år att notera en världsomspännande rörelse. Kom igen. De svenska FNL-grupperna ska dock ha en applåd, icke att förglömma. 

 Så, nu kan vi gå vidare till artikeln. Vissa svar är inte helt fåniga, medan andra mest känns anmärkningsvärda.