Bands should do one single and then split-up, fanzines finish after one flawless issue, lovers leave in the rain at 5am and never be seen again

Undertecknad i egentryckt Sarah-tisha 2005

Okej, den uråldriga frågan om vilken Sarah-singel som är den allra bästa lär fortgå så länge Gaol Ferry Bridge står kvar i Bristol och så länge folk fortfarande tillverkar Fuck me I’m twee-pins. Jag köper att Sarah-singlarna är något helt unikt och ett helt fantastiskt statement, men varför inte gå lite längre och diskutera vilken Sarah-låt som är den bästa överlag, inte enbart sett till singlarna. Sedan har vi de där låtarna som släpptes på andra etiketter innan de hamnade på ett Sarah-släpp, ska dessa räknas? Såklart. Det här är så subjektivt det kan bli, men vad gör det.

Det här blir ju helt orimligt redan från första början, det räckte med att titta på vad Blueboy hade för sig. Sagolika ”So Catch Him”, explosionen som är ”Imipramine”, perfektionen i ”Try Happiness” eller den där första vårsolen i ”Chelsea Guitar”.

The Field Mice? ”Emma’s House, ”Sensitive”, ”If You Need Someone”, ”Between Hello And Goodbye”, ”Canada”. Det räcker egentligen med ”Canada”. Sarah-bandet av alla Sarah-band.

Sedan har vi St. Christopher med ”All Of A Tremble”, jag känner ibland en hunger efter Sarah 020, en sån där känsla av att jag inte får glömma bort den. Det kommer givetvis aldrig att hända.

Jag gräver vidare, Another Sunny Day, Sea Urchins, The Springfields, Even As We Speak, Brighter, The Hit Parade…

The Hit Parade –  ”In Gunnersbury Park”. Det är den allra bästa Sarah-låten. Ibland, oftast. Om som ni ser här ovanför, jag snöade in på singel-utgåvorna nästan direkt. När jag för ungefär 10 år sedan sålde några av mina Sarah-singlar till Andra Långgatans skivhandel, i något som måste ha varit ren sinnesförvirring, så var det några skivor jag inte kunde göra mig av med. Jag stod där framför disken och det fanns två skivor som det inte fanns en chans att jag skulle släppa den dagen. ”Emma’s House”-singeln och ”In Gunnersbury Park”. Jag har aldrig varit i Gunnersbury Park i västra London, faktiskt något märkligt då det funnits tillfällen i överflöd. Det måste prioriteras högt vid nästa vistelse.

Jag inser nu att det här inlägget är ganska meningslöst, ett rabblande av låtar från band som oftast brann en kort period och betydde mycket för en liten mängd människor. Lägg istället lite tid på den här spellistan med 20 personliga Sarah-favoriter. Sarah Records lade ner verksamheten 1995, med världens vackraste avskedsbrev:

”a day for destroying things…

… because when you were nineteen

didn’t YOU ever want to create something beautiful and pure
just so that one day you could set it on fire
and then watch the city light up as it burned?

Didn’t you want to do that every day of your life?

Nothing should be forever.

Bands should do one single and then split-up,
fanzines finish after one flawless issue,
lovers leave in the rain at 5am and never be seen again –

Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING.

Stopping a record-label after 100 perfect releases
is the most gorgeous pop art-statement ever
and says more about pop-music than any two-part digipak
limited-edition coloured-vinyl 7″
grimly authentic lo-fi ten-track EP
(or any other marketing gimmick)
ever will.

Sarah Records is owned by no-one but us,
so it’s OURS to create and destroy how we want
and we don’t do encores.

We want to burn in bright colours and go pop,
to be giddy, impulsive and silly,
to kiss people in new places –
EXQUISITELY
– and dare to tear things apart.

The first act of revolution is destruction
and the first thing to destroy is THE PAST.

scary

like falling in love
it reminds us we’re alive”.

Language

Bristol, 1992. Det har gått ett år sedan Massive Attack släppte debuten Blue Lines. Alex Swift och Mark Lewis, också från samma stad i sydvästra England, kommer aldrig att skapa något med samma genomslagskraft som Blue Lines.

Istället föll det sig som så att Alex och Mark, samma år som Janne Eriksson sätter den där distinkta nicken mot Frankrike i öppningsmatchen i EM, släppte In The Lab EP under namnet Language. Med vetskapen om att In The Lab EP skapades i Bristol så hörs det i soundet, men i själva verket låter det minst lika mycket New York. I vilket fall det New York som två bristolians fantiserade ihop i sina huvuden.

I augusti 2018, 26 år senare, kom nyutgåvan på det nystartade bolaget Few & Far Between. Ett mer intressant släpp att starta upp med får man leta efter. Efterfrågan var dessutom större än vad bolaget anade, 500 exemplar blev snart 1000, som sedan blev 1500 och som nu är uppe i 2000.

Breakdown Wo!” är den där New York-bon som nämndes tidigare, i samarbete med sin kusin från Chicago. Det här spåret delar sida med ”Crystal Clean” som låter betydligt mer UK. ”Tranquility Bass” är melankoli på hög nivå med utsökta pianoinslag och avslutande ”Lake Placid” är ett lystet spår som bara förstärker den vemodiga atmosfären.

Det ska bli spännande att se vad Few & Far Between ger ut härnäst, och jag hoppas att bolagets namn inte återspeglar utgivningstakten.