Punk är trevligt, Jazz är farligt var titeln på en samlingsplatta som Henrik Venant från TT Reuter släppte 1980. Det finns en sanning i det där för den här våren och sommaren har det blivit väldigt mycket jazz. Jag får gå tillbaka till åren 2006-2007 för att komma upp i samma nivå. I princip varje dag så känner jag ett sug efter att lyssna igenom A Love Supreme med John Coltrane från 1965, och den där känslan dyker upp i alla möjliga situationer. När jag arbetar, när jag går och handlar, när jag ska sova.
Hur blev det så här? Jag vet faktiskt inte, men jag är inte direkt förbluffad. Jag känner ett visst behov av att få ner min egen jazz-historia i text, för den tar lite udda vägar då och då. Man skulle kunna se det här som någon slags ”how to get into”-guide men jag kan nog i ärlighetens namn inte rekommendera det. För det första är det vansinnigt att så tidigt hoppa på Ornette Coleman, risken för att aldrig mer vilja lyssna på jazz efter det är överhängande. För det andra bör man nog leta upp något man verkligen tycker om och sedan hänga kvar där ett tag för att vänja sig. För det är inte lätt, det tar tid.
Bakgrunden är att jag hela mina tonår var helt fast i 60-talspopen. Mina finaste minnen från den här tiden är starkt kopplade till det. Vardagskvällar framför stereon, skivbutiker och skivmässor, VHS:er med dokumentärer och helger med ständigt kunskapsintag. Skojade någon om en beatlesmedlem kunde det bli knytnävar (det hände faktiskt under värnplikten…). Någon gång vid 19-20 höjdes blicken, in kom drivor av indie, lo-fi och soul. 00-talet var en enda stor orgie av musik, spelningar, festivaler, egna twee-inspelningar på portastudio och i dess kölvatten nya bekantskaper.
Någonstans här kom jazzen in. Den farliga jazzen. Egentligen var den närvarande något tidigare utan att jag egentligen reflekterade över det. Många bokhandlare hade (har?) den där obligatoriska Naxos-hyllan, fylld med diverse klassiskt men även jazz. Här letade jag någon gång vid millennieskiftet upp två samlingsalbum med Django Reinhardt. Jag tror inte att jag tänkte att Django var synonym med jazz, Django var ju Django och Django var först och främst en bländande gitarrist. ”Swing Guitars” och ”You’re Driving Me Crazy” var ganska rejäla ögonöppnare.
Att Ornette Coleman spelades flitigt kanske inte är så märkligt ändå, det jag lyssnade på i övrigt kunde ofta spreta åt alla håll. Om det var någon som spretade så var det Ornette. De två första skivorna som jag skaffade med Coleman var Free Jazz samt At the ”Golden Circle” Stockholm Vol. 1. Två cd-skivor damp ner i brevlådan och jag minns hur spännande det kändes. Inspelningarna med Ornette Coleman Trio från Gyllene Cirkeln i december 1965 var lättare att ta till sig än vad jag hade tänkt. Free Jazz, släppt på Atlantic Records 1961, var en helt annan historia. Första gången tryckte jag på stopp efter 5 minuter, jag kunde inte på något vis processa innehållet. Andra gången hände samma sak. När jag hade haft Free Jazz i ungefär 3 månader tog jag mig igenom det för första gången. I ärlighetens namn vill jag tillägga att jag inte har lyssnat igenom albumet på över 10 år. Jag tolererar det, jag respekterar det i allra högsta grad men det är inget som jag suktar efter.
I en skivbutik i Stockholm hittade jag 2006 ett signerat exemplar av Of Human Feelings från 1982. Med fantasi går det att utläsa att den är signerad i oktober 1998, med kladdig rosa text. Jag var givetvis tvungen att göra efterforskningar huruvida Ornette befann sig i Stockholm vid den här tiden och jovisst, han medverkade på Stockholm Jazz ’98 den hösten.
John Coltrane kan ha gjort entré hos mig några månader innan Ornette. Jag fick tag i en bok fylld med bolaget Blue Notes skivomslag. Det är en så ofantligt hög nivå på dessa omslag, sida upp, sida ner, blicken bara flackar i någon slags visuell överdos. Där fanns den, Blue Train, omslagsfotot taget av Francis Wolff den 15 september 1957. Blue Train var det första jazzalbumet som jag föll för som helhet. Titelspåret och ”I’m Old Fashioned” har jag aldrig tröttnat på, oavsett sinnesstämning. Om någon i mitten av 00-talet hade bett mig att nämna mitt absoluta favoritspår med Coltrane så hade valet fallit på just ”I’m Old Fashioned”. Sedan dess så har det hänt en del. Tidigare nämnda A Love Supreme är en hel värld på lite över 30 minuter, ”Giant Steps” är 4:43 lång och känns nästan omänsklig och ”I Want To Talk About You” kan få syrenbuskar att blomma i tidig maj.
Efter Coleman och Coltrane fortsatte det. Jag köpte A Night In Tunisia med Art Blakey & The Jazz Messengers och blev för första gången imponerad av trummor, så där på riktigt.
Apropå trummor så hittade jag ett leveransmeddelande från CDON på min mail, daterat den 21 november 2006. Albumet Heavy Sounds med Elvin Jones & Richard Davis var på väg. Elvin Jones som för övrigt ingick i Coltranes klassiska kvartett (1962-1965). Jag har inget minne av att ha lyssnat på det här albumet, än mindre att jag äger det. Jag letade därför upp det idag och gav det ett försök. Det har regnat hela dagen, fukt överallt, och Heavy Sounds passade helt perfekt.
Byard Lancasters album It’s Not Up To Us från 1968 kom i nyutgåva 2003 och på något vis så trillade jag över det också. Det där titelspåret, som jag brukar kalla saltkråkan-jazz, har tonsatt så många somrar sedan dess. Magiskt.
Ett album som jag vet att jag köpte relativt tidigt var Idle Moments med Grant Green, inspelat i november 1963 men släppt först 1965. Jag tror att Grant Green kändes som ett säkert kort eftersom det var gitarr vilket betydde att det var välkända tassemarker. Titelspåret är 15 minuter långt och är än idag något av det mest vemodigt vackra jag vet. Grant Green är en fin inkörsport. Apropå inkörsport så där i förbifarten, ”My Favorite Things” med Coltrane. Det går inte att ogilla den.
Buddy Collette’s Swinging Shepherds är ett album med ett underskattat instrument i förgrunden, flöjten. Jag är oerhört svag för flöjt när det kommer till jazz. Tidigare nämnde Byard Lancaster är ett annat bra exempel. På Swinging Shepherds har vi dessutom fyra flöjtister i täten, Buddy Collette, Paul Horn, Harry Klee och Bud Shank. Det är så många andra som borde nämnas i den här texten, Miles Davis, Dave Brubeck, Tubby Hayes, Oliver Nelson och så vidare.
Jo, för tusan, Bill Evans. Det är något alldeles speciellt med den karln. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, andra lyckas säkert bättre med det. Samspelet med Scott LaFaro i Bill Evans Trio, och LaFaro som gick bort i en bilolycka bara dagar efter spelningen på Village Vanguard i New York som sedan resulterade i tokhyllade albumet Sunday at the Village Vanguard 1961. Jag tänker även på ”Peace Piece” från Everybody Digs Bill Evans. Improviserad i studion, men med Bernsteins ”Some Other Time” som grundsten, i december 1958 och så obeskrivligt briljant. Evans framförde aldrig ”Peace Piece” på scen med ett enda undantag 1978, två är före sin död. 6:41 som aldrig skulle gå att återskapa, ett perfekt ögonblick fruset i tiden.
Men vad händer här och nu? Först och främst mår den brittiska jazzscenen oerhört bra med namn som Alfa Mist, Tenderlonious, Moses Boyd, Ruby Rushton och Emma-Jean Thackray. Britterna är oerhört vitala för tillfället och det lär hålla i sig. På andra sidan Atlanten har vi, givetvis, Kamasi Washington och Angel Bat Dawid.
Och Sverige, det har jag inte ens vidrört. Jag tror att den svenska jazzen gjorde att jag på något vis hittade tillbaka till genren igen. Goran Kajfeš Tropiques hypnojazz på Folk i Göteborg tidigt förra året värmde och vaggade, sedan släppte La La Lars (Goran Kajfeš är med här också) La La Lars II som jag utnämnde till årets bästa album alla kategorier. Jag följde upp det med att se La La Lars på Fasching i november och blev så imponerad att jag fortfarande tänker på det minst en gång i veckan.
En sån som Lars Gullin har jag utan anledning alltid sagt nej till. Det var jättedumt för bara den senaste månaden har jag fattat. Det var ”Manchester Fog” som fick mig på fall, låten som fick sitt namn efter Gullins Englandsturné 1954 och ett besök i ett dimmigt Manchester. Den och ”Fin sikt över havet” med Staffan Abeleen Quintet är mina inhemska favoriter. Jag skulle vilja få in Hansson & Karlsson här också, där vi ju har någon form av oemotståndlig psykedelisk fusion.
För en tid sedan noterade jag något intressant som jag själv aldrig har reflekterat över. Inte särskilt många andra heller om man får tro Google. Den 22 oktober 1963 spelade John Coltrane på Konserthuset i Stockholm. En ny dag gryr och på eftermiddagen den 23 oktober landar The Beatles på Arlanda för sin första utlandsturné. Den 24 oktober är Coltrane på Göteborgs konserthus, samtidigt som The Beatles gör sin legendariska inspelning i Karlaplansstudion i Stockholm. The Beatles nådde också Göteborg, den 27 oktober, men då var Coltrane redan i Milano. Dessa två världar, som på något sätt går om varandra, men som nästan befinner sig på samma plats under en väldigt begränsad tidsperiod. De som såg Coltrane såg med största sannolikhet inte The Beatles, och vice versa, men tanken är svindlande. Sverige i slutet av oktober 1963, det hade varit något.
