Musikåret 2019

Där ”Drift” hade passat perfekt 1999.

Sista året på 10-talet. Det första som slår mig är att jag för 10 år sedan gjorde en 100-lista över 00-talets bästa låtar och blev helt utmattad. Det var oerhört tidskrävande att göra en ranking, kommentera låtvalen och samtidigt se till att inte glömma något. Det gjorde jag nog ändå. Det kommer inte att bli något sådant i år. För det första finns det en bebis att ta hand om, för det andra är jag inte längre en student som kan disponera tiden på universitetet lite hur jag vill. Så vi säger så här; ”Like So” med Eggstone är 10-talets bästa låt.

Lincoln, snart 4 månader, har för övrigt redan uppvisat fina smaktendenser. ”I’ll Follow The Sun” är en favorit, och även ”Do You Want To Know A Secret”. Vid ett tillfälle svepte han till på Michelles telefon så att ”A Day In The Life” började spelas. Det var givetvis genomtänkt och bra jobbat med tanke på att han bara var tre veckor vid tillfället. Jag har även försökt med ”White Rabbit” men Michelle tror att den kan ha dålig inverkan på honom. Mycket möjligt att Grace Slick gör honom till Clark Olofsson 2.0. ”Waterloo Sunset” var den första låten som spelades för honom i magen och hans gender reveal utspelade sig till tonerna av ”This Boy”. Han borde hysa agg mot ”Jag har bott vid en landsväg” då hans pappa sjöng den för honom i tid och otid innan han vräktes, men den verkar även fungera på utsidan. Han kommer väl att revoltera med tiden.

Den där 00-talslistan är faktiskt relativt fin även fast det kanske skulle förekomma smärre förändringar om jag hade gjort den idag. Den ligger kvar i arkivet och går bra att beskåda här.

Det här kommer istället att handla om musikåret 2019. Det kommer att vara ungefär samma upplägg som förra årets sammanfattning med diverse viktiga underrubriker såsom årets album, årets låtar, upptäckter, spelningar och så vidare. Länkar finns löpande i texten, missa inte det för en trevligare upplevelse. Årets låtar ligger i en egen spellista och länk finns vid den delen.

Projektet under året har varit veckosammanfattningarna som har inneburit att jag sisådär varannan vecka har skrivit en text om mina mest lyssnade låtar under perioden och dessutom satt ihop en spellista. Dessa kan man vältra sig i om man skrollar igenom årets inlägg på Eton Wall Game. Lyssningsstatistiken har tagits fram med stöd av last.fm.


Last.fm

Last.fm-kontot har varit igång sedan hösten 2004, till en början under namnet Audioscrobbler, och har sedan dess registrerat allt mitt digitala lyssnande i 15 års tid. Den främsta tjänsten internet någonsin har skänkt världen och oerhört beroendeframkallande. Det finns i princip oändliga möjligheter att bryta ner den här statistiken och mängden funktioner är imponerande, men kontentan är att jag ser hur många gånger jag lyssnat på en specifik artist, hur många gånger jag lyssnat på just den och den låten samt exakta klockslag för varje lyssning. Enligt last.fm har det sedan 2004 blivit 182,113 lyssnade låtar, eller ”scrobblingar” som man sedan starten har valt att kalla det, samt 7,324 lyssnade artister/band. Det är lite svindlande.

För att spalta ner den väsentliga informationen från det gångna året:

Jag lyssnade på 2,080 artister/band under året (räknat till och med den 20 december). Om jag har räknat rätt så kommer 150 av dessa artister att nämnas i den här texten. Det blev 5,712 unika låtar och allt som allt spelades det 13 360 låtar sammanlagt. Detta ger ett snitt på 37 låtar om dagen. Lägg därtill lyssnandet på okänd mängd fysisk musikmedia. Det låter som ett heltidsjobb men det är en ren fröjd från januari till december.

Så här såg det ut år 2019 när det gäller mest spelade artister/band.

Hälften av topp 10 fanns med på mest lyssnade 2018, The Beatles, Saint Etienne, The Smiths, The Shadows och Boards of Canada. Saint Etienne har toppat 2 år i rad, men blir nu nedpetade av Todd Rundgren. Det är en sjuhelsikes skräll. Mer om Todd lite längre fram. Det är roligt att Buddy Holly finns med så här långt upp, det känns som att vi i år hittade tillbaka till varandra. Joy Division är ofta med och snokar så här i toppen strax utanför topp 10 då det är svårt att enbart lyssna på enstaka låtar utan att hungra efter mer. Försök bara att plocka russinen ur kakan på Unknown Pleasures – meningslöst.

My Favorite är alltid My Favorite och då Michael Grace Jr ofta gör sig påmind på mina sociala medier så är Long Island-bandet ständigt närvarande. Fantiserar fortfarande till och från om en ”The Black Cassette”-inspirerad tatuering. Jag kommer ju dessutom aldrig över hur bra Dreams med The Whitest Boy Alive faktiskt är, vilket återspeglas här. 2019 blev året då WBA återigen började spela tillsammans. Enormt glädjande.


Årets album 2019

La La Lars – La La Lars II

Bolag: Headspin Recordings

Lars Skoglund spelar vanligtvis trummor i Laakso. I övrigt är meritlistan inte direkt blygsam då den även inkluderar centrala roller hos bland andra Lykke Li, Oddjob, Moneybrother, Magnus Carlson och Goran Kajfeš Subtropic Arkestra. La La Lars II är uppföljaren till, tro det eller ej, La La Lars från 2017. Smaka på namnen som medverkar på det här albumet. Goran Kajfeš. Jonas Kullhammar. Carl Bagge. Johan Berthling. På papperet är det här en dröm.

Men, jazz med tydlig popådra. Det skaver. Det känns lite som att fega ur. Stå där med ena foten i popen och vara inställsam. Den andra foten är mer vågad och inte lika fjäskig, kanske till och med mer ärlig.

Det här är ju i grund och botten en skitlöjlig tanke. Hansson & Karlsson bemästrade det här till fullo, Bosse och Loffe skavde aldrig.

Hansson & Karlsson, Trummor & Orgel och Sagor & Swing. Vilka fina exempel. Sagor & Swing sprang alltid till skogs så fort man fick chansen. La La Lars II känns mer urban.

”Vi Ses Igen (Pt.III)” är som en stekhet förmiddag på Folkungagatan, det är midsommarafton och inte en själ befinner sig inom synhåll. Alla har åkt till ”Landet”. Mina år i Stockholm lärde mig att många stockholmare åker till Landet vid passande tillfällen. Vart det här Landet låg var ofta oklart. Jag förstod att det var beläget utanför tullarna. Jag tänker att bilresan till Landet låter som ”Bara Idag. Kanske Imorgon”, spår nummer tre på La La Lars II.

När den här midsommaraftonen börjar gå mot sitt slut, när folk och fä har tittat lite för djupt i glaset och när det är lätt att relatera till kräftskivan i En Kärlekshistoria, det är då ”Det Skymmer” gör entré. Kanske det allra finaste spåret i sällskapet. Jag kan bara tänka mig hur trevligt det var för Kajfeš och övriga att få tackla något så här lekfullt. La La Lars II är lättsam och spännande på en och samma gång. Och visst tusan är det Alf Håkan ”Gröna Linjen” Åkesson som har mastrat alltsammans.

I november ordnade jag ihop en snabbvisit i huvudstaden för att beskåda La La Lars andra spelning någonsin, på Fasching. Jag återkommer till den när vi är framme vid årets live 2019.

Detta är i min bok årets bästa album. Grattis Lars Skoglund, jag väntar redan på sida E och F.

Amble – Drip

Bolag: Repeatle

Jag förhandsbokade Drip helt baserat på ett 57-sekundersklipp på YouTube. Andreas Tillianders bolag Repeatle skulle släppa loss det här och artisten kallade sig för Amble och kom från Göteborg. Faktiskt det första släppet på Repeatle där Tilliander själv inte står bakom musiken på ett eller annat sätt.

Hade en känsla av att det var lite småhemligt vem som egentligen dolde sig bakom namnet, men till slut visade det sig vara Ess Mattisson. Hela produktionen har en efter läggdags-doft. Roland-lådor som TB-303, TR-606 och MC-202, genomgående ambientkänsla, mycket downtempo toppat med lite acid. Det är förresten en MC-202 som dränks i vatten på det snygga omslaget.

Drip lämpar sig nog allra bäst för sänglyssnande, alternativt kvällspromenader. Jag har prövat att spela bordtennis på jobbet med skivan som soundtrack, detta är inte att rekommendera då den påverkar en stadig backhand.

Jag fick hem Drip samma dag som jag hörde La La Lars II för första gången, i mitten av augusti. Det var en maxad dag.

The Autobahn of Life – Trains Below The City

Bolag: Where It’s At Is Where You Are

Det här beskrevs som ”as if Felt and Saint Etienne had recorded the lift music for the Sapporo Winter Olympics in 1972″.

Någon kanske inte alls tycker att La La Lars låter som Folkungagatan en dag i juni utan snarare som en julafton i Haparanda, men när det gäller ”Trains Below The City” är meningen ovan den mest träffande beskrivningen av en låt som jag någonsin har hört. Även fast det här är ett album så består det faktiskt av en enda låt, 1 timme och 17 minuter lång.

Det är inte svårt att föreställa sig OS-byn i Sapporo i början av februari 1972. Hasse Börjes och Bernhard Russi står tillsammans och försöker lokalisera sina tilldelade rum. Börjes drar ett Sverige/Schweiz-skämt och Russi fnissar artigt. Börjes vill ha kaffe och Russi tänker på störtlopp men där och då undrar båda herrarna vad det är för charmig musik japanerna har plockat ihop och som spelas i alla allmänna utrymmen.

Det fick man aldrig veta, för det tog 47 år för The Autobahn of Life att skapa ”Trains Below The City”. Jag beställde två exemplar av albumet. Om någon är intresserad, hojta till.

Trudy and the Romance – Sandman

Bolag: B3SCI Records

Det där albumet som jag trodde, och hoppades, skulle bli årets bästa. Men bra var det, dock inte riktigt Junkyard Jazz-bra.

Detta debutalbum är i mångt och mycket ett koncept-album, med karaktärer som Little Johnny, Sweet Emma, Sandman och The Original Doo-Wop Spacemen.

Begreppet ”Mutant 50’s pop” som Trudy and the Romance tidigare slängt sig med gäller fortfarande; vackra harmonier, skenande gitarrer och drömskt i största allmänhet. Bandet sitter säkert i sin borg och har verktygslådan fylld till bredden med dimmig nostalgi och hjärtekross, precis som det alltid har varit. Jag gillar pålitliga band.

Det har blivit en del skiftningar bland bandmedlemmarna det senaste året, men Oliver Taylors röst består och passar perfekt in på albumets tema. Om man dessutom är svag för call and response, och vem är inte det, så är det här ett säkert kort.

Trudy and the Romance är det där bandet som spelar på din prom night, men du hör dem bara på avstånd där du sitter utanför på trottoarkanten och din egen Sweet Emma har dragit iväg med skolans bad boy.

Mick Trouble – It’s the Mick Trouble LP

Bolag: Emotional Response

Från början sa ryktet att Mick Trouble var en bortglömd artist som strax innan sin första Peel Session helt enkelt bara hade försvunnit. Alla låtar hade sedan dess legat bortglömda i någon fuktig källare i London. Det här är ju en finfin story, men en påhittad sådan. Istället så råkar detta vara Jed Smith från My Teenage Stride, i full färd med att skapa den bästa Television Personalities-pastischen jag någonsin har hört. Det svämmar över av TVP’s-estetik, melodier och hookar. Addera lite extra jangle och vi har ett av årets mest förträffliga album. Jed har skapat det här på egen hand och till och med slängt in ett ”And Your Bird Can Sing”-doftande solo i ”Similar Kicks”.

Om Dan Treacy och Television Personalities någonsin kommer att släppa ett nytt album är högst oklart. Just därför behövs det här, för It’s the Mick Trouble LP låter inte bara som TVP’s överlag, det låter som när det bandet var som allra bäst 1981-82. Snyggt omslag dessutom, Margaret Thatcher i ett Hercules med ett gäng fallskärmsjägare som ska träningshoppa över Oxfordshire i november 1977.

Fontaines D.C. – Dogrel

Bolag: Partisan Records

Fontaines D.C. och debutalbumet Dogrel är mycket Irland och en hel del punk, och där i luften ovanför svävar anden efter James Joyce och är stolt som få. Mixar man The Libertines, Velvet Underground och Sleaford Mods så borde det bli något som låter ungefär som Dogrel, det vill säga skitbra. Om Dublin återigen skulle bli kulturhuvudstad så kan väl Fontaines D.C. spela dygnet runt på en nergången pub för att visa alla vart skåpet ska stå. Av erfarenhet brukar såna här band ha svårt att vara lika magnifika på album nummer två, men jag blir väldigt gärna motbevisad.

Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell!

Bolag: Polydor/Interscope Records

The Guardian skrev: ”Listening to Norman Fucking Rockwell! is an alternately beguiling and frustrating experience. There are moments when you willingly succumb to its sound and its songwriting, counteracted by moments when you just think: oh God, here we go again”.

NME kontrade med: ”Lana Del Rey is large – she contains multitudes, and the way she balances and embodies them on her fifth album is nothing short of stunning”.

Visst, The Guardian hade vissa anmärkningar men det blev inte så mycket mer negativt än det där från någon kritikerfront överhuvudtaget. Lana gör trip-hop av ”Doin’ Time”-covern, ”Venice Bitch” är nästan 10 minuter lång och är så vacker att det nästan blir löjligt och då är vi inte ens framme vid albumets två bästa spår, ”The Greatest” och ”Happiness Is A Butterfly”. Lana har tidigare känts som en genomtänkt karaktär där varje attiralj varit noggrant avvägd, allt för att bygga myten.

På Norman Fucking Rockwell! känns hon alldeles för sårbar för att det där ska vara sant. Det är fortfarande mycket Laurel Canyon/Kalifornien/problematiska män men här fungerar det. I min värld är det bara Lana Del Rey som kan och får öppna ett album med raderna: ”Goddamn man-child/You fucked me so good that I almost said ‘I love you’.”


Årets låtar 2019 (Spellista här)

Iiris Viljanen – ”Landsort”
”Landsort” kan vara årets bästa låt. Definitivt årets bästa video. Samtidigt är den en vattendelare, åsikterna går isär. Givetvis är den helt briljant och ingen kan övertyga mig om motsatsen. Segling har aldrig fått mitt blod att koka men det finns inte på kartan att jag skulle tacka nej till en seglats tillsammans med Iiris. Allt kan hända, tydligen. Plus för att de 15 första sekunderna låter som ett bra Oskar Linnros-intro.

Amble – ”Drift”
Det har nog redan framgått hur högt jag håller Drip som helhet. När jag var i tonåren och gick av bussen sent på kvällen i Ransbergs socken utanför Tibro så var det ofta becksvart. Det enda som syntes tydligt var det rytmiska blinkandet från järnvägsövergången i Östra Torsrud. Vintertid kunde dock stjärnorna lysa så starkt att hela landskapet blev magiskt. Om ”Drift” hade funnits för 20 år sedan hade den varit ett perfekt soundtrack till detta skådespel.

Comet Gain – ”Mid 8Ts”
Comet Gain har alltid låtit som Comet Gain. Det är en bra egenskap. Om något så är det texten i ”Mid 8Ts” som är den stora behållningen. Rader som ”We were 60s in the 80s” och ”Old mods with bellies and hair like shit/All your heydays deserve better than this”, ni hör ju.

Apiento – ”Things You Do For Love”
I april lyssnade jag på ”The Things You Do For Love” när den till slut, äntligen, hade hittat ner i brevinkastet. World Building-släppet som doftade väldigt mycket ”The Sun Rising”. Årets mest avspända sjua, och kanske den mest behövliga.

Eyedress – ”I Don’t Wanna Be Your Friend”
Eyedress – ”Trauma”
Eyedress, Idris Vicuña, kommer från Manilla men är baserad i Los Angeles. ”I Don’t Wanna Be Your Friend” är något jag inte alls hade räknat med att höra i år. Någon slags skum post-punk där någon slängt in några surfgitarrer. Det är så catchy att jag dånar och vill sälja min själ till Idris Vicuña. Griffith Park Zoo stängde redan 1966 men Eyedress tog sig dit och spelade in videon till låten. Den gjorde mig än mer förvirrad, det var skönt. ”Trauma” är beviset på att Idris har många strängar på sin lyra, det är inte inte samma nivå som den förstnämnda låten men det är det inte mycket i år som är.

Chillera – ”Koblevska A.R.”
Chillera, bestående av Ganna, Nastya och Polina, kommer från Odessa i Ukraina och låter faktiskt lite som Khruangbin när Houston-trion glimrar som allra finast. ”Koblevska A.R.”, förstaspår på tiotummaren Pro Fun, är dubbig, svalkande, väldoftande och varm på en och samma gång.

Erlend Øye & La Comitiva – ”Paradiso”
”Paradiso” är väldigt mycket Kings of Convenience fast på italienska. Tydligen brukade Erlend spela låten på Syrakusa varje år när sommaren var över, för folk som reste därifrån till norra Italien. Till slut blev låten inspelad i Funkhaus Saal 3 i Berlin, Nils Frahms studio, och tur var väl det.

Eggstone – ”The Late”
”The Late” är ingen ny ”Like So”, men det hade varit för mycket begärt. Jag såg Eggstone framföra den här med MSO i Malmö våren 2017. Den låter ännu bättre över två år senare. Lommagossarnas utgivningstakt håller dock ingen sprintfart i nuläget men när det väl händer något kan man försäkra sig om att det lever upp till förväntningarna.

Cardao – ”Acid Andromeda”
Årets bästa acid-spår.

Les Milous – ”Annie Hall” / ”Shampoo Nightclubbing”
Jacob Hallerström släppte en lysande singel med sovrumspop i 250 exemplar under namnet Les Milous. Twee-scenen hade omfamnat det här tidigt 00-tal och uppskattar man blandningen av Postcard och surf lär Annie Hall/Shampoo Nightclubbing falla i smaken. B-sidan är till och med bättre än a-sidan. Sånt här ska uppmuntras.

varärdu – ”Bli Kär”
Fler borde ha kommit på tanken att sampla Fucking Åmål och göra mys-house av alltsammans. Det här är oerhört effektivt och lyckat.

Angel Bat Dawid – ”London”
”London” var den där saltkråkan-jazzen som fick mig att tänka på Byard Lancaster och en sommar i mitten av 00-talet.

Dead Famous People – ”Looking At Girls”
Dead Famous People från Nya Zeeland är tillbaka efter 27 år. Donna Savage, som sjöng på både ”Heavenly Pop Hit” och ”Kiss and Make Up”, styr den här skutan framåt och ”Looking At Girls” är popmagi när den är som allra bäst. Jag vet inte riktigt hur det kommande albumet ska kunna leva upp till detta.

Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
Trudy and the Romance – ”Doghouse”
Sandman, debutalbumet med Trudy and the Romance som föregicks av sagolika EP- samt singelsläpp knockade mig inte riktigt lika hårt som jag hade hoppats. Ändå, ett av årets bästa album vilket redan har nämnts. ”Midnight’s Blue Girl” hade passat utmärkt in på Junkyard Jazz och ”Doghouse” var den där teasern som höjde förväntningarna innan själva albumet anlände.

Half Nelson – ”Universal Mind”
William Yates från Bristol släppte under året en EP under sitt “dance music alias” Half Nelson. Det här är house med tydliga vinkningar åt jazz och disco. På ”Universal Mind” har William samplat Bill Evans, bara det gör att den här låten växer flera snäpp. Oerhört behagligt.

Dust-e-1 – ”C-Thru”
”C-Thru” låter som något Bob Stanley/Pete Wiggs skrev 1993, gav bort till Golden och sedan släppte på Icerink Records. Så var dock inte fallet. Dust-e-1 kommer från Montreal och släppte The Cosmic Dust EP i maj 2019.

Saint Etienne – ”Saturday Boy”
När vi ändå är inne på Stanley/Wiggs så släppte Saint Etienne ”Saturday Boy”-singeln på årets RSD. Låten blev över från Home Counties-sessionerna, eller snarare så hann den inte mixas. Här är det välfyllt med fotbollsreferenser. ”Spot the Subbuteo artwork” sa Bob Stanley. Att man aldrig tröttnar på Saint Etienne. Ibland är trion världens bästa band.

Le SuperHomard – ”Karaoking”
Det här året bjöd inte på något nytt Saint Etienne-album. ”Karaoking” med Le SuperHomard fungerande som ett väldigt tillfredsställande substitut.

Nilüfer Yanya – ”Angels”
Många har pratat om Nilüfer Yanyas debutalbum Miss Universe, men få har pratat om ”Angels”. Albumet är i grund och botten rockorienterat men influenserna kommer från så många olika håll, soulen känns aldrig långt borta.

Kink – ”To Love You – Instrumental”
Kink – ”RAW”
Två spår från Ep:n Piano Power med KiNK. Sällan har en titel varit så korrekt. Inga krångligheter, inte ett dugg krävande utan istället bara helt tidlöst. Mycket Chicago, missa inte.

The Mattson 2 – ”Naima’s Dream”
Jag undrar om inte “Naima’s Dream” med The Mattsson 2 står för årets ljuvaste melodi. Den här låten flyter fritt fram likt en serenad till sommaren. Påminner dessutom om introt till någon TV-serie från sent 80-tal, kommer dock inte på vilken.

Joey Pecoraro – ”What a Wonderful Thing to Do”
Ovanstående låt kan dock få stå åt sidan, Joey Pecoraros senaste är exceptionellt vacker. ”I took my wine and sat on the terrace, looking at the mountains” kommenterade en YouTube-användare. Om man inte tröttnar på denna, och varför skulle man göra det, så finns det en 1 Hour Version.

Tenderlonious – ”Uncle Larry”
Tenderlonious var aktiv under året. Inte nog med att Ruby Rushton kom med ett bra album, Tenderlonious själv släppte både album och EP under eget namn. Det är på den sistnämnda man hittar ”Uncle Larry”. Ett steg bort från det jazziga och ett steg mot housen. Intressant utveckling men ändå typiskt Ed Cawthorne.

Bibio – ”Ode To A Nuthatch”
Heron var så här fina på Twice As Nice & Half The Price (oerhört trivsamt omslag för övrigt) och Fairport Convention hade, i ett perfekt ögonblick, möjligtvis kunnat pricka in något så simpelt bra runt tiden för Unhalfbricking/What We Did On Our Holidays. Instrumentala ”Ode To A Nuthatch” är över på 2 minuter men dröjer sig kvar i sinnet betydligt längre än så, som en barndomsdoft av granskog och kåda.

Olsson – ”Parasol”
Jag var aldrig särskilt förtjust i Fibes, Oh Fibes! men nu när Christian Olsson kör solo under namnet Olsson så fångas jag till slut upp, i alla fall för en liten stund. ”Parasol” är åtskilliga sommardagar inkapslade i en 3-minuters poplåt.

Goran Kajfeš Tropiques – ”White Sand”
”White Sand” var den där låten som jag aldrig fick nog av på Tropiques andra album. Benämningen hypnojazz flödade fritt och lät något krystad men i och med det här spåret kändes det helt rätt.

Loving – ”Nihilist Kite Flyer”
Loving – ”Visions”
Loving – ”Only She Knows”
Loving – ”Lately In Another Time”
Loving ska tydligen släppa album tidigt 2020. Det gillar vi. Under 2019 retades man en smula genom att släppa fyra ovanstående låtar. Dessa låtar kommer att ingå på albumet + sju nya spår. Det självbetitlade minialbumet från 2016 var perfekt Sunset pop ut i fingerspetsarna och man har, till min stora glädje, fortsatt på samma spår.

Curses – ”Insomnia”
Curses släppte i somras minialbumet Carcassonne på Höga Nord Rekords. ”Picture The Cure on a study visit in John Carpenters studio in 1983” löd beskrivningen. “Insomnia” levde upp till lovorden och fungerar extra bra under mörka och ruggiga höstkvällar.

Solulf – ”Nå Då Så”
Som att vara 14 år, vakna upp på sommarlovets första förmiddag och inte ha några planer. Fast sett i backspegeln ur en vuxen persons nostalgiska perspektiv.

Madminton – ”Make Up Your Mind”
Jag vet ytterst lite om Madminton. Bandet kommer från Stockholm och de verkar spela live på en båt då och då. Ibland räcker det så. De släppte i vilket fall ett album, Tryin My Best, i slutet av november. 60-talsdoftande ”Make Up Your Mind” var en försmak redan i somras och man gav verkligen ut det bästa allra först. Någonstans hör jag John Sebastian och Lovin’ Spoonful, det kan inte bara vara inbillning.

S.U.B – ”Primavera”
Tillbakalutad drum & bass för fuktiga gångtunnlar klockan tre på morgonen.

Terrace Audio – ”K’Gari”
Terrace Audio är en trio från Oxford som jag råkade springa över på SoundCloud. ”K’Gari” ingår på Gateway to Glimmer EP och är en simpel men ack så effektiv bit som låter mycket poolside. Det borde finnas ett boutiquehotell på Ibiza som kör ”K’Gari” minst tre gånger varje kväll.

Alfa Mist – ”Mulago”
Jazz som inte säger nej till att dela den där fuktiga gångtunneln tillsammans med ”Primavera”.

Lana Del Rey – ”Happiness Is A Butterfly”
Lana Del Rey – ”The Greatest”
Det har nog redan framgått hur bra Lanas senaste album var och det är ovanstående låtar som kändes allra mest. Oerhört stiligt, melodiöst och dimmigt.

Steve Lacy – ”Love 2 Fast”
The Internet-medlemmen Steve Lacys första soloalbum kom i våras och uppskattades av många. Särskilt bra var ”Love 2 Fast” som jag då kallade psykedelisk soul. Jag vet egentligen inte om det är någon bra benämning på hur det här låter, oavsett vilket så är låten oförglömligt vass.

Chrissy – ”Nights Like This”
”Nights Like This” var den där paradisön som enbart serverade blå drinkar, året om.

Caribou – ”Home”
Caribou släppte sin första låt på fem år och passade samtidigt på att sampla Gloria Barnes. Det finns en Jens Lekman-stämning över ”Home” men det första jag tänker på är Handsomeboy Technique. Det är ett gott betyg.

Seba Kaapstad – ”Bye”
Attraktiv neo-soul som stänger albumet Thina på allra finaste vis.

Tribe Friday – ”Badger”
Sånt där som NME hade älskat om året fortfarande var 2006. Nu står vi här 13 år senare och ”Badger” med Tribe Friday låter som något The View hade kunnat triumfera med under the noughties.

Seabiscuit – ”Turbo”
En till synes simpel instrumentalare som rör sig kring The Bear Quartets bästa period med Cosy Den och Family Affair.

Morrissey – ”Wedding Bell Blues”
Morrissey gjorde en cover-skiva och det är nästan aldrig jätteupphetsande men Laura Nyrolåten ”Wedding Bell Blues” passar Moz alldeles utmärkt.

Bobby Oroza – ”Strange Girl
Stilig souldränkt version av ”Strange Boy” med The Shacks/El Michels Affair.

Thurston Moore – ”Leave Me Alone”
Thurston spelar in en av New Orders bästa låtar och resultatet är oerhört acceptabelt.

Ytterligare låtar som kändes extra tilltalande:
Bakar – ”Hell N Back”, Damu The Fudgemunk & MF DOOM – ”Coco Mango Diced”, Ian Brown – ”Ripples”, Top Sound – ”YSL”, Peggy Gou – ”Starry Night”, The Soul Chance – ”You’ll See Me”, Orup – ”Vakuum”, Victor Internet – ”+ (PLUS)”, Dungen – ”Var Har Du Varit”, Brookes Brothers – ”Good Thing”, Dry Cleaning – ”Magic of Meghan”, Aron McFaul – ”Trancing”, Nick Corbin – ”Never Did Look Like Love”, Brockbeats – ”drowning sofa”, Herr Krank – ”Acid Jazz”, Bananagun – ”Do Yeah”, Trudy and the Romance – ”The Original Doo-Wop Spacemen”, Mama Sonic – ”The Sapphic Prothalamion”, Fillo & Soupbox – ”Too Many Questions”, Benjamin Fröhlich – ”Forty Trees”, Belle & Sebastian – ”This Letter”, Testpress – ”Desole”, Rhode & Brown – ”Your Beauty Is a Spoiler”, Julien Chang – ”Butterflies From Monaco”.


Årets återutgåvor 2019

Jag har lärt mig att det är förbannat lurigt att hålla koll på intressanta återutgåvor, ofta dyker de upp utan förvarning. Årets bästa är just en sådan. Bolaget A Colourful Storm har haft något form av Blueboy-projekt där det har dykt upp nya utgåvor av The Bank Of England och If Wishes Were Horses. Jag har suttit och väntat på Unisex men nyhetsflödet var svagt och ingenting pekade på att den var i antågande. Men när man släpper garden, det är då det händer.

Unisex, detta älskvärda album som Blueboy släppte på Sarah Records 1994. Blueboy höll alltid en hög standard men på Unisex steppade man upp allting till en nivå som i princip ingenting som tidigare kommit ut på Sarah kunde matcha. Jag har tidigare försökt att förklara det här albumet, dålig idé, för folk som inte har hört Blueboy.

Varenda spår på Unisex utförs med delikat precision, oavsett om det är explosionen i ”Imipramine”, de blöta höstlöven under kängorna i ”Marble Arch” eller det högtidligt eleganta introt på ”So Catch Him”. Gitarr, piano, stråkar och harmonier i en väl avvägd kombination. Keith Girdler, som dessvärre inte finns med oss längre, tyckte enligt ryktet inte om slutresultatet av albumet. Det blir så där ibland, George Harrison menade att hans första komposition ”Don’t Bother Me” var en ganska dålig låt – den är snarare en av hans allra bästa.

Saint Etienne kom ut med en Tiger Bay-box lagom till att albumet fyllde 25 år. Den var givetvis späckad och oerhört snygg. Lagom till jul så kan man i regel förvänta sig en Saint Etienne-utgåva och i år visade det sig vara den första UK-pressen någonsin av The Misadventures Of Saint Etienne (”Paris Bar ’89” finns med här, jag säger bara det). Om Postnord sköter sig bör den anlända i god tid innan julafton.

Stereolab har släppt ett antal nyutgåvor det senaste året, jag var dock mest intresserad av Dots and Loops och roffade kvickt åt mig ett exemplar. Jag gillar när Stereolab glider över i lounge.

Loving släppte vinylutgåva av den självbetitlade debuten från 2016, Beat Happening slog på stort och gav ut hela sin diskografi i boxform och The Beatles kom med jubileumsutgåva av Abbey Road när denna fyllde 50. Julen 1998 fick jag The Beatles vita album i julklapp, den gången var det 30 års-utgåvan. Det där var ju ungefär igår så jag och tiden är inte riktigt överens.

På den svenska fronten slog The Radio Dept. ihop sina två fantastiska EP-släpp Pulling Our Weight och This Past Week på en och samma utgåva. Så här i efterhand undrar jag om man inte toppade här. Lesser Matters må verka i en egen sfär, men när dessa 10 EP-spår samlas på det här sättet blir det nästan monumentalt.

Florence Valentin gav ut Pokerkväll i Vårby Gård och Spring Ricco på vinyl för första gången. Något av det finaste Stockholm frambringade under 00-talet, helt på sin plats.

Från ingenstans dök live-albumet Broder Daniel Live 2003 upp, inspelat på Annexet i Stockholm den 6 december 2003 under Cruel Town-turnén. Den här spelningen sändes på P3 Live strax efteråt, då med den klassiska ”god jul och fuck off”-hälsningen. Jag tog för givet att det var den här upptagningen som nu skulle komma i fysiskt format, men i själva verket verkar det vara en inspelning från Pop-Lars porta. Jag hittade min sparade biljett från den här spelningen och blev påmind om hur bra The Bear Quartet var som förband.

Sedan finns det givetvis saker där helheten inte kändes hyperintressant, men som hade sina guldkorn. Roy Of The Ravers gör genomgående rå acid och man är från början redan medveten om vad som serveras. Who Are Ya?? gick i år från kassett till vinyl på Acid Waxa och är som brukligt en trevlig resa, men här hittar vi även ”Phaelonacid 4 (Slow)”. Acid som är så långsam att den blir totalt trollbindande. Dessutom är den 9:39 lång, allt under 5 minuter hade varit en katastrof. Hela konceptet Roy Of The Ravers är för övrigt älskvärt för en gammal Buster-läsare.

Det har dykt upp en Best of Billy Bragg at the BBC 1983-2019. Om man inte har tid att lyssna igenom alla 38 spår så bör man för allt i världen inte missa versionen av ”Greetings to the New Brunette” från 1986; ibland världens bästa låt.

Just det, Boards of Canada har släppt en Peel Session från 1998. Warp Records fyllde 30 och i juni firade man genom att i dagarna tre sända mixar och outgivet material från bland annat Aphex Twin och Autechre. Boards of Canada var givetvis med på ett hörn i och med Societas x Tape, en 2-timmars mixtape som fick BoC-communityn att dregla floder. På detta följde en box-release med diverse sessions varav tidigare nämnda Peel med BoC även finns att köpa separat. I ärlighetens namn har jag inte hunnit lyssna in mig på det här ännu, men det är Sandison och Eoin så jag tar för givet att allt är bra i vanlig ordning.


Live 2019

Live-året började på sämsta tänkbara vis, med The Plan på Pustervik. Jag vill tillägga att jag håller debuten med The Plan från 2001 som en av landets bästa skivor någonsin. Jag såg The Plan göra en ypperlig spelning den hösten, men så här 18 år senare var det helt bedrövligt. Theodor Jensen sjöng till förinspelade backing tracks (hej TTA, ni gjorde det bra och tog det ett steg längre) och Furugärde satt i en fåtölj på scenen och stirrade. Ibland samlades man kring ett ståbord och drack lite sprit. Sedan fortsatte det på samma sätt, Theodor lite vingligare för varje låt. Han var glad i vilket fall. Ingen annan i lokalen borde ha varit det.

I början av februari var det desto bättre, Goran Kajfeš Tropiques på Folk. Den där tidigare nämnda hypno-jazzen gjorde susen och jag levde på den där spelningen en bra stund. Efteråt höll jag på att blåsa bort på Järntorget.

Florence Valentin på Pustervik i mitten av mars var som väntat energiskt och vasst, kom igen GBG punks, och Bad Cash Quartets återförening tidigt på sommaren var det finaste återseendet på mycket länge. Det hade säkerligen inte repats överdrivet mycket inför den comebacken men varför skulle det vara behövligt, ett BCQ som inte vinglar är inget riktigt BCQ.

Och till slut såg jag Dylan. Jag hade lyckats missa karln så många gånger att det började bli pinsamt, men nu togs tjuren vid hornen. Det var en ganska gammal och trött tjur från Duluth. Den snacksalige mannen i stolen bredvid sträckte sig över mig efter två låtar och väste, ”det blir inte bättre”. Då hade det inte hänt så mycket överhuvudtaget och mannens tonläge ingav inga förhoppningar om bättring. Men, det var Dylan.

Mac DeMarco i juli var Dylans motsats och måste anses vara en av årets allra bästa spelningar. Ibland blir det lite väl mycket spex och avbrott för 10 minuters mellansnack men det klär Mac mycket väl vilket gör att han kommer undan med det.

Sedan blev det som vanligt en endagsbiljett till Way Out West, den här gången främst för Stereolab som levererade inför en pinsamt liten publikskara. Jag fick Upsammy, Veronica Maggio och The Cure på köpet, men det var Khruangbin som var den stora överraskningen. Titta på den här spelningen från Boiler Room i London, så förbannat mästerligt.

När La La Lars spelade på Fasching i slutet av november så blev det snabbvisit i Stockholm. Innan spelningen passade jag på att träffa Fredrik samt besöka fina Nostalgipalatset och drömde samtidigt om att kunna kasta bort 3 månadslöner där inne på Sankt Eriksgatan. På Fasching var det relativt tomt, jag hade inte köpt matplats så jag stod vid sidan av och förundrades över vilket material Lars Skoglund fick ihop på senaste albumet. Somnade gott i mitt källarrum i Gamla stan den natten. La La Lars stod för årets album och kanske till och med årets spelning.

Sedan blev det Bad Cash Quartet ytterligare en gång i mitten av december, den här gången på Pustervik. Nog för att spelningen på Gården möjligtvis var mer spännande då det var den första på mycket länge, men Bad Cash gör sig bättre på en intim scen.


Årets upptäckter 2019

Det har blivit en hel del upptäckter i år. Redan efter några månader så var det solklart att det behövdes föras löpande anteckningar.

Mamie Lee och “I Can Feel Him Slipping Away” är på något sätt årets riktiga pärla. Det ska inte gå att i alla år kunna flyga under min radar med en sådan här låt. Släpptes 1967 som en Don Costa-producerad singel på MGM Records tillsammans med ”The Show Is Over”. Låten är högaktad inom Northern Soul-scenen och spelas flitigt på klubbarna men var fram tills för några år sedan en sjua som man i princip kunde hitta i rea-backen för 3 pund. I dagsläget får man betraktas som tursam om man skulle hitta ett bra exemplar för under 50 pund. Sedan har vi då Tobbi Bowe som spelade in samma låt ungefär samtidigt fast på Patheway. Det finns exemplar på Discogs för 8000 svenska kronor och det är ett helt normalt pris för den utgåvan. Dessa två versioner är dock som natt och dag. Medan Mamie Lee levererar något helt magiskt så är Tobbi Bowe-versionen nästan oacceptabelt undermålig. Jag råder ingen att lyssna på den, än mindre köpa den. Säljarna borde snarare ge bort den. Men det är ju det här med tillgång och efterfrågan.

My Favourite Motorway Services är en radio-dokumentär om The Smiths från 1992 som BBC av någon anledning aldrig sände. Jag hade själv inte hört ett knyst om den tidigare. Programmet innehåller sessions från Peel och Jensen samt intervjuer med bandmedlemmar och andra hangarounds. Rekommenderad lyssning. Namnet på sändningen, som aldrig blev en sändning, lär komma från när John Peel mötte Morrissey på en rastplats söder om Newcastle. ”This is my favourite motorway service station” sa Morrissey. Peel fann det oerhört fascinerande att Morrissey hade en rastplatsfavorit.

Man from Delmonte har jag av någon anledning hoppat över, det här är precis sånt som gör att benen darrar av förtjusning. ”Water In My Eyes” från 1987 dök upp i en av årets veckosammanfattningar och jag drog då slutsatsen att jag måste ha tänkt att det lät som Hey Paulette fast sämre och helt enkelt hoppat över det här Manchester-bandet. Gör inte samma misstag och passa samtidigt på att spana in budget-videon till ”Water In My Eyes”.

The Soul Chance kommer från Bakersfield och sysslar med tidlös ”jamaican soul”. I år kom debutalbumet på Obeah Records. Den enda anledningen till att jag inte beställde hem ett exemplar var den ohyggligt höga fraktkostnaden till Sverige. Spara detta till nästa sommar och korka upp skiva och dryck till första grillningen.

In The Deep Of Night” med Dodie West var något som upptäcktes ungefär samtidigt som Mamie Lee. Under artistnamnet Dodie West spelade Doreen Bull från South Tyneside in den här låten 1965 och spåddes samtidigt en lysande framtid. Så blev det aldrig men hon fick i alla fall åka på turné med Del Shannon.

Art Garfunkels Jimmy Webb-skrivna ”Someone Else (1958)” hade jag helt missat då jag inte anser mig själv särskilt bevandrad i Arts solokatalog. Det är omöjligt att tröttna på den här skönheten. Att Jimmy Webb ska ha skrivit den när han var 12 år, 1958, är helt spektakulärt. Antingen ville han stila med det genom att ta med årtalet i titeln, alternativt tog han med årtalet för att påvisa att han bara var 12 vid tillfället och att det är därför den inte är något märkvärdigt. Perfekt är den i vilket fall.

Napoli Café kommer från Göteborg och släpper oförutsägbara kassett-bootlegs. Det blir man inte tät på, men istället har Napoli Café troligtvis något renare själar än de flesta andra. Man gick tidigare under namnet West Boys 86 och sände då lysande piratradio. Man har nu gjort ett omtag och kör istället kassett och mixcloud. Nya kassetter dyker upp med jämna mellanrum. Håll ögonen öppna för volym 1, 2 och 3 är redan ute.

Jeremy Deller skapade en oerhört sevärd dokumentär, Everybody in the Place – an Incomplete History of Britain 1984-1992, som i skepnad av en historialektion fokuserade på acid house, rave och politik. Fint arkivmaterial, intressant upplägg, se genast. Everybody in the Place kom egentligen förra året, men gick då endast upp på filmfestivaler samt smalare plattformar.

Jazz 625 var ett program som sändes på BBC 2 mellan våren 1964 och sommaren 1966. Många av sändningarna från den här tiden är idag förlorade, men Jazz 625 är ett av undantagen. Hur många avsnitt som sändes verkar diskutabelt, en källa säger 84, en annan 83 och en tredje 88. Av dessa finns merparten bevarade och rent visuellt så kan det inte bli bättre. Det är avskalat, tempot flyter fram och stilighetsnivån framför kameran är skyhög. Man skulle kunna tillbringa åtskilliga timmar framför YouTube med Jazz 625, men jag kan rekommendera den här inspelningen med Bill Evans Trio från den 19 mars 1965.

När vi ändå är inne på jazz-spåret så upptäckte jag i år ”Patterns” med Oliver Nelson, från albumet Sound Pieces. Jag gick förbi batterihyllan på ICA Maxi en kväll när Spotify antagligen tyckte att jag borde höra det här. Spotify hade helt rätt. Galet bra.

Sedan har vi några låtar som var för sig gjorde att man stannade upp en kort stund.

The Deceptions – ”Of All the Hearts”, en soulballad från 1972 där ingredienserna är så utsökta att allt slår i taket.

Clan Greco – ”Arabiacidita”, jazzig drum & bass från 1998. Hela albumet Musical Fitness är värt att lyssna på, men lägg fokus på det här spåret och Massimo Grecos trumpet. E-Z Rollers – ”Tough At The Top” ligger i samma drum & bass/jazzstep-fåra och förgyllde flertalet dagar.

Sly5thAve med ”Super Rich Kids” är Frank Ocean-låten med samma namn, fast varm och tillbakalutad.

Eisenhower, Kennedy, Johnson” fanns med på nyutgåvan av Broadway Projects album Compassion från år 2000. Downtempo, melankoli och snygga samplingar, det går inte att begära mer.


Årets återupptäckter 2019

Lyckan över att återupptäcka två gudomliga soul-låtar som jag helt hade glömt bort. I mitt fall handlade det om ”Strange Neighborhood” med Imaginations respektive ”Walkin’ Up A One Way Street” med Willie Tee, två årsskifteslåtar. Willies b-sida från vintern 1964-65 och Imaginations vansinnigt fina låt från 1967-68 som Richard Searling sedermera spelade flitigt på Wigan Casino i slutet av 70-talet.

Burial har inte släppt ett album på 12 år och jag orkade aldrig riktigt ta mig an William Bevan när han var det nya svarta. En strölyssning här, ett halvt öra där. I juni kom ”Claustro”/”State Forest”, för övrigt bra släpp, och jag såg chansen. Jag skulle fatta Burial. Det blev ”Distant Lights” från debuten som blev den riktiga inkörsporten. Det är så här en högst ordinär, fuktig och obarmhärtig natt på Londons gator känns. Imponerande. Jag behövde bara låta Burial sjunka in ett decennium.

Todd Rundgren. Som tidigare nämnts var han min mest lyssnade artist i år, högst otippat på förhand. Todd har varit en sån där som jag, likt Burial, inte haft tid och ork för. Det var idiotiskt. För när jag började mata diskografin, låt efter låt, så resulterade detta i en rejäl ögonöppnare. När Todd vill, och ibland vill han nog inte, så är det melodiöst och hantverksskickligt på en nivå som oerhört få kan nå upp till. Perioden 1970-78 är i nivå med Springsteens 1973-82 och Håkan Hellströms 2000-08. ”Izzat Love?” från albumet Todd blev årets mest lyssnade låt totalt och jag inser att det inte riktigt går att sätta fingret på vad som bör framhållas så ta den här spellistan istället.

Ett tag under tonåren lyssnade jag nästan lika mycket på The Dave Clark Five som på The Beatles. Fanbärarna för The Tottenham Sound och innehållandes världens minst sympatiska frontfigur. Jag har redan ältat Dave Clark fram och tillbaka så vi släpper det där nu. The DC5 kom i år i streamad form, vilket var välkommet. Envisheten att inte släppa digitalt eller att låta samlingsalbumen förbli out of print har gjort att bandet tappat minst en generation potentiella lyssnare. Det blir lätt så när mediaexponeringen är nere på noll. Dåligt drag av Dave Clark som bör hållas ansvarig för denna fadäs.

Till sist så tog jag mig an Frank Sinatras album Watertown igen. Ett konceptalbum från 1970 som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det var som att återse en gammal vän.


Fysiska köp 2019

56 skivor blev det i år och vanligtvis brukar det bli lite genomgång men jag tänker att vi hoppar över den, hela listan finns ändå här på Discogs. En hel del house och jazz, några bländande sjuor och flertalet Todd Rundgren. Den signerade Velocity Girl-singeln var även den en höjdpunkt.

Tack för i år, varje år är ett bra musikår och välkomna till 20-talet! Vi hoppas på ytterligare ett glatt sådant. Lite skrämmande och mycket spännande.

I’M CELEBRATING MY LOVE FOR YOU WITH A PINT OF BEER AND A NEW TATTOO

Vi kan väl lägga ”A New England” åt sidan för en stund, för Billy Braggs allra bästa verk är ”Greetings to the New Brunette”. Det här är även en sån där video som jag är så himla svag för. Och är det inte Christine Keeler som svischar förbi vid 00:47? Om så är fallet är det helt briljant eftersom det råkar sammanfalla med textraden ”How can you lie there and think of England”. Med tanke på vad fröken Keeler och dåvarande försvarsministern John Profumo pysslade med i Profumoaffären, en av de största politiska skandalerna Storbritannien någonsin har skådat, så är det bara att beundra denna skarpsinnighet. Shirley!