Musikåret 2018

I slutet av 2017 gjorde jag en summering av det gångna musikåret, faktiskt för första gången på ganska länge. Det var så väldans trevligt att det kändes oanständigt att inte upprepa tilltaget även i år. Så här i backspegeln var det ett väldigt bra år, men för att vara ärlig: varje år är ett bra musikår. Den här sammanställningen innehåller inte enbart musik som kom ut under 2018. Det spretar, det handlar om återutgåvor, om sådant man har glömt bort, om saker man har missat och om skivor man har köpt. Men allt det här tillsammans blir mitt eget 2018 och det är det som är hela poängen.

För att den här sammanställningen inte ska bli alltför oöverskådlig så gäller det att kategorisera. Kategorisera är bra. Löpande i texten förekommer det länkar till Spotify, Youtube och lite annat, det blir mycket mer gemytligt och interaktivt på det viset. Jag rekommenderar att klicka hejvilt så att man för allt i världen inte missar något viktigt, det gör inget om man har 10 fönster öppna samtidigt. Det är ändå juletid och de vanliga vardagsreglerna är lite satta ur spel.

Med det sagt, tack till musikåret 2018, du kommer aldrig igen, men du levererade.

Last.fm

img_6716

Jag skaffade ett konto på Last.fm hösten 2004. Det är 14 år sedan. Jag har därför 14 år av statistik över mitt digitala musiklyssnande tillgängligt när jag känner att jag behöver det. Last.fm har sedan dess registrerat varenda låt jag har valt att spela upp. Jag ser hur många gånger jag lyssnat på en specifik artist, hur många gånger jag lyssnat på just den och den låten, exakta klockslag för varje lyssning och så vidare, tydligt sammanställt i listor. Som exempel, den 27 december 2007 klockan 21:29 lyssnade jag på ”The Downtown Lights” med The Blue Nile. Det där är en känslomässig tidsmaskin om något.

Hade denna tjänst varit det enda som fanns på hela internet så hade det varit gott nog. Dessutom, den här årssammanställningen hade blivit betydligt krångligare att sammanställa utan Last.fm och det hade givetvis varit bedrövligt.

För att spalta ner det väsentliga:

Jag lyssnade på 2140 artister/band under 2018 (räknat till och med den 21 december). Det blev 5392 unika låtar och allt som allt spelades det 14328 låtar sammanlagt. Detta ger ett snitt på 40 låtar om dagen. Den här sammanräkningen innefattar självklart inte lyssnande på fysisk musikmedia, det blir som bekant lurigt att föra statistik på det.

Så här såg det ut för undertecknad år 2018 när det gäller mest spelade artister/band.

img_7307

Saint Etienne är mest lyssnade, det såg likadant ut 2017. Ytterligare 4 band/artister fanns med på topp 10 även förra året, The Smiths, The Embassy, The Beatles och Boards of Canada. Jag noterar att Nick Drake spelades mest i januari och augusti vilket förvånar mig då Nick är väldigt mycket höst för min del. Det finns alltid plats för The Shadows, Hank Marvin och gänget spelas ofta när jag inte vet vad jag ska lyssna på. The Shadows ligger på plats 11 över mina mest lyssnade artister/band sedan 2004. Hade det varit möjligt att räkna från, säg 1997, så hade det med största sannolikhet varit en topp 5-placering.

Love och Pet Shop Boys är evig kärlek, men det är Black Ink som är den stora överraskningen. Det finns bara ett släpp med Black Ink och det är EP:n Ultimate Track EP från 1997. Detta är en omastrad house-promo producerad av Wil Milton på bolaget Smack Trax. De 6 spåren är namnlösa, primitiva och helt enastående. Jag lyssnar ofta på Black Ink när jag jobbar vilket gör att dessa spår även fyller en funktion som utsökt kontorsmusik. Blir man extra sugen så finns det exemplar i mint-skick på Discogs för 700 kronor.

Årets album 2018

img_6717

Här följer några album som jag kommer att minnas lite extra från 2018. Det här är som vanligt aldrig hugget i sten, under nästa år kommer jag säkerligen springa över ett och annat album som jag av någon anledning missade att ta till mig. Detta är för övrigt ingen rangordnad lista, men det fanns ett släpp som var extra briljant och som förtjänar att lyftas fram lite extra.

Det hade gått fem år sedan The Embassys senaste album, Sweet Sensation, men den 21 november släpptes White Lake ut på grönbete. Samma dag skrev Sveriges Radio en recension om albumet där en rad löd: ”Musiken alltjämt melodisk pop med värmande, vaggande beats från någonstans mellan Masthugget och Mallorca”. Det kan vara den mest träffande beskrivningen av Liston och Håkansson som jag någonsin har läst. The Embassy låter som vanligt, men ändå inte. White Lake är ingen Futile Crimes och den har inte heller samma starka genomgående känsla som Tacking. Det är dock samma lätta känsla över produktionen, kanske till viss del för att ingen i Sverige kan lägga ett lika fint house-piano som The Embassy. Förresten, har någon noterat det där ”Some Indulgence”-doftande stönet i ”Handshake”? Vet inte ens om det är en passning, men det värmer.

När The Embassy i mitten av 00-talet var en klart lysande ledstjärna på Göteborgs service-himmel så lockades jag mer av The Tough Alliance. TTA kändes som ett unikum men det jag missade då var att The Embassy hade samma roll, bara med en lite svalare framtoning. Idag skulle jag kanske inte våga påstå att rollerna är ombytta men The Embassy befinner sig på samma nivå. Visst, ett återförenat TTA skulle kunna kandidera till att bli ett av norra Europas största historiska ögonblick, men det känns inte rätt. The Embassy får dock gärna fortsätta så länge man håller fanan högt. Ingenting tyder på att man kommer att spela in en lika bra låt som EP-versionen av ”Information” från 2004 igen, men den ribban är så hög att Sergej Bubka hade fått svindel. White Lake känns mer melankolisk än sina föregångare, vilket inte är något dåligt. 2005-optimismen känns avlägsen och det gör mig lycklig att albumet känns väldigt här och nu.

Det har alltid funnits ett visst vemod hos The Embassy, men den här vändan är det något mer påtagligt. Detta kan givetvis bero på flera olika anledningar. Är det mer vuxet? Nja, det skulle jag inte påstå. Musikalisk mognad, kanske. Att hela tiden sträva efter att gå emot mallen är inget som har varit främmande för herrarna oavsett om det så gäller att skicka pengar till recensenter, göra spelningar där de är helt dyngraka alternativt inte ens står på scenen överhuvudtaget, eller hamna i bråk med The Sounds under invigningsfesten till Göteborgs filmfestival 2006 där Liston ska ha fått en vinflaska i huvudet vilket ledde till det numera legendariska uttalandet från The Tough Alliance: ”TTA & Sincerely Yours hereby declare a Fatwa on the Swedish rock group The Sounds. This is for placing their filthy hands on The Embassy in a shockingly spineless way. The reward is a copy of the Korean edition of The New School and a Sincerely Yours Armlet (YOURS0001)”. I samband med den efterföljande rättegången svarar Liston på frågan om hur allt känns idag: ”Det är framför allt mentalt jobbigt, att nämnas i samma mening som The Sounds är värre”.

The Embassy odlade myten om sig själva genom att vara just sig själva. I princip varenda intervju är underhållning på hög nivå, minnesvärda citat haglar tätt. Om detta beror på en utstuderad slughet är helt irrelevant. White Lake innehåller åtta spår och alla bär med sig något till föreställningen. Från inledande ”Sometimes” till avslutande ”Sorry”. Årets bästa album.

Tony Molina släppte sitt nya album Kill The Lights i juli. På sin tredje fullängdare fortsätter San Francisco-Tony på sitt redan inslagna koncept, korta låtar med melodier skänkta av popgudarna. Det låter som om Roger McGuinn hade joinat Teenage Fanclub. Det är 10 låtar på 15 minuter, perfekt.

Arctic Monkeys nya album Tranquility Base Hotel & Casino orsakade en mindre storm när den kom. Många recensenter, och annat löst folk bör väl tilläggas, var inte helt nöjda med bandets nya inriktning. Albumet hade inte en enda solklar singel, saknade spår av bandets tidigare sound och lät istället som någon typ av crooner-lounge. Helt plötsligt kändes det som att man alienerade halva sin fan-base med något typ av förvirrat konceptalbum. Må så vara, men det här är i själva verket ett nyanserat album, ett album som är väl genomtänkt från början till slut och bör därför avnjutas därefter. Det här är Arctic Monkeys motsvarighet till Pulps This Is Hardcore, fast ännu mer avvikande. Man kunde ha fortsatt med moderna brittiska rock-anthems men valde istället att göra någonting helt annat.

Jag skrev ett inlägg om den nya The Plan-skivan From Worlds Away tidigare under året. Det inlägget går att läsa här. Sedan dess har jag faktiskt inte lyssnat så mycket på den här återkomsten, det är inget mästerverk som The Plans självbetitlade debut men det är ändå ett gediget album som förtjänar att uppmärksammas. Jag tänker att Jensen och Furugärde inte behöver vänta 12 år till nästa album.

Grapetooth nämnde jag också under året, det inlägget går att läsa här. När debutalbumet kom i november fanns det inte mycket mer att önska. En blivande klassiker. Det man kunde ha skippat är det avslutande spåret ”Together” som känns malplacerat i sammanhanget. Detta är ingen 10/10-skiva men låtmaterialet är genomgående starkt. Jag höll det här släppet som årets bästa tills White Lake dök upp och bara det är ett väldigt gott betyg.

Året var nästan slut när Håkan Hellström annonserade att ett nytt album skulle släppas i mitten av december. Det är bara ett och ett halvt år sedan han tog en paus, efter det kanske svagaste albumet sedan solodebuten. Det var lite av en lättnad eftersom hela varumärket Håkan Hellström var på väg till något som kan liknas vid månens baksida, en plats som inte alls kändes bekväm. Det fanns en mättnad både före och efter Ullevi-spektaklen, allt kändes uträknat och gjort för att blåsa bort hela Göteborg med full styrka. Det blir en hysteri, vilket har funnits innan, men den här hysterin blir alldeles för stor för en artist som är intim ända in i själen. Då måste den här artisten börja anpassa sig till sin egen popularitet. Få klarar av att hantera det konststycket och Håkan hade uppenbara problem i den situationen. 2007 stod jag och väntade på spårvagnen vid Drottningtorget och tänkte att Håkan skulle göra en Ullevi-spelning inom 3 år. Det tog lite längre tid, men när det väl hände så kändes det lite obehagligt. Då var det nog mest tanken på att 500 fulla boråsare, som tidigare med glöd avskytt Håkan Hellström, nu tog tåget till Göteborg för att uppleva en folkfest.

Jag tänker på den där spelningen i Lund år 2002 under Det är så jag säger det-turnén, Håkan ville dö på scenen och hällde vatten över sin mikrofon i ren lycka över den starka responsen. Jag har sparat mitt exemplar av GT där han berättade den historien, för det betydde något. Det var så det fungerade, känsloregistret var gränslöst hos hela bandet men även bland alla som besökte en spelning under den där turnén. Jag var själv bakom scenen under en spelning den hösten och stämningen i bandet var så uppsluppen att det nästan blev löjligt. Håkan slet sitt hjärta ur bröstkorgen varje kväll och kastade ut det till en publik som såg ut ungefär som de där emoji-figurerna med hjärtan till ögon. År 2017 kändes det där som en annan livstid.

De senaste 5 åren har Håkan stått på höjden av sin popularitet och på samma gång har de senaste 5 åren varit hans svagaste rent låtmässigt. Jag har sedan länge gett upp tanken om att bli lika imponerad som jag blev 2000-2005. Jag har fortfarande skarpa ögonblicksbilder av de tre första albumen, jag minns exakt hur kassörskan på Jannes Wax såg ut när jag köpte debutalbumet en höstdag år 2000, jag minns när ”Kom igen Lena” premiärspelades på radio och TV under samma kväll år 2002 och jag minns när jag och Fredrik satt och lyssnade på den nyinköpta ”En midsommarnattsdröm”-singeln på bussen mellan Skövde och Tibro i början av 2005. Redan då var ”Min Huckleberry vän” bättre än a-sidan.

Men så 2018 kom ”Illusioner” och det var befriande. Håkan med Göteborgs symfoniorkester, 10 låtar som står som en symbol för en artist som är på rätt plats igen, som har gett fan i vad publiken kräver. Visst, han har arbetat med orkester tidigare och kände sig bekväm i det, men det här är något helt annat. Här tas steget fullt ut, det är outforskad mark. Enligt uppgifter så följer det ingen turné på den här skivan, men jag hoppas ändå på några konserthus-spelningar under nästa år.

Det är tidigt ännu, men ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är det riktigt magiska på Illusioner. Vi är 18 år in i Håkans solokarriär och det var längesen han spelade in något så här vackert. Jag får själv gå tillbaka 13 år i tiden, till stunden då jag hörde ”Brännö Serenad” för första gången. ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” har bara funnits ute i en dag när jag skriver det här, men det är samma känsla nu som då. Just nu känns det som att detta spår är ett av de tio bästa i hela diskografin.

Man kan tycka att den här texten handlar mer om de senaste åren än om Illusioner. Detta beror främst på två saker. Albumet är så färskt att jag ännu inte har lyckats ta in det till 100 procent. I det här fallet är det dessutom viktigt med kontext. Det som varit har nog påverkat Illusioner mer än vad man tror vid första anblicken. Jag är osäker på om vi hade haft det här albumet utan Ullevi och om så är fallet så förde det med sig något gott. Välkommen tillbaka Håkan, nu känner jag mig trygg igen.

Ett nytt John Coltrane-album, 51 år efter gigantens bortgång? Ja, faktiskt. Det är omöjligt att värdera betydelsen av det här, men för jazzvärlden är det ofantligt stort. Den 6 mars 1963 gick Coltrane och den mest mytomspunna sättningen av John Coltrane Quartet in i studion i New Jersey. Där hade vi alltså Coltrane själv, Elvin Jones, Jimmy Garrison och McCoy Tyner. Tyner är den enda som är i livet idag, 80 år ung. Sedan hände det inte så mycket, mastertaperna blev stående, försvann eller kastades. Som tur var tog Coltrane med sig en kopia hem till Naima och i år, 55 år senare, så kan vi höra resultatet i och med Both Directions at Once. Och detta är ingen skåpmat som blev över, flertalet av de sju låtarna på albumet har tidigare dykt upp som live-versioner och dylikt. Tre av låtarna har aldrig hörts innan, som exempelvis ”Untitled Original 11386”. Vän av ordning kanske vill placera det här albumet i kategorin återutgåvor som finns längre ner i den här summeringen, men det här är ingen återutgåva. Låtarna må ha spelats in för över 55 år sedan och jazz ses fortfarande som mossigt av den stora allmänheten. Om så är fallet kan jag försäkra att mossan som växer på Both Directions at Once är oerhört grön och färsk. Dessutom doftar den helt ljuvligt.

Årets låtar 2018

img_6718

Minnesvärda låtar fanns det gott om 2018. Jag spenderade en eftermiddag med att försöka resonera mig fram till vilken låt som var allra bäst det här året och drog till sist slutsatsen att ”She Needs Him” med Her’s är svaret på den frågan. Liverpool-duon Her’s och ”She Needs Him” lär inte figurera i toppen på någon annan årssammanfattning men jag kan inte släppa ståndpunkten att detta är den främsta låten för mörka tonårsrum sedan My Favorite släppte ”The Black Cassette” år 2001.

Tidigare nämnda Grapetooth har flera låtar som behöver nämnas här, i synnerhet ”Violent”, ”Red Wine” och ”Hangover Sq.”. ”Trouble” kom ut redan 2017 men fick sin regelrätta release på debutalbumet så jag räknar även in den i sällskapet. Jag satt och funderade på varför inledningen på ”Hangover Sq.” lät så bekant innan det slog mig att det var Morrisseys ”Lifeguard On Duty” som spökade. Apropå Morrissey, han släppte nyligen en fin cover på The Pretenders ”Back On The Chain Gang”.

Johnny Marr släppte sitt nya album Call The Comet i juni, och där fanns ”Hi Hello” med. Det låter faktiskt ganska mycket The Smiths cirka 1986. Det blir lite mer om the Godlike Genius senare i den här summeringen då han faktiskt gjorde en spelning i Stockholm i försomras.

Kero Kero Bonito släppte ett nytt album som jag hade stora förväntningar på. I ärlighetens namn så har jag inte bestämt mig om jag är nöjd, det blev nog lite för mycket flås månaderna innan. Albumet föregicks dock av att bandet släppte ”Time Today” som singel redan i maj och just det spåret var jag helt nere i. ”Time Today” kandiderade under en tid till att bli årets låt.

Lana Del Rey släpper under 2019 sitt sjätte studioalbum, albumet ska enligt uppgift gå under namnet Norman Fucking Rockwell. I september släpptes den andra singeln från det kommande albumet, en låt som går under namnet ”Venice Bitch”. Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att det är Lanas främsta låt så här långt. ”Venice Bitch” är nästan 10 minuter lång. Det är lite som med ”Sad Eyed Lady of the Lowlands”, den borde ha fortsatt i 10 minuter till.

När det kommer till house är jag väldigt selektiv, men i år har det kommit mycket fint på den fronten. Rick Wade släppte den trevliga EP:n Passion Play i somras, där titelspåret givetvis doftar Detroit. Dessutom roligt att Rick gjorde det här släppet på det Bristol-baserade bolaget Shall Not Fade.

Sedan har vi givetvis Peggy Gou som gjorde ett fantastiskt set på Way Out West i somras. Många vill nog framhålla ”It Makes You Forget (Itgehane)” som kronan på verket för Peggy under det gångna året, men jag håller inte riktigt med. Phonica Records är en institution när det kommer till skivaffärsdjungeln i London och man ger även ut musik under eget bolag. I april kom en Peggy-tolva i Phonica White-serien, ”Travelling Without Arriving”. Jag har inte kunnat släppa det spåret sedan i somras. Nu är det dock så att Peggy lägger upp världens tjusigaste foton på Instagram samtidigt som hon reser och spelar i jordens alla städer och därför antagligen befinner sig i ständig jetlag. Inför 2019 tänker jag att hon borde varva ner så att det blir lite nytt material.

Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” med Håkan Hellström har jag redan nämnt i texten om Illusioner, men jag påminner om den igen. Årets vackraste.

Det finns givetvis många fler låtar som har förgyllt det här året, här följer några hedersomnämnanden: Floppy Circus – ”You, My Love”, The Hinds – ”The Club”, The Radio Dept. – ”Your True Name”, Tim Granbacka – ”Speak So I Know”, Comfy Bella – ”Be-Side”, Jurassic Shark – ”Sometimes”, Khruangbin – ”A Hymn”, Admiral – ”Lonely Palms Couch Party”, Hästpojken – ”Råttans år”.

Årets återutgåvor 2018

img_5051

När det gäller återutgåvor så rasslar dessa in konstant under året. Att ha full uppsikt kan vara ganska besvärligt men här kommer några finfina exempel.

Det har förflutit ett halvt sekel sedan The Beatles släppte sin vita dubbel 1968, och i år dök den upp på nytt. Jag har redan köpt/fått det här albumet 3 gånger och har därför tråkigt nog inte varit så engagerad kring att införskaffa det en gång till. Det vore dock ingen sensation om det inhandlas under 2019. Det är ändå, i min mening, ett topp 5-album sett till hela diskografin.

Det är inte heller den nya mixen som personligen är det mest intressanta. Super Deluxe-versionen av nyutgåvan innehåller Esher Demos samt en hel drös med tagningar. Esher-inspelningarna hade jag tidigare på en bootleg som jag köpte på Jannes Wax i Skövde sent 90-tal, men vill minnas att jag sålde den på Tradera eller dylikt i mitten av 00-talet. Michelle och jag lyssnade igenom albumet under en nattlig bilfärd mellan Göteborg och Kungshamn i november och det lät givetvis helt fantastiskt.

1994-95 släppte Ed Marshall två skivor med passionerad house under namnet Dreamscape. Dessa två, Journey Into New Age House och Born, innehåller sammanlagt 8 spår. 2018 släpptes samlingen Welcome To Our New Age House av Ari Goldman på bolaget World Building, som då sammanställde de två Dreamscape-releaserna till en samling. Min första reaktion var att albumet innehöll 7 spår, World Building hade av någon outgrundlig anledning hoppat över ”Open Your Mind” från Born. Jag kontaktade därför Ari och frågade varför, svaret blev ”artist’s & label’s decision”. Oavsett, den här samlingen kändes viktig.

The Embassy släppte inte bara ett nytt album, det kom även nyutgåvor av de tidigare albumen. Värt att notera: Futile Crimes har aldrig släppts på vinyl tidigare och originalpressen av Tacking är svår att hitta under tusenlappen.

Teenage Fanclub hoppade också på tåget. Hela fem album släpptes som nyutgåva med tillhörande bonusmaterial, Bandwagonesque, Thirteen, Grand Prix, Songs From Northern Britain och Howdy! Ska man bara slå till på ett av albumen så rekommenderar jag Grand Prix. Gerard Love lämnar nu Teenage Fanclub efter 30 år. Stort tack Gerard, det kommer inte att bli samma sak utan dig.

Saint Etienne har för vana att alltid ge fansen en överraskning runt jul. Foxbase Beta, som släpptes som fanclub-cd år 2009, kom som vinylutgåva om 1000 exemplar. Jag hoppade dock Foxbase Beta och införskaffade istället julöverraskning nummer två, vinylutgåvan av Asleep At The Wheels Of Steel. Den släpptes också i 1000 exemplar och var ursprungligen även den en fanclub-cd i nådens år 2002.

2005 släppte Tin Man, eller Johannes Auvinen som han egentligen heter, albumet Acid Acid och i år kom Acid Acid Acid som innehåller tidigare nämnt album samt bonusspår. Det här albumet är i mångt och mycket en orgie i TB-303. Soundmässigt pekar låtarna mot neo acid och låter därför oerhört fräscha, men de är på samma gång trogna sina förebilder. Oavsett om man helt enkelt gillar acid eller bara älskar ljud så är det här en upplevelse.

Ingleton Falls gav ut albumet Champagne in Mozambique på kassett tidigt 90-tal. Kassetten som format är inne i någon slags lågmäld revival just nu, men det är glädjande att den här releasen även kom ut på LP i år. Det är svårt att enkelt beskriva hur det här låter men tänk ”balearic-dub” i brist på annan löjlig benämning. Om det verkar tilltalande så borde exempelvis ”Possessed” passa alldeles utmärkt.

Icke att förglömma, bolaget Optic Nerve trollade fram en nyutgåva av The Siddeleys magiska ”What Went Wrong This Time?” från 1987. Kanske årets mest givna köp.

Live 2018

img_4469

När jag snabbt tänkte tillbaka på live-året så fick jag känslan av att det var lite trögt. Sedan började jag titta i anteckningarna och såg att det inte alls var trögt, snarare väldigt upplyftande.

Året började med Slowdive på Pustervik samt Belle and Sebastian på Gothenburg Film Studios, faktiskt under en och samma helg i slutet av februari. Det var första gången jag såg Slowdive och det var med viss anspänning då Souvlaki var ett favoritalbum för 15 år sedan. Helt klart godkänt. Belle and Sebastian var Belle and Sebastian och det betyder att det var gemytligt. Det var för övrigt min femte B&S-spelning och ute på Hisingen märkte jag att det var svårt att toppa de två kvällarna i Royal Albert Hall sommaren 2016.

I april var jag inne en sväng på Folk och kikade på Vega, det var ganska snabbt avklarat. I maj månad fick jag äntligen möjlighet att betrakta Sleaford Mods live. Det var precis som jag hade tänkt mig, argt, minimalistiskt och allt har gått åt helvete. Innan Sleaford Mods går av scenen på Pustervik rådissar Jason Williamson halva publikskaran med orden ”next time, don’t wear your Fred Perry and shit you proper cunts”.

Några dagar senare åkte jag till Stockholm för att se självaste Johnny Marr på Nalen. Efter att ha sett Morrissey fem gånger genom åren men aldrig lyckats skåda Marr så var det här Sverigebesöket ytterst nödvändigt. Det var givetvis magi på hög nivå. Solomaterial blandat med The Smiths-klassiker, ingenting kan gå fel en sådan afton.

Det dröjde sedan till augusti innan jag lyckades smälta Marr-upplevelsen och då var det dags för ett återförenat Popsicle på Liseberg. Nu när jag ser datumet för den där Popsicle-spelningen så inser jag att den ägde rum på dagen 10 år efter att Broder Daniel gjorde sin avskedskonsert i Slottsskogen.

Då var det passande att jag hade införskaffat en endagsbiljett till Way Out West i just Slottskogen dagen därpå. Jag passade på att i lugn och ro se fem akter: Peggy Gou körde ett lysande eftermiddags-set på Dungen, följt av slötittande på St. Vincent, Patti Smith och Iggy Pop innan kvällens höjdpunkt Arctic Monkeys stod för en storstilad avslutning på Flamingo-scenen. Sommarens sista spelning gick av stapeln på Liseberg där Union Carbide Productions gjorde en sansad och fin comeback.

Den sista november åkte jag och Michelle till Köpenhamn för att se Paul McCartney på Royal Arena. Det var min tredje Macca-spelning och solklart den främsta. Jag vet inte vad det är men det går alltid att lita på den danska publiken. Konserten lär läggas på minnet av flera anledningar, men kontentan är att en vass setlist och en bra publik lyfte helheten en grå och regnig kväll ute i Ørestad.

Det finns en spelning till inplanerad då The Embassy spelar på Nefertiti den 29 december. Jag har inga förväntningar, det där framträdandet kan gå lite hur som helst. Jag är dock övertygad om att det kommer att bli en underhållande avslutning på konsertåret.

Årets upptäckter 2018

img_6720-1

Det här är en ganska spännande del, för här följer några saker jag helt har missat tidigare men som upptäcktes under det gångna året.

Tyska Ancient Astronauts lade 2013 upp ”Break My Heart in 2” på Soundcloud. Där blev den spelad så pass mycket att låten fick en välförtjänt release på ytterligare plattformar fyra år senare. Det här golvade mig redan vid första lyssningen.

Donnie Trumpet & The Social Experiment lyssnade jag på en hel del redan under förra året, men då nästan uteslutande på den gudomliga ”Sunday Candy”. Detta gjorde att jag helt missade ”Pass The Vibes” från samma album.

Om man googlar på låten ”Asia Experience” med Skin 4 från albumet Nail, Foot & Skincare så får man massvis med träffar på skönhetssalonger, alternativt får man möjlighet att lyssna på riktigt bra downtempo. Tål upprepade lyssningar.

Zak Khutoretsky, mer känd som DVS1, har skapat den minimalistiska techno-skatten ”Running” som släpptes på det tyska bolaget Klockworks år 2009. Jag var inte riktigt beredd på hur beroendeframkallande den faktiskt skulle bli. Fungerade perfekt när man åkte hem från jobbet regniga höstkvällar.

Al Zanders ”Long Gone” går att finna på Limb Valley EP, släppt på bolaget Blind Jacks Journey sent 2015. Den här skapelsen bara flyter fram i ren eufori.

Andra upptäckter som har rullat flitigt under 2018: Joey Pecoraro – ”Partly Sunny”, The Rugged Nuggets – ”Yo Todo Tu Yo”, Brockbeats – ”Favorite Woods”, Ultracynic – ”Nothing Is Forever”, Brock Berrigan – ”Midnight Swim”, Desire – ”Saturday”, Color Us People Band – ”A Day Without Your Love”, Dense & Pika – ”Colt”, Dirty Art Club – ”Sincerely Yours, The D.A.C.”, Chilly Gonzales – ”DOT”, Étienne Daho – ”Des Heures Hindoues”, Mel-O-Madnezz – ”Beautiful Day”, Joe Simon – ”I See Your Face”.

Årets återupptäckter 2018

img_6721

Sånt där som man var väldigt förtjust i men som sedan blev lite bortglömt. Kära återseenden är mycket värt och det är precis detta som nedanstående handlar om.

Jag vet inte om det enbart var i Sverige som Yoshitaka Morino under artistnamnet Handsomeboy Technique blev tokhyllad runt 2005-2006. Det var lite soul, en slev med pop, briljanta samplingar och sedan så slängde Yoshitaka in sina beats. På albumet Adelie Land från 2005 samplade han Jackie DeShannon på sista spåret ”Your Blessings” vilket resulterade i något av det vackraste som någonsin har spelats in.

Izabella Scorupco med ”I Write You A Love Song” hittar man på albumet Iza från 1991. Det var nog faktiskt någonstans där jag hörde låten senast innan jag sprang över den igen i höstas. Totalt oemotståndlig med en refräng som är hejdlöst stark.

Boards of Canada kan ha världens mest hängivna fanbase, jag rekommenderar ett besök på twoism-forumet. Runt 2002-2003 var jag nyfiken på Geogaddi för att några år senare lockas av The Campfire Headphase. Men det är först i år som jag på ett bredare plan har tagit till mig skottarnas diskografi. Det senaste albumet, Tomorrow’s Harvest, kom 2013 och det känns inte osannolikt att något nytt händer under 2019. Under tiden lyssnar jag på Tomorrow’s Harvest-spåret ”Nothing Is Real” och tänker att det som komma skall givetvis låter helt magnifikt.

Tom Bauchop släppte 2003 en skiva som gick under namnet Fifth Column. Det här lilla mästerverket går dock inte att hitta under T eller B i valfri välsorterad skivbutik då Tom använde artistnamnet U.N.P.O.C. för albumet. Det var omöjligt för Fifth Column att blekna ur minnet, men jag har å andra sidan inte lyssnat på skivan som en helhet sedan 00-talet. Lo-fi i sin allra finaste skrud. Det finns flera nyckelspår här men dyk gärna ner på ”Beautiful To Me” och ”Some Kinds Of People”.

Khonnor skrev jag om i höstas, det inlägget går att läsa här. Jag väljer att inte upprepa mig men passar samtidigt på att verkligen uppmana till att köra en sträcklyssning av Handwriting. Ju fler lyssningar, desto större behållning.

The Invitations är skyldiga till att ha spelat in den kanske främsta Northern Soul-dängan någonsin, ”What’s Wrong With Me Baby?” Det är lätt hänt att allt annat bleknar bredvid en sådan mastodont och så har det blivit med ”Skiing in the Snow”. Jag har nog inte lyssnat på den sedan 2004 och när jag hörde den igen i somras så var det snudd på överväldigande.

Om det hade varit Pet Shop Boys som spelade in ”Shut Up (and Sleep With Me)” så hade den troligtvis betraktats som en modern klassiker. Nu var det istället tysken Sebastian Roth, under namnet Sin With Sebastian, som stod för den här eurodisco-dängan våren 1995. Det här är inget för de fina salongerna och kommer aldrig att betraktas som något annat än en ploj. Sebastian Roth borde istället hyllas för den här klassikern, varje dag.

Lyssna även på ”Tayter Country” med The Cavedogs från 1990, så här ska en video se ut. ”Midnight Yoik” med svenska Super Error må vara en fotnot men innehåller så mycket charm att det räcker och blir över, för att inte glömma ”I Know Enough (I Don’t Get Enough)” med Theaudience från 1998. Här hittar vi en 19-årig Sophie Ellis-Bextor innan det blev mord på dansgolvet.

Fysiska köp 2018

img_5269

Det inhandlas en hel del skivor under 12 månader, gammalt och nytt. Det blir ohållbart att ta upp alla då jag räknade ut att det sammanlagt blev 56 nya skivor i år, men några av dessa är är givetvis värda att nämna.

Höjdpunkten i år måste vara att jag hittade ”Go Now” med Bessie Banks i mintskick hos en säljare i UK. ”Go Now” är inspelad en kort tid efter att John F. Kennedy mördas på Elm Street i Dallas, och nationens sorg är märkbar i det sätt som Bessie Banks levererar låten. Framförandet kan vara det yttersta exemplet på fullständig perfektion och jag hade bestämt mig för att inte köpa den där Tiger Records-sjuan från 1964 om det inte dök upp ett toppexemplar. Men där fanns den och köpet var givet. Jag hittade även Donna Lynns inspelning av ”I’d Much Rather Be With The Girls” från 1965, också det en singel som jag har letat efter i flera år. Äntligen dök det även upp en nyutgåva av debutalbumet med Jamie T, Panic Prevention. Omslaget till Panic Prevention är för övrigt mitt absoluta favoritomslag, ibland räcker det med ett sitta och stirra på skivan för att förstå hur bra den är.

Jag beställde även den fantastiska ”Paraiso ’89”-tolvan med Azura på World Building och Peggy Gou-släppen på Phonica White, ”Travelling Without Arriving” som jag nämnde tidigare samt ”Day Without Yesterday” / ”Six O Six”.

Det blev två besök på skivmässor under 2018, båda i Göteborg. Här inhandlades bland annat Hansson & Karlssons sista album Man At The Moon, två Icerink-releaser med Golden och Sensuround, ”Machine Gun”-singeln med Portishead och, efter alla år, vinylutgåvan av sista Bad Cash Quartet-albumet Midnight Prayer från 2003.

Besöken i skivaffären har blivit färre, men om man ska bege sig ut på lunchen och gräva i backarna så bör man ta sig till Andra Långgatan och titta in på Linné Skivbörs. Här slog jag under året till på K.J.M. E.P. med Kyoto Jazz Massive, Tudor Lodges läckra självbetitlade album Tudor Lodge samt tre fina album med Spyro Gyra, Freetime, Morning Dance och Carnaval.

Årets två bästa album, med The Embassy respektive Grapetooth, gick givetvis inte att undvika och inte heller Saint Etienne och Trudy and the Romance. Det blev sammanlagt sex skivor vardera med Trudy och Saint Etienne, bland annat Xmas 93-tolvan samt ”Wild” / ”He Sings”-singeln.

Under avdelningen ”bara haft på cd tidigare” så tillkom två album, magiska Blue Train med John Coltrane från 1957, hans enda egna utgåva på Blue Note, och The Gift med The Jam från 1982.

Det finns givetvis så mycket mer att nämna när det gäller 2018, men jag tror att vi stannar här. För att binda ihop det så har jag skapat en spellista med det mesta som har nämnts här ovanför. Istället för att inkludera hela album så har jag stoppat in höjdpunkterna. Spellistan hittas här. Jag kunde ha nämnt den redan i inledningen men då med risk att inramningen av hela den här årssummeringen hade gått förlorad. Har ni kämpat er ner hit till de allra sista raderna så kan ni se det som en belöning. Jag beundrar er, och gott nytt år!

img_7309

Yellowjackets

img_5745

Jazz/funk-fusion, rhythm & jazz, crossover jazz, contemporary jazz, pop-jazz. Det har slängts omkring många benämningar på vad ett band som Yellowjackets egentligen har sysslat med. Man har sedan det första självbetitlade albumet från 1981 i mångt och mycket spelat in något jag själv valt att kalla för Café Norrköping-jazz. Yellowjackets är givetvis betydligt svalare än Ragnar Dahlberg och låter mer börsportfölj på Wall Street än caféprogram på SVT.

1985 släpptes albumet Samurai Samba. Då hade bandet rekryterat altsaxofonisten Marc Russo vars prestation här är den stora behållningen. Jag läste nyligen en artikel på All About Jazz där en skribent menade att man ska undvika Samurai Samba, och passade samtidigt på att ge en känga till albumets främsta spår, ”Homecoming”. Det här är självfallet helt galet. Ta bara en titt på det där albumomslaget igen.

Ibland tänker jag att Yellowjackets är jazz för människor som i vanliga fall inte lyssnar på jazz. Ibland tänker jag att det är helt tvärtom.

”Homecoming” på Spotify.

”Homecoming” live från Roxy Theatre 1991 kan avnjutas här.

Om man gillar Yellowjackets så borde man även uppskatta Spyro Gyra, pröva med den lysande ”Morning Dance” från 1979.

img_5744