Musikåret 2019

Där ”Drift” hade passat perfekt 1999.

Sista året på 10-talet. Det första som slår mig är att jag för 10 år sedan gjorde en 100-lista över 00-talets bästa låtar och blev helt utmattad. Det var oerhört tidskrävande att göra en ranking, kommentera låtvalen och samtidigt se till att inte glömma något. Det gjorde jag nog ändå. Det kommer inte att bli något sådant i år. För det första finns det en bebis att ta hand om, för det andra är jag inte längre en student som kan disponera tiden på universitetet lite hur jag vill. Så vi säger så här; ”Like So” med Eggstone är 10-talets bästa låt.

Lincoln, snart 4 månader, har för övrigt redan uppvisat fina smaktendenser. ”I’ll Follow The Sun” är en favorit, och även ”Do You Want To Know A Secret”. Vid ett tillfälle svepte han till på Michelles telefon så att ”A Day In The Life” började spelas. Det var givetvis genomtänkt och bra jobbat med tanke på att han bara var tre veckor vid tillfället. Jag har även försökt med ”White Rabbit” men Michelle tror att den kan ha dålig inverkan på honom. Mycket möjligt att Grace Slick gör honom till Clark Olofsson 2.0. ”Waterloo Sunset” var den första låten som spelades för honom i magen och hans gender reveal utspelade sig till tonerna av ”This Boy”. Han borde hysa agg mot ”Jag har bott vid en landsväg” då hans pappa sjöng den för honom i tid och otid innan han vräktes, men den verkar även fungera på utsidan. Han kommer väl att revoltera med tiden.

Den där 00-talslistan är faktiskt relativt fin även fast det kanske skulle förekomma smärre förändringar om jag hade gjort den idag. Den ligger kvar i arkivet och går bra att beskåda här.

Det här kommer istället att handla om musikåret 2019. Det kommer att vara ungefär samma upplägg som förra årets sammanfattning med diverse viktiga underrubriker såsom årets album, årets låtar, upptäckter, spelningar och så vidare. Länkar finns löpande i texten, missa inte det för en trevligare upplevelse. Årets låtar ligger i en egen spellista och länk finns vid den delen.

Projektet under året har varit veckosammanfattningarna som har inneburit att jag sisådär varannan vecka har skrivit en text om mina mest lyssnade låtar under perioden och dessutom satt ihop en spellista. Dessa kan man vältra sig i om man skrollar igenom årets inlägg på Eton Wall Game. Lyssningsstatistiken har tagits fram med stöd av last.fm.


Last.fm

Last.fm-kontot har varit igång sedan hösten 2004, till en början under namnet Audioscrobbler, och har sedan dess registrerat allt mitt digitala lyssnande i 15 års tid. Den främsta tjänsten internet någonsin har skänkt världen och oerhört beroendeframkallande. Det finns i princip oändliga möjligheter att bryta ner den här statistiken och mängden funktioner är imponerande, men kontentan är att jag ser hur många gånger jag lyssnat på en specifik artist, hur många gånger jag lyssnat på just den och den låten samt exakta klockslag för varje lyssning. Enligt last.fm har det sedan 2004 blivit 182,113 lyssnade låtar, eller ”scrobblingar” som man sedan starten har valt att kalla det, samt 7,324 lyssnade artister/band. Det är lite svindlande.

För att spalta ner den väsentliga informationen från det gångna året:

Jag lyssnade på 2,080 artister/band under året (räknat till och med den 20 december). Om jag har räknat rätt så kommer 150 av dessa artister att nämnas i den här texten. Det blev 5,712 unika låtar och allt som allt spelades det 13 360 låtar sammanlagt. Detta ger ett snitt på 37 låtar om dagen. Lägg därtill lyssnandet på okänd mängd fysisk musikmedia. Det låter som ett heltidsjobb men det är en ren fröjd från januari till december.

Så här såg det ut år 2019 när det gäller mest spelade artister/band.

Hälften av topp 10 fanns med på mest lyssnade 2018, The Beatles, Saint Etienne, The Smiths, The Shadows och Boards of Canada. Saint Etienne har toppat 2 år i rad, men blir nu nedpetade av Todd Rundgren. Det är en sjuhelsikes skräll. Mer om Todd lite längre fram. Det är roligt att Buddy Holly finns med så här långt upp, det känns som att vi i år hittade tillbaka till varandra. Joy Division är ofta med och snokar så här i toppen strax utanför topp 10 då det är svårt att enbart lyssna på enstaka låtar utan att hungra efter mer. Försök bara att plocka russinen ur kakan på Unknown Pleasures – meningslöst.

My Favorite är alltid My Favorite och då Michael Grace Jr ofta gör sig påmind på mina sociala medier så är Long Island-bandet ständigt närvarande. Fantiserar fortfarande till och från om en ”The Black Cassette”-inspirerad tatuering. Jag kommer ju dessutom aldrig över hur bra Dreams med The Whitest Boy Alive faktiskt är, vilket återspeglas här. 2019 blev året då WBA återigen började spela tillsammans. Enormt glädjande.


Årets album 2019

La La Lars – La La Lars II

Bolag: Headspin Recordings

Lars Skoglund spelar vanligtvis trummor i Laakso. I övrigt är meritlistan inte direkt blygsam då den även inkluderar centrala roller hos bland andra Lykke Li, Oddjob, Moneybrother, Magnus Carlson och Goran Kajfeš Subtropic Arkestra. La La Lars II är uppföljaren till, tro det eller ej, La La Lars från 2017. Smaka på namnen som medverkar på det här albumet. Goran Kajfeš. Jonas Kullhammar. Carl Bagge. Johan Berthling. På papperet är det här en dröm.

Men, jazz med tydlig popådra. Det skaver. Det känns lite som att fega ur. Stå där med ena foten i popen och vara inställsam. Den andra foten är mer vågad och inte lika fjäskig, kanske till och med mer ärlig.

Det här är ju i grund och botten en skitlöjlig tanke. Hansson & Karlsson bemästrade det här till fullo, Bosse och Loffe skavde aldrig.

Hansson & Karlsson, Trummor & Orgel och Sagor & Swing. Vilka fina exempel. Sagor & Swing sprang alltid till skogs så fort man fick chansen. La La Lars II känns mer urban.

”Vi Ses Igen (Pt.III)” är som en stekhet förmiddag på Folkungagatan, det är midsommarafton och inte en själ befinner sig inom synhåll. Alla har åkt till ”Landet”. Mina år i Stockholm lärde mig att många stockholmare åker till Landet vid passande tillfällen. Vart det här Landet låg var ofta oklart. Jag förstod att det var beläget utanför tullarna. Jag tänker att bilresan till Landet låter som ”Bara Idag. Kanske Imorgon”, spår nummer tre på La La Lars II.

När den här midsommaraftonen börjar gå mot sitt slut, när folk och fä har tittat lite för djupt i glaset och när det är lätt att relatera till kräftskivan i En Kärlekshistoria, det är då ”Det Skymmer” gör entré. Kanske det allra finaste spåret i sällskapet. Jag kan bara tänka mig hur trevligt det var för Kajfeš och övriga att få tackla något så här lekfullt. La La Lars II är lättsam och spännande på en och samma gång. Och visst tusan är det Alf Håkan ”Gröna Linjen” Åkesson som har mastrat alltsammans.

I november ordnade jag ihop en snabbvisit i huvudstaden för att beskåda La La Lars andra spelning någonsin, på Fasching. Jag återkommer till den när vi är framme vid årets live 2019.

Detta är i min bok årets bästa album. Grattis Lars Skoglund, jag väntar redan på sida E och F.

Amble – Drip

Bolag: Repeatle

Jag förhandsbokade Drip helt baserat på ett 57-sekundersklipp på YouTube. Andreas Tillianders bolag Repeatle skulle släppa loss det här och artisten kallade sig för Amble och kom från Göteborg. Faktiskt det första släppet på Repeatle där Tilliander själv inte står bakom musiken på ett eller annat sätt.

Hade en känsla av att det var lite småhemligt vem som egentligen dolde sig bakom namnet, men till slut visade det sig vara Ess Mattisson. Hela produktionen har en efter läggdags-doft. Roland-lådor som TB-303, TR-606 och MC-202, genomgående ambientkänsla, mycket downtempo toppat med lite acid. Det är förresten en MC-202 som dränks i vatten på det snygga omslaget.

Drip lämpar sig nog allra bäst för sänglyssnande, alternativt kvällspromenader. Jag har prövat att spela bordtennis på jobbet med skivan som soundtrack, detta är inte att rekommendera då den påverkar en stadig backhand.

Jag fick hem Drip samma dag som jag hörde La La Lars II för första gången, i mitten av augusti. Det var en maxad dag.

The Autobahn of Life – Trains Below The City

Bolag: Where It’s At Is Where You Are

Det här beskrevs som ”as if Felt and Saint Etienne had recorded the lift music for the Sapporo Winter Olympics in 1972″.

Någon kanske inte alls tycker att La La Lars låter som Folkungagatan en dag i juni utan snarare som en julafton i Haparanda, men när det gäller ”Trains Below The City” är meningen ovan den mest träffande beskrivningen av en låt som jag någonsin har hört. Även fast det här är ett album så består det faktiskt av en enda låt, 1 timme och 17 minuter lång.

Det är inte svårt att föreställa sig OS-byn i Sapporo i början av februari 1972. Hasse Börjes och Bernhard Russi står tillsammans och försöker lokalisera sina tilldelade rum. Börjes drar ett Sverige/Schweiz-skämt och Russi fnissar artigt. Börjes vill ha kaffe och Russi tänker på störtlopp men där och då undrar båda herrarna vad det är för charmig musik japanerna har plockat ihop och som spelas i alla allmänna utrymmen.

Det fick man aldrig veta, för det tog 47 år för The Autobahn of Life att skapa ”Trains Below The City”. Jag beställde två exemplar av albumet. Om någon är intresserad, hojta till.

Trudy and the Romance – Sandman

Bolag: B3SCI Records

Det där albumet som jag trodde, och hoppades, skulle bli årets bästa. Men bra var det, dock inte riktigt Junkyard Jazz-bra.

Detta debutalbum är i mångt och mycket ett koncept-album, med karaktärer som Little Johnny, Sweet Emma, Sandman och The Original Doo-Wop Spacemen.

Begreppet ”Mutant 50’s pop” som Trudy and the Romance tidigare slängt sig med gäller fortfarande; vackra harmonier, skenande gitarrer och drömskt i största allmänhet. Bandet sitter säkert i sin borg och har verktygslådan fylld till bredden med dimmig nostalgi och hjärtekross, precis som det alltid har varit. Jag gillar pålitliga band.

Det har blivit en del skiftningar bland bandmedlemmarna det senaste året, men Oliver Taylors röst består och passar perfekt in på albumets tema. Om man dessutom är svag för call and response, och vem är inte det, så är det här ett säkert kort.

Trudy and the Romance är det där bandet som spelar på din prom night, men du hör dem bara på avstånd där du sitter utanför på trottoarkanten och din egen Sweet Emma har dragit iväg med skolans bad boy.

Mick Trouble – It’s the Mick Trouble LP

Bolag: Emotional Response

Från början sa ryktet att Mick Trouble var en bortglömd artist som strax innan sin första Peel Session helt enkelt bara hade försvunnit. Alla låtar hade sedan dess legat bortglömda i någon fuktig källare i London. Det här är ju en finfin story, men en påhittad sådan. Istället så råkar detta vara Jed Smith från My Teenage Stride, i full färd med att skapa den bästa Television Personalities-pastischen jag någonsin har hört. Det svämmar över av TVP’s-estetik, melodier och hookar. Addera lite extra jangle och vi har ett av årets mest förträffliga album. Jed har skapat det här på egen hand och till och med slängt in ett ”And Your Bird Can Sing”-doftande solo i ”Similar Kicks”.

Om Dan Treacy och Television Personalities någonsin kommer att släppa ett nytt album är högst oklart. Just därför behövs det här, för It’s the Mick Trouble LP låter inte bara som TVP’s överlag, det låter som när det bandet var som allra bäst 1981-82. Snyggt omslag dessutom, Margaret Thatcher i ett Hercules med ett gäng fallskärmsjägare som ska träningshoppa över Oxfordshire i november 1977.

Fontaines D.C. – Dogrel

Bolag: Partisan Records

Fontaines D.C. och debutalbumet Dogrel är mycket Irland och en hel del punk, och där i luften ovanför svävar anden efter James Joyce och är stolt som få. Mixar man The Libertines, Velvet Underground och Sleaford Mods så borde det bli något som låter ungefär som Dogrel, det vill säga skitbra. Om Dublin återigen skulle bli kulturhuvudstad så kan väl Fontaines D.C. spela dygnet runt på en nergången pub för att visa alla vart skåpet ska stå. Av erfarenhet brukar såna här band ha svårt att vara lika magnifika på album nummer två, men jag blir väldigt gärna motbevisad.

Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell!

Bolag: Polydor/Interscope Records

The Guardian skrev: ”Listening to Norman Fucking Rockwell! is an alternately beguiling and frustrating experience. There are moments when you willingly succumb to its sound and its songwriting, counteracted by moments when you just think: oh God, here we go again”.

NME kontrade med: ”Lana Del Rey is large – she contains multitudes, and the way she balances and embodies them on her fifth album is nothing short of stunning”.

Visst, The Guardian hade vissa anmärkningar men det blev inte så mycket mer negativt än det där från någon kritikerfront överhuvudtaget. Lana gör trip-hop av ”Doin’ Time”-covern, ”Venice Bitch” är nästan 10 minuter lång och är så vacker att det nästan blir löjligt och då är vi inte ens framme vid albumets två bästa spår, ”The Greatest” och ”Happiness Is A Butterfly”. Lana har tidigare känts som en genomtänkt karaktär där varje attiralj varit noggrant avvägd, allt för att bygga myten.

På Norman Fucking Rockwell! känns hon alldeles för sårbar för att det där ska vara sant. Det är fortfarande mycket Laurel Canyon/Kalifornien/problematiska män men här fungerar det. I min värld är det bara Lana Del Rey som kan och får öppna ett album med raderna: ”Goddamn man-child/You fucked me so good that I almost said ‘I love you’.”


Årets låtar 2019 (Spellista här)

Iiris Viljanen – ”Landsort”
”Landsort” kan vara årets bästa låt. Definitivt årets bästa video. Samtidigt är den en vattendelare, åsikterna går isär. Givetvis är den helt briljant och ingen kan övertyga mig om motsatsen. Segling har aldrig fått mitt blod att koka men det finns inte på kartan att jag skulle tacka nej till en seglats tillsammans med Iiris. Allt kan hända, tydligen. Plus för att de 15 första sekunderna låter som ett bra Oskar Linnros-intro.

Amble – ”Drift”
Det har nog redan framgått hur högt jag håller Drip som helhet. När jag var i tonåren och gick av bussen sent på kvällen i Ransbergs socken utanför Tibro så var det ofta becksvart. Det enda som syntes tydligt var det rytmiska blinkandet från järnvägsövergången i Östra Torsrud. Vintertid kunde dock stjärnorna lysa så starkt att hela landskapet blev magiskt. Om ”Drift” hade funnits för 20 år sedan hade den varit ett perfekt soundtrack till detta skådespel.

Comet Gain – ”Mid 8Ts”
Comet Gain har alltid låtit som Comet Gain. Det är en bra egenskap. Om något så är det texten i ”Mid 8Ts” som är den stora behållningen. Rader som ”We were 60s in the 80s” och ”Old mods with bellies and hair like shit/All your heydays deserve better than this”, ni hör ju.

Apiento – ”Things You Do For Love”
I april lyssnade jag på ”The Things You Do For Love” när den till slut, äntligen, hade hittat ner i brevinkastet. World Building-släppet som doftade väldigt mycket ”The Sun Rising”. Årets mest avspända sjua, och kanske den mest behövliga.

Eyedress – ”I Don’t Wanna Be Your Friend”
Eyedress – ”Trauma”
Eyedress, Idris Vicuña, kommer från Manilla men är baserad i Los Angeles. ”I Don’t Wanna Be Your Friend” är något jag inte alls hade räknat med att höra i år. Någon slags skum post-punk där någon slängt in några surfgitarrer. Det är så catchy att jag dånar och vill sälja min själ till Idris Vicuña. Griffith Park Zoo stängde redan 1966 men Eyedress tog sig dit och spelade in videon till låten. Den gjorde mig än mer förvirrad, det var skönt. ”Trauma” är beviset på att Idris har många strängar på sin lyra, det är inte inte samma nivå som den förstnämnda låten men det är det inte mycket i år som är.

Chillera – ”Koblevska A.R.”
Chillera, bestående av Ganna, Nastya och Polina, kommer från Odessa i Ukraina och låter faktiskt lite som Khruangbin när Houston-trion glimrar som allra finast. ”Koblevska A.R.”, förstaspår på tiotummaren Pro Fun, är dubbig, svalkande, väldoftande och varm på en och samma gång.

Erlend Øye & La Comitiva – ”Paradiso”
”Paradiso” är väldigt mycket Kings of Convenience fast på italienska. Tydligen brukade Erlend spela låten på Syrakusa varje år när sommaren var över, för folk som reste därifrån till norra Italien. Till slut blev låten inspelad i Funkhaus Saal 3 i Berlin, Nils Frahms studio, och tur var väl det.

Eggstone – ”The Late”
”The Late” är ingen ny ”Like So”, men det hade varit för mycket begärt. Jag såg Eggstone framföra den här med MSO i Malmö våren 2017. Den låter ännu bättre över två år senare. Lommagossarnas utgivningstakt håller dock ingen sprintfart i nuläget men när det väl händer något kan man försäkra sig om att det lever upp till förväntningarna.

Cardao – ”Acid Andromeda”
Årets bästa acid-spår.

Les Milous – ”Annie Hall” / ”Shampoo Nightclubbing”
Jacob Hallerström släppte en lysande singel med sovrumspop i 250 exemplar under namnet Les Milous. Twee-scenen hade omfamnat det här tidigt 00-tal och uppskattar man blandningen av Postcard och surf lär Annie Hall/Shampoo Nightclubbing falla i smaken. B-sidan är till och med bättre än a-sidan. Sånt här ska uppmuntras.

varärdu – ”Bli Kär”
Fler borde ha kommit på tanken att sampla Fucking Åmål och göra mys-house av alltsammans. Det här är oerhört effektivt och lyckat.

Angel Bat Dawid – ”London”
”London” var den där saltkråkan-jazzen som fick mig att tänka på Byard Lancaster och en sommar i mitten av 00-talet.

Dead Famous People – ”Looking At Girls”
Dead Famous People från Nya Zeeland är tillbaka efter 27 år. Donna Savage, som sjöng på både ”Heavenly Pop Hit” och ”Kiss and Make Up”, styr den här skutan framåt och ”Looking At Girls” är popmagi när den är som allra bäst. Jag vet inte riktigt hur det kommande albumet ska kunna leva upp till detta.

Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
Trudy and the Romance – ”Doghouse”
Sandman, debutalbumet med Trudy and the Romance som föregicks av sagolika EP- samt singelsläpp knockade mig inte riktigt lika hårt som jag hade hoppats. Ändå, ett av årets bästa album vilket redan har nämnts. ”Midnight’s Blue Girl” hade passat utmärkt in på Junkyard Jazz och ”Doghouse” var den där teasern som höjde förväntningarna innan själva albumet anlände.

Half Nelson – ”Universal Mind”
William Yates från Bristol släppte under året en EP under sitt “dance music alias” Half Nelson. Det här är house med tydliga vinkningar åt jazz och disco. På ”Universal Mind” har William samplat Bill Evans, bara det gör att den här låten växer flera snäpp. Oerhört behagligt.

Dust-e-1 – ”C-Thru”
”C-Thru” låter som något Bob Stanley/Pete Wiggs skrev 1993, gav bort till Golden och sedan släppte på Icerink Records. Så var dock inte fallet. Dust-e-1 kommer från Montreal och släppte The Cosmic Dust EP i maj 2019.

Saint Etienne – ”Saturday Boy”
När vi ändå är inne på Stanley/Wiggs så släppte Saint Etienne ”Saturday Boy”-singeln på årets RSD. Låten blev över från Home Counties-sessionerna, eller snarare så hann den inte mixas. Här är det välfyllt med fotbollsreferenser. ”Spot the Subbuteo artwork” sa Bob Stanley. Att man aldrig tröttnar på Saint Etienne. Ibland är trion världens bästa band.

Le SuperHomard – ”Karaoking”
Det här året bjöd inte på något nytt Saint Etienne-album. ”Karaoking” med Le SuperHomard fungerande som ett väldigt tillfredsställande substitut.

Nilüfer Yanya – ”Angels”
Många har pratat om Nilüfer Yanyas debutalbum Miss Universe, men få har pratat om ”Angels”. Albumet är i grund och botten rockorienterat men influenserna kommer från så många olika håll, soulen känns aldrig långt borta.

Kink – ”To Love You – Instrumental”
Kink – ”RAW”
Två spår från Ep:n Piano Power med KiNK. Sällan har en titel varit så korrekt. Inga krångligheter, inte ett dugg krävande utan istället bara helt tidlöst. Mycket Chicago, missa inte.

The Mattson 2 – ”Naima’s Dream”
Jag undrar om inte “Naima’s Dream” med The Mattsson 2 står för årets ljuvaste melodi. Den här låten flyter fritt fram likt en serenad till sommaren. Påminner dessutom om introt till någon TV-serie från sent 80-tal, kommer dock inte på vilken.

Joey Pecoraro – ”What a Wonderful Thing to Do”
Ovanstående låt kan dock få stå åt sidan, Joey Pecoraros senaste är exceptionellt vacker. ”I took my wine and sat on the terrace, looking at the mountains” kommenterade en YouTube-användare. Om man inte tröttnar på denna, och varför skulle man göra det, så finns det en 1 Hour Version.

Tenderlonious – ”Uncle Larry”
Tenderlonious var aktiv under året. Inte nog med att Ruby Rushton kom med ett bra album, Tenderlonious själv släppte både album och EP under eget namn. Det är på den sistnämnda man hittar ”Uncle Larry”. Ett steg bort från det jazziga och ett steg mot housen. Intressant utveckling men ändå typiskt Ed Cawthorne.

Bibio – ”Ode To A Nuthatch”
Heron var så här fina på Twice As Nice & Half The Price (oerhört trivsamt omslag för övrigt) och Fairport Convention hade, i ett perfekt ögonblick, möjligtvis kunnat pricka in något så simpelt bra runt tiden för Unhalfbricking/What We Did On Our Holidays. Instrumentala ”Ode To A Nuthatch” är över på 2 minuter men dröjer sig kvar i sinnet betydligt längre än så, som en barndomsdoft av granskog och kåda.

Olsson – ”Parasol”
Jag var aldrig särskilt förtjust i Fibes, Oh Fibes! men nu när Christian Olsson kör solo under namnet Olsson så fångas jag till slut upp, i alla fall för en liten stund. ”Parasol” är åtskilliga sommardagar inkapslade i en 3-minuters poplåt.

Goran Kajfeš Tropiques – ”White Sand”
”White Sand” var den där låten som jag aldrig fick nog av på Tropiques andra album. Benämningen hypnojazz flödade fritt och lät något krystad men i och med det här spåret kändes det helt rätt.

Loving – ”Nihilist Kite Flyer”
Loving – ”Visions”
Loving – ”Only She Knows”
Loving – ”Lately In Another Time”
Loving ska tydligen släppa album tidigt 2020. Det gillar vi. Under 2019 retades man en smula genom att släppa fyra ovanstående låtar. Dessa låtar kommer att ingå på albumet + sju nya spår. Det självbetitlade minialbumet från 2016 var perfekt Sunset pop ut i fingerspetsarna och man har, till min stora glädje, fortsatt på samma spår.

Curses – ”Insomnia”
Curses släppte i somras minialbumet Carcassonne på Höga Nord Rekords. ”Picture The Cure on a study visit in John Carpenters studio in 1983” löd beskrivningen. “Insomnia” levde upp till lovorden och fungerar extra bra under mörka och ruggiga höstkvällar.

Solulf – ”Nå Då Så”
Som att vara 14 år, vakna upp på sommarlovets första förmiddag och inte ha några planer. Fast sett i backspegeln ur en vuxen persons nostalgiska perspektiv.

Madminton – ”Make Up Your Mind”
Jag vet ytterst lite om Madminton. Bandet kommer från Stockholm och de verkar spela live på en båt då och då. Ibland räcker det så. De släppte i vilket fall ett album, Tryin My Best, i slutet av november. 60-talsdoftande ”Make Up Your Mind” var en försmak redan i somras och man gav verkligen ut det bästa allra först. Någonstans hör jag John Sebastian och Lovin’ Spoonful, det kan inte bara vara inbillning.

S.U.B – ”Primavera”
Tillbakalutad drum & bass för fuktiga gångtunnlar klockan tre på morgonen.

Terrace Audio – ”K’Gari”
Terrace Audio är en trio från Oxford som jag råkade springa över på SoundCloud. ”K’Gari” ingår på Gateway to Glimmer EP och är en simpel men ack så effektiv bit som låter mycket poolside. Det borde finnas ett boutiquehotell på Ibiza som kör ”K’Gari” minst tre gånger varje kväll.

Alfa Mist – ”Mulago”
Jazz som inte säger nej till att dela den där fuktiga gångtunneln tillsammans med ”Primavera”.

Lana Del Rey – ”Happiness Is A Butterfly”
Lana Del Rey – ”The Greatest”
Det har nog redan framgått hur bra Lanas senaste album var och det är ovanstående låtar som kändes allra mest. Oerhört stiligt, melodiöst och dimmigt.

Steve Lacy – ”Love 2 Fast”
The Internet-medlemmen Steve Lacys första soloalbum kom i våras och uppskattades av många. Särskilt bra var ”Love 2 Fast” som jag då kallade psykedelisk soul. Jag vet egentligen inte om det är någon bra benämning på hur det här låter, oavsett vilket så är låten oförglömligt vass.

Chrissy – ”Nights Like This”
”Nights Like This” var den där paradisön som enbart serverade blå drinkar, året om.

Caribou – ”Home”
Caribou släppte sin första låt på fem år och passade samtidigt på att sampla Gloria Barnes. Det finns en Jens Lekman-stämning över ”Home” men det första jag tänker på är Handsomeboy Technique. Det är ett gott betyg.

Seba Kaapstad – ”Bye”
Attraktiv neo-soul som stänger albumet Thina på allra finaste vis.

Tribe Friday – ”Badger”
Sånt där som NME hade älskat om året fortfarande var 2006. Nu står vi här 13 år senare och ”Badger” med Tribe Friday låter som något The View hade kunnat triumfera med under the noughties.

Seabiscuit – ”Turbo”
En till synes simpel instrumentalare som rör sig kring The Bear Quartets bästa period med Cosy Den och Family Affair.

Morrissey – ”Wedding Bell Blues”
Morrissey gjorde en cover-skiva och det är nästan aldrig jätteupphetsande men Laura Nyrolåten ”Wedding Bell Blues” passar Moz alldeles utmärkt.

Bobby Oroza – ”Strange Girl
Stilig souldränkt version av ”Strange Boy” med The Shacks/El Michels Affair.

Thurston Moore – ”Leave Me Alone”
Thurston spelar in en av New Orders bästa låtar och resultatet är oerhört acceptabelt.

Ytterligare låtar som kändes extra tilltalande:
Bakar – ”Hell N Back”, Damu The Fudgemunk & MF DOOM – ”Coco Mango Diced”, Ian Brown – ”Ripples”, Top Sound – ”YSL”, Peggy Gou – ”Starry Night”, The Soul Chance – ”You’ll See Me”, Orup – ”Vakuum”, Victor Internet – ”+ (PLUS)”, Dungen – ”Var Har Du Varit”, Brookes Brothers – ”Good Thing”, Dry Cleaning – ”Magic of Meghan”, Aron McFaul – ”Trancing”, Nick Corbin – ”Never Did Look Like Love”, Brockbeats – ”drowning sofa”, Herr Krank – ”Acid Jazz”, Bananagun – ”Do Yeah”, Trudy and the Romance – ”The Original Doo-Wop Spacemen”, Mama Sonic – ”The Sapphic Prothalamion”, Fillo & Soupbox – ”Too Many Questions”, Benjamin Fröhlich – ”Forty Trees”, Belle & Sebastian – ”This Letter”, Testpress – ”Desole”, Rhode & Brown – ”Your Beauty Is a Spoiler”, Julien Chang – ”Butterflies From Monaco”.


Årets återutgåvor 2019

Jag har lärt mig att det är förbannat lurigt att hålla koll på intressanta återutgåvor, ofta dyker de upp utan förvarning. Årets bästa är just en sådan. Bolaget A Colourful Storm har haft något form av Blueboy-projekt där det har dykt upp nya utgåvor av The Bank Of England och If Wishes Were Horses. Jag har suttit och väntat på Unisex men nyhetsflödet var svagt och ingenting pekade på att den var i antågande. Men när man släpper garden, det är då det händer.

Unisex, detta älskvärda album som Blueboy släppte på Sarah Records 1994. Blueboy höll alltid en hög standard men på Unisex steppade man upp allting till en nivå som i princip ingenting som tidigare kommit ut på Sarah kunde matcha. Jag har tidigare försökt att förklara det här albumet, dålig idé, för folk som inte har hört Blueboy.

Varenda spår på Unisex utförs med delikat precision, oavsett om det är explosionen i ”Imipramine”, de blöta höstlöven under kängorna i ”Marble Arch” eller det högtidligt eleganta introt på ”So Catch Him”. Gitarr, piano, stråkar och harmonier i en väl avvägd kombination. Keith Girdler, som dessvärre inte finns med oss längre, tyckte enligt ryktet inte om slutresultatet av albumet. Det blir så där ibland, George Harrison menade att hans första komposition ”Don’t Bother Me” var en ganska dålig låt – den är snarare en av hans allra bästa.

Saint Etienne kom ut med en Tiger Bay-box lagom till att albumet fyllde 25 år. Den var givetvis späckad och oerhört snygg. Lagom till jul så kan man i regel förvänta sig en Saint Etienne-utgåva och i år visade det sig vara den första UK-pressen någonsin av The Misadventures Of Saint Etienne (”Paris Bar ’89” finns med här, jag säger bara det). Om Postnord sköter sig bör den anlända i god tid innan julafton.

Stereolab har släppt ett antal nyutgåvor det senaste året, jag var dock mest intresserad av Dots and Loops och roffade kvickt åt mig ett exemplar. Jag gillar när Stereolab glider över i lounge.

Loving släppte vinylutgåva av den självbetitlade debuten från 2016, Beat Happening slog på stort och gav ut hela sin diskografi i boxform och The Beatles kom med jubileumsutgåva av Abbey Road när denna fyllde 50. Julen 1998 fick jag The Beatles vita album i julklapp, den gången var det 30 års-utgåvan. Det där var ju ungefär igår så jag och tiden är inte riktigt överens.

På den svenska fronten slog The Radio Dept. ihop sina två fantastiska EP-släpp Pulling Our Weight och This Past Week på en och samma utgåva. Så här i efterhand undrar jag om man inte toppade här. Lesser Matters må verka i en egen sfär, men när dessa 10 EP-spår samlas på det här sättet blir det nästan monumentalt.

Florence Valentin gav ut Pokerkväll i Vårby Gård och Spring Ricco på vinyl för första gången. Något av det finaste Stockholm frambringade under 00-talet, helt på sin plats.

Från ingenstans dök live-albumet Broder Daniel Live 2003 upp, inspelat på Annexet i Stockholm den 6 december 2003 under Cruel Town-turnén. Den här spelningen sändes på P3 Live strax efteråt, då med den klassiska ”god jul och fuck off”-hälsningen. Jag tog för givet att det var den här upptagningen som nu skulle komma i fysiskt format, men i själva verket verkar det vara en inspelning från Pop-Lars porta. Jag hittade min sparade biljett från den här spelningen och blev påmind om hur bra The Bear Quartet var som förband.

Sedan finns det givetvis saker där helheten inte kändes hyperintressant, men som hade sina guldkorn. Roy Of The Ravers gör genomgående rå acid och man är från början redan medveten om vad som serveras. Who Are Ya?? gick i år från kassett till vinyl på Acid Waxa och är som brukligt en trevlig resa, men här hittar vi även ”Phaelonacid 4 (Slow)”. Acid som är så långsam att den blir totalt trollbindande. Dessutom är den 9:39 lång, allt under 5 minuter hade varit en katastrof. Hela konceptet Roy Of The Ravers är för övrigt älskvärt för en gammal Buster-läsare.

Det har dykt upp en Best of Billy Bragg at the BBC 1983-2019. Om man inte har tid att lyssna igenom alla 38 spår så bör man för allt i världen inte missa versionen av ”Greetings to the New Brunette” från 1986; ibland världens bästa låt.

Just det, Boards of Canada har släppt en Peel Session från 1998. Warp Records fyllde 30 och i juni firade man genom att i dagarna tre sända mixar och outgivet material från bland annat Aphex Twin och Autechre. Boards of Canada var givetvis med på ett hörn i och med Societas x Tape, en 2-timmars mixtape som fick BoC-communityn att dregla floder. På detta följde en box-release med diverse sessions varav tidigare nämnda Peel med BoC även finns att köpa separat. I ärlighetens namn har jag inte hunnit lyssna in mig på det här ännu, men det är Sandison och Eoin så jag tar för givet att allt är bra i vanlig ordning.


Live 2019

Live-året började på sämsta tänkbara vis, med The Plan på Pustervik. Jag vill tillägga att jag håller debuten med The Plan från 2001 som en av landets bästa skivor någonsin. Jag såg The Plan göra en ypperlig spelning den hösten, men så här 18 år senare var det helt bedrövligt. Theodor Jensen sjöng till förinspelade backing tracks (hej TTA, ni gjorde det bra och tog det ett steg längre) och Furugärde satt i en fåtölj på scenen och stirrade. Ibland samlades man kring ett ståbord och drack lite sprit. Sedan fortsatte det på samma sätt, Theodor lite vingligare för varje låt. Han var glad i vilket fall. Ingen annan i lokalen borde ha varit det.

I början av februari var det desto bättre, Goran Kajfeš Tropiques på Folk. Den där tidigare nämnda hypno-jazzen gjorde susen och jag levde på den där spelningen en bra stund. Efteråt höll jag på att blåsa bort på Järntorget.

Florence Valentin på Pustervik i mitten av mars var som väntat energiskt och vasst, kom igen GBG punks, och Bad Cash Quartets återförening tidigt på sommaren var det finaste återseendet på mycket länge. Det hade säkerligen inte repats överdrivet mycket inför den comebacken men varför skulle det vara behövligt, ett BCQ som inte vinglar är inget riktigt BCQ.

Och till slut såg jag Dylan. Jag hade lyckats missa karln så många gånger att det började bli pinsamt, men nu togs tjuren vid hornen. Det var en ganska gammal och trött tjur från Duluth. Den snacksalige mannen i stolen bredvid sträckte sig över mig efter två låtar och väste, ”det blir inte bättre”. Då hade det inte hänt så mycket överhuvudtaget och mannens tonläge ingav inga förhoppningar om bättring. Men, det var Dylan.

Mac DeMarco i juli var Dylans motsats och måste anses vara en av årets allra bästa spelningar. Ibland blir det lite väl mycket spex och avbrott för 10 minuters mellansnack men det klär Mac mycket väl vilket gör att han kommer undan med det.

Sedan blev det som vanligt en endagsbiljett till Way Out West, den här gången främst för Stereolab som levererade inför en pinsamt liten publikskara. Jag fick Upsammy, Veronica Maggio och The Cure på köpet, men det var Khruangbin som var den stora överraskningen. Titta på den här spelningen från Boiler Room i London, så förbannat mästerligt.

När La La Lars spelade på Fasching i slutet av november så blev det snabbvisit i Stockholm. Innan spelningen passade jag på att träffa Fredrik samt besöka fina Nostalgipalatset och drömde samtidigt om att kunna kasta bort 3 månadslöner där inne på Sankt Eriksgatan. På Fasching var det relativt tomt, jag hade inte köpt matplats så jag stod vid sidan av och förundrades över vilket material Lars Skoglund fick ihop på senaste albumet. Somnade gott i mitt källarrum i Gamla stan den natten. La La Lars stod för årets album och kanske till och med årets spelning.

Sedan blev det Bad Cash Quartet ytterligare en gång i mitten av december, den här gången på Pustervik. Nog för att spelningen på Gården möjligtvis var mer spännande då det var den första på mycket länge, men Bad Cash gör sig bättre på en intim scen.


Årets upptäckter 2019

Det har blivit en hel del upptäckter i år. Redan efter några månader så var det solklart att det behövdes föras löpande anteckningar.

Mamie Lee och “I Can Feel Him Slipping Away” är på något sätt årets riktiga pärla. Det ska inte gå att i alla år kunna flyga under min radar med en sådan här låt. Släpptes 1967 som en Don Costa-producerad singel på MGM Records tillsammans med ”The Show Is Over”. Låten är högaktad inom Northern Soul-scenen och spelas flitigt på klubbarna men var fram tills för några år sedan en sjua som man i princip kunde hitta i rea-backen för 3 pund. I dagsläget får man betraktas som tursam om man skulle hitta ett bra exemplar för under 50 pund. Sedan har vi då Tobbi Bowe som spelade in samma låt ungefär samtidigt fast på Patheway. Det finns exemplar på Discogs för 8000 svenska kronor och det är ett helt normalt pris för den utgåvan. Dessa två versioner är dock som natt och dag. Medan Mamie Lee levererar något helt magiskt så är Tobbi Bowe-versionen nästan oacceptabelt undermålig. Jag råder ingen att lyssna på den, än mindre köpa den. Säljarna borde snarare ge bort den. Men det är ju det här med tillgång och efterfrågan.

My Favourite Motorway Services är en radio-dokumentär om The Smiths från 1992 som BBC av någon anledning aldrig sände. Jag hade själv inte hört ett knyst om den tidigare. Programmet innehåller sessions från Peel och Jensen samt intervjuer med bandmedlemmar och andra hangarounds. Rekommenderad lyssning. Namnet på sändningen, som aldrig blev en sändning, lär komma från när John Peel mötte Morrissey på en rastplats söder om Newcastle. ”This is my favourite motorway service station” sa Morrissey. Peel fann det oerhört fascinerande att Morrissey hade en rastplatsfavorit.

Man from Delmonte har jag av någon anledning hoppat över, det här är precis sånt som gör att benen darrar av förtjusning. ”Water In My Eyes” från 1987 dök upp i en av årets veckosammanfattningar och jag drog då slutsatsen att jag måste ha tänkt att det lät som Hey Paulette fast sämre och helt enkelt hoppat över det här Manchester-bandet. Gör inte samma misstag och passa samtidigt på att spana in budget-videon till ”Water In My Eyes”.

The Soul Chance kommer från Bakersfield och sysslar med tidlös ”jamaican soul”. I år kom debutalbumet på Obeah Records. Den enda anledningen till att jag inte beställde hem ett exemplar var den ohyggligt höga fraktkostnaden till Sverige. Spara detta till nästa sommar och korka upp skiva och dryck till första grillningen.

In The Deep Of Night” med Dodie West var något som upptäcktes ungefär samtidigt som Mamie Lee. Under artistnamnet Dodie West spelade Doreen Bull från South Tyneside in den här låten 1965 och spåddes samtidigt en lysande framtid. Så blev det aldrig men hon fick i alla fall åka på turné med Del Shannon.

Art Garfunkels Jimmy Webb-skrivna ”Someone Else (1958)” hade jag helt missat då jag inte anser mig själv särskilt bevandrad i Arts solokatalog. Det är omöjligt att tröttna på den här skönheten. Att Jimmy Webb ska ha skrivit den när han var 12 år, 1958, är helt spektakulärt. Antingen ville han stila med det genom att ta med årtalet i titeln, alternativt tog han med årtalet för att påvisa att han bara var 12 vid tillfället och att det är därför den inte är något märkvärdigt. Perfekt är den i vilket fall.

Napoli Café kommer från Göteborg och släpper oförutsägbara kassett-bootlegs. Det blir man inte tät på, men istället har Napoli Café troligtvis något renare själar än de flesta andra. Man gick tidigare under namnet West Boys 86 och sände då lysande piratradio. Man har nu gjort ett omtag och kör istället kassett och mixcloud. Nya kassetter dyker upp med jämna mellanrum. Håll ögonen öppna för volym 1, 2 och 3 är redan ute.

Jeremy Deller skapade en oerhört sevärd dokumentär, Everybody in the Place – an Incomplete History of Britain 1984-1992, som i skepnad av en historialektion fokuserade på acid house, rave och politik. Fint arkivmaterial, intressant upplägg, se genast. Everybody in the Place kom egentligen förra året, men gick då endast upp på filmfestivaler samt smalare plattformar.

Jazz 625 var ett program som sändes på BBC 2 mellan våren 1964 och sommaren 1966. Många av sändningarna från den här tiden är idag förlorade, men Jazz 625 är ett av undantagen. Hur många avsnitt som sändes verkar diskutabelt, en källa säger 84, en annan 83 och en tredje 88. Av dessa finns merparten bevarade och rent visuellt så kan det inte bli bättre. Det är avskalat, tempot flyter fram och stilighetsnivån framför kameran är skyhög. Man skulle kunna tillbringa åtskilliga timmar framför YouTube med Jazz 625, men jag kan rekommendera den här inspelningen med Bill Evans Trio från den 19 mars 1965.

När vi ändå är inne på jazz-spåret så upptäckte jag i år ”Patterns” med Oliver Nelson, från albumet Sound Pieces. Jag gick förbi batterihyllan på ICA Maxi en kväll när Spotify antagligen tyckte att jag borde höra det här. Spotify hade helt rätt. Galet bra.

Sedan har vi några låtar som var för sig gjorde att man stannade upp en kort stund.

The Deceptions – ”Of All the Hearts”, en soulballad från 1972 där ingredienserna är så utsökta att allt slår i taket.

Clan Greco – ”Arabiacidita”, jazzig drum & bass från 1998. Hela albumet Musical Fitness är värt att lyssna på, men lägg fokus på det här spåret och Massimo Grecos trumpet. E-Z Rollers – ”Tough At The Top” ligger i samma drum & bass/jazzstep-fåra och förgyllde flertalet dagar.

Sly5thAve med ”Super Rich Kids” är Frank Ocean-låten med samma namn, fast varm och tillbakalutad.

Eisenhower, Kennedy, Johnson” fanns med på nyutgåvan av Broadway Projects album Compassion från år 2000. Downtempo, melankoli och snygga samplingar, det går inte att begära mer.


Årets återupptäckter 2019

Lyckan över att återupptäcka två gudomliga soul-låtar som jag helt hade glömt bort. I mitt fall handlade det om ”Strange Neighborhood” med Imaginations respektive ”Walkin’ Up A One Way Street” med Willie Tee, två årsskifteslåtar. Willies b-sida från vintern 1964-65 och Imaginations vansinnigt fina låt från 1967-68 som Richard Searling sedermera spelade flitigt på Wigan Casino i slutet av 70-talet.

Burial har inte släppt ett album på 12 år och jag orkade aldrig riktigt ta mig an William Bevan när han var det nya svarta. En strölyssning här, ett halvt öra där. I juni kom ”Claustro”/”State Forest”, för övrigt bra släpp, och jag såg chansen. Jag skulle fatta Burial. Det blev ”Distant Lights” från debuten som blev den riktiga inkörsporten. Det är så här en högst ordinär, fuktig och obarmhärtig natt på Londons gator känns. Imponerande. Jag behövde bara låta Burial sjunka in ett decennium.

Todd Rundgren. Som tidigare nämnts var han min mest lyssnade artist i år, högst otippat på förhand. Todd har varit en sån där som jag, likt Burial, inte haft tid och ork för. Det var idiotiskt. För när jag började mata diskografin, låt efter låt, så resulterade detta i en rejäl ögonöppnare. När Todd vill, och ibland vill han nog inte, så är det melodiöst och hantverksskickligt på en nivå som oerhört få kan nå upp till. Perioden 1970-78 är i nivå med Springsteens 1973-82 och Håkan Hellströms 2000-08. ”Izzat Love?” från albumet Todd blev årets mest lyssnade låt totalt och jag inser att det inte riktigt går att sätta fingret på vad som bör framhållas så ta den här spellistan istället.

Ett tag under tonåren lyssnade jag nästan lika mycket på The Dave Clark Five som på The Beatles. Fanbärarna för The Tottenham Sound och innehållandes världens minst sympatiska frontfigur. Jag har redan ältat Dave Clark fram och tillbaka så vi släpper det där nu. The DC5 kom i år i streamad form, vilket var välkommet. Envisheten att inte släppa digitalt eller att låta samlingsalbumen förbli out of print har gjort att bandet tappat minst en generation potentiella lyssnare. Det blir lätt så när mediaexponeringen är nere på noll. Dåligt drag av Dave Clark som bör hållas ansvarig för denna fadäs.

Till sist så tog jag mig an Frank Sinatras album Watertown igen. Ett konceptalbum från 1970 som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det var som att återse en gammal vän.


Fysiska köp 2019

56 skivor blev det i år och vanligtvis brukar det bli lite genomgång men jag tänker att vi hoppar över den, hela listan finns ändå här på Discogs. En hel del house och jazz, några bländande sjuor och flertalet Todd Rundgren. Den signerade Velocity Girl-singeln var även den en höjdpunkt.

Tack för i år, varje år är ett bra musikår och välkomna till 20-talet! Vi hoppas på ytterligare ett glatt sådant. Lite skrämmande och mycket spännande.

Vecka 15-16 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 15 till och med 16 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Bibio – ”Ode To A Nuthatch”
  2. The Smiths – ”Well I Wonder”
  3. Happy Mondays – ”God’s Cop”
  4. Louis Philippe – ”You Mary You”
  5. Mad Rey – ”Jaja Californien”
  6. Todd Rundgren – ”Lucky Guy”
  7. Airlock – ”Alpha”
  8. Bad Brains – ”Banned in D.C.”
  9. The Embassy – ”Handshake”
  10. The Go-Betweens – ”Bachelor Kisses” 

Bibios nya album Ribbons kom i förra veckan. Som vanligt när det gäller Stephen Wilkinson så är materialet tjusigt färgat, men på Ribbons faller han ner i en sån där vacker folk-fåra som Heron och Fairport Convention var så bra på att bemästra. ”Ode To A Nuthatch” är en litet instrumentalt stycke som snabbt är över, men så länge det pågår är allt precis som det ska.

”Well I Wonder” blev väldigt flitigt spelad i samband med The Smiths-rankingen som postades för några dagar sedan. Happy Mondays går väldigt i perioder för undertecknad men när ”God’s Cop” kastar sig fram ur gömmorna är det bara att kapitulera. Kanske det bästa spåret på Madchester-klassikern Pills ‘n’ Thrills and Bellyaches, rakt igenom bländande.

Louis Philippes ”You Mary You” släpptes på él Records 1987. En riktig skönhet och, i hård konkurrens, topp 10 av allt som kom ut på él. Jag noterade precis att en annan av bolagets finaste skapelser, ”Mad” med The King of Luxembourg, fanns med på listan över mest lyssnade vecka 12.

Todd Rundgren var senast med i veckosammanfattningarna vecka 6-7, dock inte med ”Lucky Guy”. Som vanligt med Todd så är det oerhört melodiöst och svårt att värja sig ifrån.

Det råder nästan lite anarki i Mad Reys ”Jaja Californien” från tolvan Hôtel La Chapelle men det är bara i dess favör. Airlock är andra generationens trip-hop och trots att albumet Drystar från tidigt 00-tal slirar här och var så skulle en låt som ”Alpha” inte kännas främmande i samma gäng som det bästa från Portishead.

Bad Brains ska enligt legenden ha blivit bannlysta från punkscenen i Washington DC, därav explosionen ”Banned in D.C” som ingår på deras självbetitlade debutalbum från 1982.

The Embassy gjorde förra årets bästa skiva, White Lake. ”Handshake” var ett av de bästa spåren och så här ett par månader senare är den fortfarande beroendeframkallande.

Finaste The Go-Betweens, så mycket perfektion, så mycket kärlek. Jag kommer ibland på att jag lyssnar alldeles för lite på australiensarna. ”Bachelor Kisses” från 1984 kom med som tionde spår i den här sammanfattningen. Det är tveksamt om det har funnits något annat låtskrivarpar utöver McLennan/Forster som kunde vara så här bitterljuva tillsammans.

Den rangordnade The Smiths-katalogen, plats 1 till 74

(För tydlighetens skull, den rangordnade listan finns att beskåda, bespotta samt jubla över här)

Det här är något jag har velat göra under många år, rangordna The Smiths hela låtkatalog från 1 till 74. Efter att ha våndats över den här listan i över en vecka så anser jag att den får vara färdig. Om några månader kan några av låtarna ha bytt placering med varandra, men det där är ofrånkomligt och skulle enbart innebära smärre justeringar.

Det speciella i just det här fallet är att det finns väldigt få bottennapp, materialet är nästan otäckt starkt. Då ska man även ha i åtanke att alla officiellt släppta låtar spelades in under en kort period, februari 1983 till maj 1987. Det finns givetvis trevliga demoinspelningar från 1982, men vi utelämnar dessa den här gången. Det är häpnadsväckande att jämföra The Smiths relativt korta existens med exempelvis Morrisseys solokarriär som till dags dato pågått i 31 år.

Mycket av materialet är dessutom så jämnbra att det blir lite kill your darlings av det här. Rob Sheffield på Rolling Stone gjorde för två år sedan en ganska uppmärksammad lista över The Smiths-katalogen. Den skiljer sig markant från min egen. Bland annat låg ”Accept Yourself” på plats 73. På riktigt. Dessutom hoppade han över den ofullständiga live-versionen av ”(Marie’s the Name) His Latest Flame” från Rank. Låten är officiellt utgiven och bör, trots att den fungerar som ett intro till Rusholme Ruffians, vara med i en sådan här sammanställning.

En låt som ”Meat Is Murder” har blivit så oerhört uttjatad med tanke på att den är stående i Morrisseys solorepertoar. Jag har försökt att bortse från detta och istället betraktat låtarna så opartiskt det går. Det är svårt ibland, när det gäller ”Meat Is Murder” så tänker jag mer på mannen som raklång slog i backen under en konsert i Stockholm för några år sedan efter att Morrissey som vanligt kört filmklipp från diverse barbariska slakthus.

Om jag får gissa fritt så finns det några ögonbrynshöjare. ”How Soon Is Now?” dyker upp först på plats 43, ”Bigmouth Strikes Again” på plats 61 och ”Sheila Take A Bow” på plats 64. Å andra sidan ligger personliga favoriter som ”Pretty Girls Make Graves” på plats 4, ”This Night Has Opened My Eyes” på plats 7 och ”Handsome Devil” på plats 12, och bara för att en låt är instrumental så blir den inte sämre vilket ”Oscillate Wildly” på plats 23 får påvisa.

Rob Sheffields text var dock bitvis väldigt lustig, det var den stora behållningen. Beskrivningen av ”Miserable Lie” förtjänar något slags pris:

”In the Eighties, Miserable Lie was the song you put on when the party was over and your drunk guests wouldn’t leave – the sound of Falsetto Morrissey shrieking “I need advice! I need advice!” can clear any room in seconds.”

Golden Lights fick inta plats 74 den här gången. Det betyder att det är den sämsta låten med The Smiths. Det betyder också att den är mycket bättre än det mesta överlag. Andy Rourke gjorde dock en träffsäker iakttagelse:

”It ended up like ‘Octopus’s Garden’ gone wrong.”

Avslutningsvis, när man går igenom allt så här noggrant så händer det att man återupptäcker låtar som nästan hade glömts bort. ”Well I Wonder” är en sådan. Från att ha känts relativt anonym så seglade den upp och blev en låt som jag inte har kunnat sluta lyssna på den senaste tiden. Den ligger nu på plats 13 och jag kommer aldrig att glömma bort den igen.

Vecka 12 2019

Gudu-Records.jpg

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 12 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Peggy Gou – ”Starry Night”
  2. Fleece – ”On My Mind”
  3. Morrissey – ”My Love Life”
  4. The Wannadies – ”Easier To Sing”
  5. Orange Juice – ”Louise Louise”
  6. Prince – ”Gotta Broken Heart Again”
  7. Red House Painters – ”Grace Cathedral Park”
  8. The King of Luxembourg – ”Mad”
  9. The Smiths – ”This Night Has Opened My Eyes”
  10. The Von Bondies – ”Cass & Henry”

Nytt från Peggy Gou, det var på tiden. Peggy har mest agerat reklampelare för Nike, Porsche och fan och hans moster under den senaste tiden, men det är nu förlåtet när ”Starry Night” är ute. Spåret kommer att finnas med på EP:n Moment som släpps i april på Peggys eget nystartade bolag Gudu. Skivan går redan nu att förhandsboka på exempelvis Phonica eller deejay.de.

”On My Mind” med Fleece är något som jag av en tillfällighet upptäckte i onsdags. Låten ingår på albumet Voyager från 2017 och råkar vara väldigt beroendeframkallande. Det är den typen av renodlad pop som många försöker sig på men som få bemästrar. Är en sommar-spellista under uppbyggnad? Släng in ”On My Mind”.

Två av veckans låtar har först på senare tid dykt upp på Spotify, ”Mad” med The King of Luxembourg från albumet Royal Bastard (1987) och ”Easier To Sing” med The Wannadies. Att ”Easier To Sing” äntligen finns tillgänglig är bara det en ren fröjd, jag skulle gå så långt att kalla den The Wannadies bästa låt. Vad gäller ”Mad” så har jag, med glädje bör tilläggas, hållit tillgodo med Harpers Bizarres original från 1968. Jag har dock tillbringat alltför många somrar med Simon Turners version, totalt oumbärlig. Up the King of Luxembourg!

”Grace Cathedral Park” ligger som första spår på Red House Painters mästerliga andra album, mer känt som Rollercoaster. Här hittar vi även ”Katy Song”. Jag tror att jag släpper ”Katy Song” den här gången, annars riskerar den här texten att bli alldeles för omfattande. ”Grace Cathedral Park” doftar solig vårdag och är en av Red House Painters bästa. Jag bortser alltid från att Mark Kozelek verkar vara en skitstövel, vilket han även visat prov på båda gångerna jag sett honom live, och fokuserar istället på att spela Rollercoaster flitigt om någon månad när våren är i antågande.

Både The Smiths och Morrissey är med här, och även Prince. Enastående ”Louise Louise” med Orange Juice fick vara med på ett hörn, givetvis den tidiga inspelningen som man kan hitta på The Glasgow School. Rip It Up-versionen är lite för slipad. Avslutningsvis, det bästa från den där Detroit-scenen som blomstrade tidigt 00-tal. The Von Bondies album Lack of Communication från 2001 och mer specifikt spåret ”Cass & Henry”.

Musikåret 2018

I slutet av 2017 gjorde jag en summering av det gångna musikåret, faktiskt för första gången på ganska länge. Det var så väldans trevligt att det kändes oanständigt att inte upprepa tilltaget även i år. Så här i backspegeln var det ett väldigt bra år, men för att vara ärlig: varje år är ett bra musikår. Den här sammanställningen innehåller inte enbart musik som kom ut under 2018. Det spretar, det handlar om återutgåvor, om sådant man har glömt bort, om saker man har missat och om skivor man har köpt. Men allt det här tillsammans blir mitt eget 2018 och det är det som är hela poängen.

För att den här sammanställningen inte ska bli alltför oöverskådlig så gäller det att kategorisera. Kategorisera är bra. Löpande i texten förekommer det länkar till Spotify, Youtube och lite annat, det blir mycket mer gemytligt och interaktivt på det viset. Jag rekommenderar att klicka hejvilt så att man för allt i världen inte missar något viktigt, det gör inget om man har 10 fönster öppna samtidigt. Det är ändå juletid och de vanliga vardagsreglerna är lite satta ur spel.

Med det sagt, tack till musikåret 2018, du kommer aldrig igen, men du levererade.

Last.fm

img_6716

Jag skaffade ett konto på Last.fm hösten 2004. Det är 14 år sedan. Jag har därför 14 år av statistik över mitt digitala musiklyssnande tillgängligt när jag känner att jag behöver det. Last.fm har sedan dess registrerat varenda låt jag har valt att spela upp. Jag ser hur många gånger jag lyssnat på en specifik artist, hur många gånger jag lyssnat på just den och den låten, exakta klockslag för varje lyssning och så vidare, tydligt sammanställt i listor. Som exempel, den 27 december 2007 klockan 21:29 lyssnade jag på ”The Downtown Lights” med The Blue Nile. Det där är en känslomässig tidsmaskin om något.

Hade denna tjänst varit det enda som fanns på hela internet så hade det varit gott nog. Dessutom, den här årssammanställningen hade blivit betydligt krångligare att sammanställa utan Last.fm och det hade givetvis varit bedrövligt.

För att spalta ner det väsentliga:

Jag lyssnade på 2140 artister/band under 2018 (räknat till och med den 21 december). Det blev 5392 unika låtar och allt som allt spelades det 14328 låtar sammanlagt. Detta ger ett snitt på 40 låtar om dagen. Den här sammanräkningen innefattar självklart inte lyssnande på fysisk musikmedia, det blir som bekant lurigt att föra statistik på det.

Så här såg det ut för undertecknad år 2018 när det gäller mest spelade artister/band.

img_7307

Saint Etienne är mest lyssnade, det såg likadant ut 2017. Ytterligare 4 band/artister fanns med på topp 10 även förra året, The Smiths, The Embassy, The Beatles och Boards of Canada. Jag noterar att Nick Drake spelades mest i januari och augusti vilket förvånar mig då Nick är väldigt mycket höst för min del. Det finns alltid plats för The Shadows, Hank Marvin och gänget spelas ofta när jag inte vet vad jag ska lyssna på. The Shadows ligger på plats 11 över mina mest lyssnade artister/band sedan 2004. Hade det varit möjligt att räkna från, säg 1997, så hade det med största sannolikhet varit en topp 5-placering.

Love och Pet Shop Boys är evig kärlek, men det är Black Ink som är den stora överraskningen. Det finns bara ett släpp med Black Ink och det är EP:n Ultimate Track EP från 1997. Detta är en omastrad house-promo producerad av Wil Milton på bolaget Smack Trax. De 6 spåren är namnlösa, primitiva och helt enastående. Jag lyssnar ofta på Black Ink när jag jobbar vilket gör att dessa spår även fyller en funktion som utsökt kontorsmusik. Blir man extra sugen så finns det exemplar i mint-skick på Discogs för 700 kronor.

Årets album 2018

img_6717

Här följer några album som jag kommer att minnas lite extra från 2018. Det här är som vanligt aldrig hugget i sten, under nästa år kommer jag säkerligen springa över ett och annat album som jag av någon anledning missade att ta till mig. Detta är för övrigt ingen rangordnad lista, men det fanns ett släpp som var extra briljant och som förtjänar att lyftas fram lite extra.

Det hade gått fem år sedan The Embassys senaste album, Sweet Sensation, men den 21 november släpptes White Lake ut på grönbete. Samma dag skrev Sveriges Radio en recension om albumet där en rad löd: ”Musiken alltjämt melodisk pop med värmande, vaggande beats från någonstans mellan Masthugget och Mallorca”. Det kan vara den mest träffande beskrivningen av Liston och Håkansson som jag någonsin har läst. The Embassy låter som vanligt, men ändå inte. White Lake är ingen Futile Crimes och den har inte heller samma starka genomgående känsla som Tacking. Det är dock samma lätta känsla över produktionen, kanske till viss del för att ingen i Sverige kan lägga ett lika fint house-piano som The Embassy. Förresten, har någon noterat det där ”Some Indulgence”-doftande stönet i ”Handshake”? Vet inte ens om det är en passning, men det värmer.

När The Embassy i mitten av 00-talet var en klart lysande ledstjärna på Göteborgs service-himmel så lockades jag mer av The Tough Alliance. TTA kändes som ett unikum men det jag missade då var att The Embassy hade samma roll, bara med en lite svalare framtoning. Idag skulle jag kanske inte våga påstå att rollerna är ombytta men The Embassy befinner sig på samma nivå. Visst, ett återförenat TTA skulle kunna kandidera till att bli ett av norra Europas största historiska ögonblick, men det känns inte rätt. The Embassy får dock gärna fortsätta så länge man håller fanan högt. Ingenting tyder på att man kommer att spela in en lika bra låt som EP-versionen av ”Information” från 2004 igen, men den ribban är så hög att Sergej Bubka hade fått svindel. White Lake känns mer melankolisk än sina föregångare, vilket inte är något dåligt. 2005-optimismen känns avlägsen och det gör mig lycklig att albumet känns väldigt här och nu.

Det har alltid funnits ett visst vemod hos The Embassy, men den här vändan är det något mer påtagligt. Detta kan givetvis bero på flera olika anledningar. Är det mer vuxet? Nja, det skulle jag inte påstå. Musikalisk mognad, kanske. Att hela tiden sträva efter att gå emot mallen är inget som har varit främmande för herrarna oavsett om det så gäller att skicka pengar till recensenter, göra spelningar där de är helt dyngraka alternativt inte ens står på scenen överhuvudtaget, eller hamna i bråk med The Sounds under invigningsfesten till Göteborgs filmfestival 2006 där Liston ska ha fått en vinflaska i huvudet vilket ledde till det numera legendariska uttalandet från The Tough Alliance: ”TTA & Sincerely Yours hereby declare a Fatwa on the Swedish rock group The Sounds. This is for placing their filthy hands on The Embassy in a shockingly spineless way. The reward is a copy of the Korean edition of The New School and a Sincerely Yours Armlet (YOURS0001)”. I samband med den efterföljande rättegången svarar Liston på frågan om hur allt känns idag: ”Det är framför allt mentalt jobbigt, att nämnas i samma mening som The Sounds är värre”.

The Embassy odlade myten om sig själva genom att vara just sig själva. I princip varenda intervju är underhållning på hög nivå, minnesvärda citat haglar tätt. Om detta beror på en utstuderad slughet är helt irrelevant. White Lake innehåller åtta spår och alla bär med sig något till föreställningen. Från inledande ”Sometimes” till avslutande ”Sorry”. Årets bästa album.

Tony Molina släppte sitt nya album Kill The Lights i juli. På sin tredje fullängdare fortsätter San Francisco-Tony på sitt redan inslagna koncept, korta låtar med melodier skänkta av popgudarna. Det låter som om Roger McGuinn hade joinat Teenage Fanclub. Det är 10 låtar på 15 minuter, perfekt.

Arctic Monkeys nya album Tranquility Base Hotel & Casino orsakade en mindre storm när den kom. Många recensenter, och annat löst folk bör väl tilläggas, var inte helt nöjda med bandets nya inriktning. Albumet hade inte en enda solklar singel, saknade spår av bandets tidigare sound och lät istället som någon typ av crooner-lounge. Helt plötsligt kändes det som att man alienerade halva sin fan-base med något typ av förvirrat konceptalbum. Må så vara, men det här är i själva verket ett nyanserat album, ett album som är väl genomtänkt från början till slut och bör därför avnjutas därefter. Det här är Arctic Monkeys motsvarighet till Pulps This Is Hardcore, fast ännu mer avvikande. Man kunde ha fortsatt med moderna brittiska rock-anthems men valde istället att göra någonting helt annat.

Jag skrev ett inlägg om den nya The Plan-skivan From Worlds Away tidigare under året. Det inlägget går att läsa här. Sedan dess har jag faktiskt inte lyssnat så mycket på den här återkomsten, det är inget mästerverk som The Plans självbetitlade debut men det är ändå ett gediget album som förtjänar att uppmärksammas. Jag tänker att Jensen och Furugärde inte behöver vänta 12 år till nästa album.

Grapetooth nämnde jag också under året, det inlägget går att läsa här. När debutalbumet kom i november fanns det inte mycket mer att önska. En blivande klassiker. Det man kunde ha skippat är det avslutande spåret ”Together” som känns malplacerat i sammanhanget. Detta är ingen 10/10-skiva men låtmaterialet är genomgående starkt. Jag höll det här släppet som årets bästa tills White Lake dök upp och bara det är ett väldigt gott betyg.

Året var nästan slut när Håkan Hellström annonserade att ett nytt album skulle släppas i mitten av december. Det är bara ett och ett halvt år sedan han tog en paus, efter det kanske svagaste albumet sedan solodebuten. Det var lite av en lättnad eftersom hela varumärket Håkan Hellström var på väg till något som kan liknas vid månens baksida, en plats som inte alls kändes bekväm. Det fanns en mättnad både före och efter Ullevi-spektaklen, allt kändes uträknat och gjort för att blåsa bort hela Göteborg med full styrka. Det blir en hysteri, vilket har funnits innan, men den här hysterin blir alldeles för stor för en artist som är intim ända in i själen. Då måste den här artisten börja anpassa sig till sin egen popularitet. Få klarar av att hantera det konststycket och Håkan hade uppenbara problem i den situationen. 2007 stod jag och väntade på spårvagnen vid Drottningtorget och tänkte att Håkan skulle göra en Ullevi-spelning inom 3 år. Det tog lite längre tid, men när det väl hände så kändes det lite obehagligt. Då var det nog mest tanken på att 500 fulla boråsare, som tidigare med glöd avskytt Håkan Hellström, nu tog tåget till Göteborg för att uppleva en folkfest.

Jag tänker på den där spelningen i Lund år 2002 under Det är så jag säger det-turnén, Håkan ville dö på scenen och hällde vatten över sin mikrofon i ren lycka över den starka responsen. Jag har sparat mitt exemplar av GT där han berättade den historien, för det betydde något. Det var så det fungerade, känsloregistret var gränslöst hos hela bandet men även bland alla som besökte en spelning under den där turnén. Jag var själv bakom scenen under en spelning den hösten och stämningen i bandet var så uppsluppen att det nästan blev löjligt. Håkan slet sitt hjärta ur bröstkorgen varje kväll och kastade ut det till en publik som såg ut ungefär som de där emoji-figurerna med hjärtan till ögon. År 2017 kändes det där som en annan livstid.

De senaste 5 åren har Håkan stått på höjden av sin popularitet och på samma gång har de senaste 5 åren varit hans svagaste rent låtmässigt. Jag har sedan länge gett upp tanken om att bli lika imponerad som jag blev 2000-2005. Jag har fortfarande skarpa ögonblicksbilder av de tre första albumen, jag minns exakt hur kassörskan på Jannes Wax såg ut när jag köpte debutalbumet en höstdag år 2000, jag minns när ”Kom igen Lena” premiärspelades på radio och TV under samma kväll år 2002 och jag minns när jag och Fredrik satt och lyssnade på den nyinköpta ”En midsommarnattsdröm”-singeln på bussen mellan Skövde och Tibro i början av 2005. Redan då var ”Min Huckleberry vän” bättre än a-sidan.

Men så 2018 kom ”Illusioner” och det var befriande. Håkan med Göteborgs symfoniorkester, 10 låtar som står som en symbol för en artist som är på rätt plats igen, som har gett fan i vad publiken kräver. Visst, han har arbetat med orkester tidigare och kände sig bekväm i det, men det här är något helt annat. Här tas steget fullt ut, det är outforskad mark. Enligt uppgifter så följer det ingen turné på den här skivan, men jag hoppas ändå på några konserthus-spelningar under nästa år.

Det är tidigt ännu, men ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är det riktigt magiska på Illusioner. Vi är 18 år in i Håkans solokarriär och det var längesen han spelade in något så här vackert. Jag får själv gå tillbaka 13 år i tiden, till stunden då jag hörde ”Brännö Serenad” för första gången. ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” har bara funnits ute i en dag när jag skriver det här, men det är samma känsla nu som då. Just nu känns det som att detta spår är ett av de tio bästa i hela diskografin.

Man kan tycka att den här texten handlar mer om de senaste åren än om Illusioner. Detta beror främst på två saker. Albumet är så färskt att jag ännu inte har lyckats ta in det till 100 procent. I det här fallet är det dessutom viktigt med kontext. Det som varit har nog påverkat Illusioner mer än vad man tror vid första anblicken. Jag är osäker på om vi hade haft det här albumet utan Ullevi och om så är fallet så förde det med sig något gott. Välkommen tillbaka Håkan, nu känner jag mig trygg igen.

Ett nytt John Coltrane-album, 51 år efter gigantens bortgång? Ja, faktiskt. Det är omöjligt att värdera betydelsen av det här, men för jazzvärlden är det ofantligt stort. Den 6 mars 1963 gick Coltrane och den mest mytomspunna sättningen av John Coltrane Quartet in i studion i New Jersey. Där hade vi alltså Coltrane själv, Elvin Jones, Jimmy Garrison och McCoy Tyner. Tyner är den enda som är i livet idag, 80 år ung. Sedan hände det inte så mycket, mastertaperna blev stående, försvann eller kastades. Som tur var tog Coltrane med sig en kopia hem till Naima och i år, 55 år senare, så kan vi höra resultatet i och med Both Directions at Once. Och detta är ingen skåpmat som blev över, flertalet av de sju låtarna på albumet har tidigare dykt upp som live-versioner och dylikt. Tre av låtarna har aldrig hörts innan, som exempelvis ”Untitled Original 11386”. Vän av ordning kanske vill placera det här albumet i kategorin återutgåvor som finns längre ner i den här summeringen, men det här är ingen återutgåva. Låtarna må ha spelats in för över 55 år sedan och jazz ses fortfarande som mossigt av den stora allmänheten. Om så är fallet kan jag försäkra att mossan som växer på Both Directions at Once är oerhört grön och färsk. Dessutom doftar den helt ljuvligt.

Årets låtar 2018

img_6718

Minnesvärda låtar fanns det gott om 2018. Jag spenderade en eftermiddag med att försöka resonera mig fram till vilken låt som var allra bäst det här året och drog till sist slutsatsen att ”She Needs Him” med Her’s är svaret på den frågan. Liverpool-duon Her’s och ”She Needs Him” lär inte figurera i toppen på någon annan årssammanfattning men jag kan inte släppa ståndpunkten att detta är den främsta låten för mörka tonårsrum sedan My Favorite släppte ”The Black Cassette” år 2001.

Tidigare nämnda Grapetooth har flera låtar som behöver nämnas här, i synnerhet ”Violent”, ”Red Wine” och ”Hangover Sq.”. ”Trouble” kom ut redan 2017 men fick sin regelrätta release på debutalbumet så jag räknar även in den i sällskapet. Jag satt och funderade på varför inledningen på ”Hangover Sq.” lät så bekant innan det slog mig att det var Morrisseys ”Lifeguard On Duty” som spökade. Apropå Morrissey, han släppte nyligen en fin cover på The Pretenders ”Back On The Chain Gang”.

Johnny Marr släppte sitt nya album Call The Comet i juni, och där fanns ”Hi Hello” med. Det låter faktiskt ganska mycket The Smiths cirka 1986. Det blir lite mer om the Godlike Genius senare i den här summeringen då han faktiskt gjorde en spelning i Stockholm i försomras.

Kero Kero Bonito släppte ett nytt album som jag hade stora förväntningar på. I ärlighetens namn så har jag inte bestämt mig om jag är nöjd, det blev nog lite för mycket flås månaderna innan. Albumet föregicks dock av att bandet släppte ”Time Today” som singel redan i maj och just det spåret var jag helt nere i. ”Time Today” kandiderade under en tid till att bli årets låt.

Lana Del Rey släpper under 2019 sitt sjätte studioalbum, albumet ska enligt uppgift gå under namnet Norman Fucking Rockwell. I september släpptes den andra singeln från det kommande albumet, en låt som går under namnet ”Venice Bitch”. Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att det är Lanas främsta låt så här långt. ”Venice Bitch” är nästan 10 minuter lång. Det är lite som med ”Sad Eyed Lady of the Lowlands”, den borde ha fortsatt i 10 minuter till.

När det kommer till house är jag väldigt selektiv, men i år har det kommit mycket fint på den fronten. Rick Wade släppte den trevliga EP:n Passion Play i somras, där titelspåret givetvis doftar Detroit. Dessutom roligt att Rick gjorde det här släppet på det Bristol-baserade bolaget Shall Not Fade.

Sedan har vi givetvis Peggy Gou som gjorde ett fantastiskt set på Way Out West i somras. Många vill nog framhålla ”It Makes You Forget (Itgehane)” som kronan på verket för Peggy under det gångna året, men jag håller inte riktigt med. Phonica Records är en institution när det kommer till skivaffärsdjungeln i London och man ger även ut musik under eget bolag. I april kom en Peggy-tolva i Phonica White-serien, ”Travelling Without Arriving”. Jag har inte kunnat släppa det spåret sedan i somras. Nu är det dock så att Peggy lägger upp världens tjusigaste foton på Instagram samtidigt som hon reser och spelar i jordens alla städer och därför antagligen befinner sig i ständig jetlag. Inför 2019 tänker jag att hon borde varva ner så att det blir lite nytt material.

Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” med Håkan Hellström har jag redan nämnt i texten om Illusioner, men jag påminner om den igen. Årets vackraste.

Det finns givetvis många fler låtar som har förgyllt det här året, här följer några hedersomnämnanden: Floppy Circus – ”You, My Love”, The Hinds – ”The Club”, The Radio Dept. – ”Your True Name”, Tim Granbacka – ”Speak So I Know”, Comfy Bella – ”Be-Side”, Jurassic Shark – ”Sometimes”, Khruangbin – ”A Hymn”, Admiral – ”Lonely Palms Couch Party”, Hästpojken – ”Råttans år”.

Årets återutgåvor 2018

img_5051

När det gäller återutgåvor så rasslar dessa in konstant under året. Att ha full uppsikt kan vara ganska besvärligt men här kommer några finfina exempel.

Det har förflutit ett halvt sekel sedan The Beatles släppte sin vita dubbel 1968, och i år dök den upp på nytt. Jag har redan köpt/fått det här albumet 3 gånger och har därför tråkigt nog inte varit så engagerad kring att införskaffa det en gång till. Det vore dock ingen sensation om det inhandlas under 2019. Det är ändå, i min mening, ett topp 5-album sett till hela diskografin.

Det är inte heller den nya mixen som personligen är det mest intressanta. Super Deluxe-versionen av nyutgåvan innehåller Esher Demos samt en hel drös med tagningar. Esher-inspelningarna hade jag tidigare på en bootleg som jag köpte på Jannes Wax i Skövde sent 90-tal, men vill minnas att jag sålde den på Tradera eller dylikt i mitten av 00-talet. Michelle och jag lyssnade igenom albumet under en nattlig bilfärd mellan Göteborg och Kungshamn i november och det lät givetvis helt fantastiskt.

1994-95 släppte Ed Marshall två skivor med passionerad house under namnet Dreamscape. Dessa två, Journey Into New Age House och Born, innehåller sammanlagt 8 spår. 2018 släpptes samlingen Welcome To Our New Age House av Ari Goldman på bolaget World Building, som då sammanställde de två Dreamscape-releaserna till en samling. Min första reaktion var att albumet innehöll 7 spår, World Building hade av någon outgrundlig anledning hoppat över ”Open Your Mind” från Born. Jag kontaktade därför Ari och frågade varför, svaret blev ”artist’s & label’s decision”. Oavsett, den här samlingen kändes viktig.

The Embassy släppte inte bara ett nytt album, det kom även nyutgåvor av de tidigare albumen. Värt att notera: Futile Crimes har aldrig släppts på vinyl tidigare och originalpressen av Tacking är svår att hitta under tusenlappen.

Teenage Fanclub hoppade också på tåget. Hela fem album släpptes som nyutgåva med tillhörande bonusmaterial, Bandwagonesque, Thirteen, Grand Prix, Songs From Northern Britain och Howdy! Ska man bara slå till på ett av albumen så rekommenderar jag Grand Prix. Gerard Love lämnar nu Teenage Fanclub efter 30 år. Stort tack Gerard, det kommer inte att bli samma sak utan dig.

Saint Etienne har för vana att alltid ge fansen en överraskning runt jul. Foxbase Beta, som släpptes som fanclub-cd år 2009, kom som vinylutgåva om 1000 exemplar. Jag hoppade dock Foxbase Beta och införskaffade istället julöverraskning nummer två, vinylutgåvan av Asleep At The Wheels Of Steel. Den släpptes också i 1000 exemplar och var ursprungligen även den en fanclub-cd i nådens år 2002.

2005 släppte Tin Man, eller Johannes Auvinen som han egentligen heter, albumet Acid Acid och i år kom Acid Acid Acid som innehåller tidigare nämnt album samt bonusspår. Det här albumet är i mångt och mycket en orgie i TB-303. Soundmässigt pekar låtarna mot neo acid och låter därför oerhört fräscha, men de är på samma gång trogna sina förebilder. Oavsett om man helt enkelt gillar acid eller bara älskar ljud så är det här en upplevelse.

Ingleton Falls gav ut albumet Champagne in Mozambique på kassett tidigt 90-tal. Kassetten som format är inne i någon slags lågmäld revival just nu, men det är glädjande att den här releasen även kom ut på LP i år. Det är svårt att enkelt beskriva hur det här låter men tänk ”balearic-dub” i brist på annan löjlig benämning. Om det verkar tilltalande så borde exempelvis ”Possessed” passa alldeles utmärkt.

Icke att förglömma, bolaget Optic Nerve trollade fram en nyutgåva av The Siddeleys magiska ”What Went Wrong This Time?” från 1987. Kanske årets mest givna köp.

Live 2018

img_4469

När jag snabbt tänkte tillbaka på live-året så fick jag känslan av att det var lite trögt. Sedan började jag titta i anteckningarna och såg att det inte alls var trögt, snarare väldigt upplyftande.

Året började med Slowdive på Pustervik samt Belle and Sebastian på Gothenburg Film Studios, faktiskt under en och samma helg i slutet av februari. Det var första gången jag såg Slowdive och det var med viss anspänning då Souvlaki var ett favoritalbum för 15 år sedan. Helt klart godkänt. Belle and Sebastian var Belle and Sebastian och det betyder att det var gemytligt. Det var för övrigt min femte B&S-spelning och ute på Hisingen märkte jag att det var svårt att toppa de två kvällarna i Royal Albert Hall sommaren 2016.

I april var jag inne en sväng på Folk och kikade på Vega, det var ganska snabbt avklarat. I maj månad fick jag äntligen möjlighet att betrakta Sleaford Mods live. Det var precis som jag hade tänkt mig, argt, minimalistiskt och allt har gått åt helvete. Innan Sleaford Mods går av scenen på Pustervik rådissar Jason Williamson halva publikskaran med orden ”next time, don’t wear your Fred Perry and shit you proper cunts”.

Några dagar senare åkte jag till Stockholm för att se självaste Johnny Marr på Nalen. Efter att ha sett Morrissey fem gånger genom åren men aldrig lyckats skåda Marr så var det här Sverigebesöket ytterst nödvändigt. Det var givetvis magi på hög nivå. Solomaterial blandat med The Smiths-klassiker, ingenting kan gå fel en sådan afton.

Det dröjde sedan till augusti innan jag lyckades smälta Marr-upplevelsen och då var det dags för ett återförenat Popsicle på Liseberg. Nu när jag ser datumet för den där Popsicle-spelningen så inser jag att den ägde rum på dagen 10 år efter att Broder Daniel gjorde sin avskedskonsert i Slottsskogen.

Då var det passande att jag hade införskaffat en endagsbiljett till Way Out West i just Slottskogen dagen därpå. Jag passade på att i lugn och ro se fem akter: Peggy Gou körde ett lysande eftermiddags-set på Dungen, följt av slötittande på St. Vincent, Patti Smith och Iggy Pop innan kvällens höjdpunkt Arctic Monkeys stod för en storstilad avslutning på Flamingo-scenen. Sommarens sista spelning gick av stapeln på Liseberg där Union Carbide Productions gjorde en sansad och fin comeback.

Den sista november åkte jag och Michelle till Köpenhamn för att se Paul McCartney på Royal Arena. Det var min tredje Macca-spelning och solklart den främsta. Jag vet inte vad det är men det går alltid att lita på den danska publiken. Konserten lär läggas på minnet av flera anledningar, men kontentan är att en vass setlist och en bra publik lyfte helheten en grå och regnig kväll ute i Ørestad.

Det finns en spelning till inplanerad då The Embassy spelar på Nefertiti den 29 december. Jag har inga förväntningar, det där framträdandet kan gå lite hur som helst. Jag är dock övertygad om att det kommer att bli en underhållande avslutning på konsertåret.

Årets upptäckter 2018

img_6720-1

Det här är en ganska spännande del, för här följer några saker jag helt har missat tidigare men som upptäcktes under det gångna året.

Tyska Ancient Astronauts lade 2013 upp ”Break My Heart in 2” på Soundcloud. Där blev den spelad så pass mycket att låten fick en välförtjänt release på ytterligare plattformar fyra år senare. Det här golvade mig redan vid första lyssningen.

Donnie Trumpet & The Social Experiment lyssnade jag på en hel del redan under förra året, men då nästan uteslutande på den gudomliga ”Sunday Candy”. Detta gjorde att jag helt missade ”Pass The Vibes” från samma album.

Om man googlar på låten ”Asia Experience” med Skin 4 från albumet Nail, Foot & Skincare så får man massvis med träffar på skönhetssalonger, alternativt får man möjlighet att lyssna på riktigt bra downtempo. Tål upprepade lyssningar.

Zak Khutoretsky, mer känd som DVS1, har skapat den minimalistiska techno-skatten ”Running” som släpptes på det tyska bolaget Klockworks år 2009. Jag var inte riktigt beredd på hur beroendeframkallande den faktiskt skulle bli. Fungerade perfekt när man åkte hem från jobbet regniga höstkvällar.

Al Zanders ”Long Gone” går att finna på Limb Valley EP, släppt på bolaget Blind Jacks Journey sent 2015. Den här skapelsen bara flyter fram i ren eufori.

Andra upptäckter som har rullat flitigt under 2018: Joey Pecoraro – ”Partly Sunny”, The Rugged Nuggets – ”Yo Todo Tu Yo”, Brockbeats – ”Favorite Woods”, Ultracynic – ”Nothing Is Forever”, Brock Berrigan – ”Midnight Swim”, Desire – ”Saturday”, Color Us People Band – ”A Day Without Your Love”, Dense & Pika – ”Colt”, Dirty Art Club – ”Sincerely Yours, The D.A.C.”, Chilly Gonzales – ”DOT”, Étienne Daho – ”Des Heures Hindoues”, Mel-O-Madnezz – ”Beautiful Day”, Joe Simon – ”I See Your Face”.

Årets återupptäckter 2018

img_6721

Sånt där som man var väldigt förtjust i men som sedan blev lite bortglömt. Kära återseenden är mycket värt och det är precis detta som nedanstående handlar om.

Jag vet inte om det enbart var i Sverige som Yoshitaka Morino under artistnamnet Handsomeboy Technique blev tokhyllad runt 2005-2006. Det var lite soul, en slev med pop, briljanta samplingar och sedan så slängde Yoshitaka in sina beats. På albumet Adelie Land från 2005 samplade han Jackie DeShannon på sista spåret ”Your Blessings” vilket resulterade i något av det vackraste som någonsin har spelats in.

Izabella Scorupco med ”I Write You A Love Song” hittar man på albumet Iza från 1991. Det var nog faktiskt någonstans där jag hörde låten senast innan jag sprang över den igen i höstas. Totalt oemotståndlig med en refräng som är hejdlöst stark.

Boards of Canada kan ha världens mest hängivna fanbase, jag rekommenderar ett besök på twoism-forumet. Runt 2002-2003 var jag nyfiken på Geogaddi för att några år senare lockas av The Campfire Headphase. Men det är först i år som jag på ett bredare plan har tagit till mig skottarnas diskografi. Det senaste albumet, Tomorrow’s Harvest, kom 2013 och det känns inte osannolikt att något nytt händer under 2019. Under tiden lyssnar jag på Tomorrow’s Harvest-spåret ”Nothing Is Real” och tänker att det som komma skall givetvis låter helt magnifikt.

Tom Bauchop släppte 2003 en skiva som gick under namnet Fifth Column. Det här lilla mästerverket går dock inte att hitta under T eller B i valfri välsorterad skivbutik då Tom använde artistnamnet U.N.P.O.C. för albumet. Det var omöjligt för Fifth Column att blekna ur minnet, men jag har å andra sidan inte lyssnat på skivan som en helhet sedan 00-talet. Lo-fi i sin allra finaste skrud. Det finns flera nyckelspår här men dyk gärna ner på ”Beautiful To Me” och ”Some Kinds Of People”.

Khonnor skrev jag om i höstas, det inlägget går att läsa här. Jag väljer att inte upprepa mig men passar samtidigt på att verkligen uppmana till att köra en sträcklyssning av Handwriting. Ju fler lyssningar, desto större behållning.

The Invitations är skyldiga till att ha spelat in den kanske främsta Northern Soul-dängan någonsin, ”What’s Wrong With Me Baby?” Det är lätt hänt att allt annat bleknar bredvid en sådan mastodont och så har det blivit med ”Skiing in the Snow”. Jag har nog inte lyssnat på den sedan 2004 och när jag hörde den igen i somras så var det snudd på överväldigande.

Om det hade varit Pet Shop Boys som spelade in ”Shut Up (and Sleep With Me)” så hade den troligtvis betraktats som en modern klassiker. Nu var det istället tysken Sebastian Roth, under namnet Sin With Sebastian, som stod för den här eurodisco-dängan våren 1995. Det här är inget för de fina salongerna och kommer aldrig att betraktas som något annat än en ploj. Sebastian Roth borde istället hyllas för den här klassikern, varje dag.

Lyssna även på ”Tayter Country” med The Cavedogs från 1990, så här ska en video se ut. ”Midnight Yoik” med svenska Super Error må vara en fotnot men innehåller så mycket charm att det räcker och blir över, för att inte glömma ”I Know Enough (I Don’t Get Enough)” med Theaudience från 1998. Här hittar vi en 19-årig Sophie Ellis-Bextor innan det blev mord på dansgolvet.

Fysiska köp 2018

img_5269

Det inhandlas en hel del skivor under 12 månader, gammalt och nytt. Det blir ohållbart att ta upp alla då jag räknade ut att det sammanlagt blev 56 nya skivor i år, men några av dessa är är givetvis värda att nämna.

Höjdpunkten i år måste vara att jag hittade ”Go Now” med Bessie Banks i mintskick hos en säljare i UK. ”Go Now” är inspelad en kort tid efter att John F. Kennedy mördas på Elm Street i Dallas, och nationens sorg är märkbar i det sätt som Bessie Banks levererar låten. Framförandet kan vara det yttersta exemplet på fullständig perfektion och jag hade bestämt mig för att inte köpa den där Tiger Records-sjuan från 1964 om det inte dök upp ett toppexemplar. Men där fanns den och köpet var givet. Jag hittade även Donna Lynns inspelning av ”I’d Much Rather Be With The Girls” från 1965, också det en singel som jag har letat efter i flera år. Äntligen dök det även upp en nyutgåva av debutalbumet med Jamie T, Panic Prevention. Omslaget till Panic Prevention är för övrigt mitt absoluta favoritomslag, ibland räcker det med ett sitta och stirra på skivan för att förstå hur bra den är.

Jag beställde även den fantastiska ”Paraiso ’89”-tolvan med Azura på World Building och Peggy Gou-släppen på Phonica White, ”Travelling Without Arriving” som jag nämnde tidigare samt ”Day Without Yesterday” / ”Six O Six”.

Det blev två besök på skivmässor under 2018, båda i Göteborg. Här inhandlades bland annat Hansson & Karlssons sista album Man At The Moon, två Icerink-releaser med Golden och Sensuround, ”Machine Gun”-singeln med Portishead och, efter alla år, vinylutgåvan av sista Bad Cash Quartet-albumet Midnight Prayer från 2003.

Besöken i skivaffären har blivit färre, men om man ska bege sig ut på lunchen och gräva i backarna så bör man ta sig till Andra Långgatan och titta in på Linné Skivbörs. Här slog jag under året till på K.J.M. E.P. med Kyoto Jazz Massive, Tudor Lodges läckra självbetitlade album Tudor Lodge samt tre fina album med Spyro Gyra, Freetime, Morning Dance och Carnaval.

Årets två bästa album, med The Embassy respektive Grapetooth, gick givetvis inte att undvika och inte heller Saint Etienne och Trudy and the Romance. Det blev sammanlagt sex skivor vardera med Trudy och Saint Etienne, bland annat Xmas 93-tolvan samt ”Wild” / ”He Sings”-singeln.

Under avdelningen ”bara haft på cd tidigare” så tillkom två album, magiska Blue Train med John Coltrane från 1957, hans enda egna utgåva på Blue Note, och The Gift med The Jam från 1982.

Det finns givetvis så mycket mer att nämna när det gäller 2018, men jag tror att vi stannar här. För att binda ihop det så har jag skapat en spellista med det mesta som har nämnts här ovanför. Istället för att inkludera hela album så har jag stoppat in höjdpunkterna. Spellistan hittas här. Jag kunde ha nämnt den redan i inledningen men då med risk att inramningen av hela den här årssummeringen hade gått förlorad. Har ni kämpat er ner hit till de allra sista raderna så kan ni se det som en belöning. Jag beundrar er, och gott nytt år!

img_7309