VM-låtar att avguda, en subjektiv topp 5

  1. Andy Cameron – ”Ally’s Tartan Army” (Skottland 1978)
  2. Daryl Hall & Sounds of Blackness – ”Gloryland” (USA 1994)
  3. After Shave & Fotbollslandslaget – ”Ciao Ciao Italia” (Sverige 1990)
  4. Baddiel, Skinner & The Lightning Seeds – ”Three Lions ’98” (England 1998)
  5. Svenska fotbollslandslaget 1974 & Georg ”Åby” Ericson – ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” (Sverige 1974)

Okej, ”World In Motion” är inte med på topp 5. I ärlighetens namn må den vara topp 10-material, men här platsar inte ens New Order. ”Åby” Ericssons dänga från 1974, som snarare känns 1954, är överdrivet trallig och bakåtsträvande och tar sig in på ren charm.

”Three Lions ’98” startade sitt liv som ”Three Lions ’96” i samband med Englands hemma-EM 1996, men versionen från 1998 är givetvis bättre. Här inleds allting med Gareth Southgates straffmiss mot Tyskland i semifinalen 96 och fortsätter med minnesvärda rader som ”Gazza good as before” och ”Shearer certain to score”. Southgate hade snart distans till det där eländet och gjorde en rolig Pizza Hut-reklam istället.

”Ciao Ciao Italia” kommer väl alltid väcka hemska minnen om 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990, men det där var det första slutspelet som jag följde slaviskt. Briljant låt och VM-galan med Ingvar Oldsberg på Liseberg innan landslaget åkte ner till Italien finns nog fortfarande kvar på en söndertittad VHS. För övrigt ett underskattat VM om man ser till helheten.

”Gloryland” från 1994 känns spontant som en väldigt bespottad låt, kanske även något bortglömd. Daryl Halls framträdande under invigningen på Soldier Field i Chicago är så 1994 det bara kan bli. Under samma invigning så ställer Diana Ross till med ett annat klassiskt ögonblick. I hennes uppträdande ingick en sekvens där hon skulle sparka en fotboll mot ett mål som sedan skulle gå av på mitten, antagligen för att symbolisera Dianas vidunderliga tillslag. Ingenting kan gå fel eftersom straffpunkten är placerad märkligt nära själva målet, men givetvis så fallerar allting. Hon missar målet. Grovt. Njut här. Ibland funderar jag på vilken märklig dag det där var, för ungefär samtidigt som Daryl Hall sjunger ”Gloryland” och Diana Ross bränner VM:s första straffspark så befinner sig O.J. Simpson ute på vägarna i Los Angeles i en Ford Bronco. Ja, den legendariska biljakten. I ärlighetens namn tror jag att amerikanerna fann O.J.-incidenten mer intressant än VM-invigningen.

Sedan har vi ”Ally’s Tartan Army”. Skottarna förväntade sig stordåd i Argentina 1978, men åkte ur i gruppspelet. Allt är dock förlåtet, Andy Camerons dänga består än idag och blir bara bättre och bättre för varje år.

A SONG ABOUT A RICH BITCH GIRL

När jag åkte pendeln till jobbet igår tittade jag enligt standard igenom min inkorg. Där låg ett mail som automatiskt skickas till mig så fort en ny kommentar postas här. Och det var inte vilken kommentar som helst. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om låten ”Only A Fool Breaks His Own Heart”. Låtens kompositör Norman Bergen hade nu kommenterat det inlägget. Det känns stort ska ni veta. Inlägget kan ses på den här länken. Raderna ”Thank you for writing about my song ‘Only A Fool…’ and keeping it alive. I wrote it in New York many years ago” värmer något oerhört. Tack själv Norman, tusen och åter tusen tack.

And now for something completely different, för att citera Monty Python. På senare tid har jag blivit helt såld på Hall and Oates. Det trodde jag aldrig. Det här inlägget får ta avstamp i den här videon där Daryl Hall och John Oates spelar ”Rich Girl” på USAs nationaldag den 4 juli 1985 i Liberty State Park, New Jersey. Daryl Hall ser ut som… ja, jag vet inte vad han ser ut som, det råder ju dock inget tvivel om att vi är mitt i 80-talet. I sin studioproduktion är det en briljant låt, i den här live-versionen är låtens första parti väldigt annorlunda. Troligtvis beror det på att Hall leker lite till en början, tar ut svängarna. Och det ska vi verkligen inte klanka ner på, tvärtom, det är intressant att se den i annan skrud. Det är dessutom bitterljuvt att skåda tvillingtornen där i bakgrunden.
Det är så här de flesta minns Hall and Oates, och därför börjar jag här.


Daryl Hall och John Oates träffades i Philadelphia 1967. Under någon typ av musiktävling där båda två medverkade med sina respektive band utbröt det ett stort slagsmål. Hall och Oates sökte skydd i samma hiss, och det blev deras första möte. Man förenades sedan i den gemensamma kärleken till soul och R&B. Det är den här första perioden i karriären som har gjort mig så oerhört fascinerad. Jag har ingenting emot duons 80-tal, inte alls, men i det här tidiga skedet låter man så annorlunda och så bra. Den här låten, ”Back In Love Again”, är en av de bästa från den här perioden och finns på samlingsalbumet The Philly Years. De tidiga låtarna finns ofta inte officiellt utgivna vilket gör det svårt att hitta utförlig info om materialet. En del är demos, en del innehåller bara Hall och vissa är outtakes. Det spelar dock ingen roll när låtarna är sagolika.


1976 spelade Hall and Oates in en video till ”She’s Gone”. Det är helt ärligt något av det underligaste jag har beskådat. Och samtidigt det mest geniala. Ryktet gör gällande att ingen tv-station ville sända den, budskapet gick inte fram. Och det är väl en rejäl underdrift. Stereogum.com slog huvudet på spiken när man i en artikel ställde sig följande frågor:

Want to know why this might be my favorite video ever? Because the answer to every question is ‘yes.’ Is Daryl Hall wearing high-heeled clogs and smoking a cigarette during the video? Yep. Are they literally ‘paying’ the devil to replace the woman by throwing fake money in the air every time they sing the lyric? Of course. Is John Oates wearing a tuxedo shirt with neither arms, sides, nor back? You bet! And does the devil then help him into a tuxedo jacket, and does that tuxedo jacket have flippers, and does Oates then rip off a wicked fake solo while holding the guitar in his flipper-clad hands? Yes, yes, yes, yes!”