Vecka 25-26 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 25 till och med 26 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Iiris Viljanen – ”Landsort”
  2. The Jam – ”Boy About Town”
  3. Anna Järvinen – ”Svensktalande bättre folk”
  4. The Beatles – ”Ask Me Why”
  5. Willie Tee – ”Walking Up A One Way Street”
  6. Bad Cash Quartet – ”Put Me Back Together”
  7. Glen Campbell – ”Norwood (Me And My Guitar)”
  8. Todd Rundgren – ”Love Of The Common Man”
  9. Nick Drake – ”Which Will”
  10. Loving – ”The Not Real Lake”

Iiris Viljanens senaste låt handlar om en seglats i Stockholms skärgård där diverse missöden avlöser varandra. Vid första lyssningen kändes den trivsam. Vid lyssning nummer fem framträdde en kandidat till årets bästa låt. Jag tror banne mig att så kan bli fallet när det väl är dags att summera 2019.

Sound Affects är ett av The Jams bästa album. ”Boy About Town” ligger som näst sista spår och är ett typexempel på hur tighta The Jam var.

”Svensktalande bättre folk” med Anna Järvinen återupptäcktes för någon vecka sedan. När Järvinen släppte det oerhört vackra albumet Jag fick feeling hösten 2007 hade jag precis flyttat till Göteborg för första gången och jag minns fortfarande det där tillfället när jag hade fikat någonstans i Haga och inte kunde få ”Svensktalande bättre folk” ur huvudet.

”Ask Me Why”, denna magnifika poplåt. En jul i mitten av 90-talet lyssnade jag Please Please Me sönder och samman, vilket har gjort att ”Ask Me Why” har blivit en jullåt. Skriven våren 1962 och först inspelad i juni samma år under The Beatles första session i Abbey Road. Dessa inspelningar finns inte kvar idag. Man tacklade låten på nytt med sex tagningar i november 1962, som sedan blev slutprodukten. I min mening kan en Beatles-låt aldrig vara obskyr, för ja, det är en Beatles-låt, men ”Ask Me Why” rör sig någonstans i gränslandet. Det här är väldigt mycket Smokey Robinson and the Miracles och oerhört väl utfört. Det dröjde till vissa spår på A Hard Day’s Night innan man nådde sådana här höjder igen.

”Walking Up A One Way Street” med Willie Tee. En simpel b-sida från årsskiftet 1964-1965, men samtidigt något av det bästa som har spelats in i soulväg. Lyssna på det smakfulla blåset.

Bad Cash Quartets cover på The Bear Quartets ”Put Me Back Together” är inte lika bra som originalet och slirar även här och var. The Bear Quartet har aldrig varit främmande för att själva slira så det blir givetvis en briljant kombination. Bad Cash Quartets inspelning släpptes på hyllningsskivan Money Talks: A Tribute to The Bear Quartet samt som b-sida på Twenty Two-singeln.

Jag betraktar inte Glen Campbell som en husgud, men ”Norwood (Me And My Guitar)” låter som en grönskande skärgårdsö som enbart befolkas av Monsieur Hulot-figurer. Todd Rundgrens ”Love of the Common Man” har tidigare figurerat i veckosammanfattningarna och är höjdpunkten på Faithful från 1976.

Loving och Nick Drake står för avslutningen och får samtidigt symbolisera sommarens övergång i höst, trots att vi inte är där ännu. ”The Not Real Lake” är den där sista varma vindpusten. När löven en stund senare börjar skifta färg glider allting över i ”Which Will” från Nick Drakes sista, och bästa, album Pink Moon.

JET HARRIS

Jet Harris lämnade The Shadows 1962, hans sista inspelning med Marvin och grabbarna blev ”Wonderful Land”. Bättre svanesång kunde han knappast ha fått. Den efterföljande solokarriären blev aldrig riktigt så förträfflig som man hade kunnat tro. Samarbetet med en annan före detta The Shadows-medlem, Tony Meehan, var dock oerhört lyckat.
Under föreläsning i Abbey Road Studios i mars så fanns det en helt fantastisk bild på The Shadows som ingick i själva presentationen. Alla medlemmar hade de vanliga svarta kostymerna, och matchade detta med fina leenden. Alla utom Jet Harris. Jet Harris såg mer ut som Paul Simonon. Jag älskar honom för det.
Det går så bra ihop med nedanstående video. Jet Harris and the Jet Blacks framför ”Man From Nowhere” och Jets bas bara skakar. Det där djupa bassoundet som var så typiskt för honom. För övrigt är framträdandet så förbannat snyggt filmat.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 3)

Låt oss fortsätta. Man hade ställt upp en hel del mikrofoner i det ena hörnet av studion, bland annat de två på fotot här under. Just dessa mikrofoner används för att spela in trummor. Enligt legenden var det ett tag enbart The Beatles som fick använda dessa, på grund av rädslan för att de skulle gå sönder. Då gjorde man helt enkelt så att man märkte upp sin favoritmikrofon med en tejpremsa som bar texten ”The Beatles”. Många år senare hittade man en mikrofon i ett skåp någonstans i studion. På sidan av mikrofonen satt resterna av en tejpremsa kvar.


Vitavoxmikrofonen här under hade ett helt annat syfte. Den användes i kontrollrummet för att kunna prata med musikerna på golvet. Lyssnar man på diverse tagningar eller bootlegs och hör George Martin ropa ut exempelvis ”Take 15” så var det denna han använde. Vitavoxen blev faktiskt en av mina personliga favoriter under dagen, just för att jag inte hade räknat med att se något liknande.

Men vad har vi här då? Jo, Ringo Starrs askfat. I perfekt trumhöjd.

Här under är en så kallad Isolation screen. Med hjälp av dessa isolerar man instrumenten nere på golvet, om man exempelvis vill separera ljudet från gitarrerna med ljudet från trummorna. Några få exemplar av dessa skärmar finns kvar idag, och användes flitigt under 60 och 70-talet.

En nu och då-bild. Och en ganska dålig sådan då jag i mild upphetsning inte hade full koll på vinklar och dylikt. Men poängen levereras, hoppas jag.

Jo! Det hade dessutom utlovats lite toalettfoton. Riktigt fräscha grejor, men vad hade man väntat sig. Om det var här inne banden sprang för kisspaus låter jag vara osagt, men det är väl inte helt osannolikt att toaletterna alltid har legat här, dock i annan form. Att jag inte snodde med mig en av toalettrullarna som står så fint där på hyllan kommer alltid att förbli ett mysterium.

Jag tog sedan en liten tur in i Abbey Roads matsal/bar. Skippade ölen eftersom det snart var dags att bege sig in mot centrala London igen och möta upp resesällskapet. Men en liten titt i trädgården, Abbey Road Gardens, kunde jag inte hoppa över. Mycket trevligt ställe, lummigt och grönt. Om jag inte minns fel togs fotot av The Beat
les här i trädgården.

Då var besöket i princip över. Jag vill dock avsluta med ett foto som figurerade redan i den första delen av Abbey Road-besöket. Inte för att mitt eget foto är särskilt vackert på något vis, utan snarare för att återigen göra en nu och då-resa. Det är fotot på John Lennon som ska vara i fokus här. Stående i kontrollrummet 1967, blickandes ut över Studio 2. Troligtvis mitt absoluta favoritfoto på John. Det är svårt att ge någon förklaring till detta ganska märkliga val, för det finns ju så många att välja på, men i ett och samma foto finns det där ödsliga, det där mäktiga och det geniala.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 2)

Så, låt oss gå vidare med del 2 av det här äventyret. Jag hade minnesbilder av foton tagna i Abbey Road när jag tog kliven upp i trappan. Här är ett foto taget under en inspelningssession, och ett annat foto taget av mig ungefär 50 år senare. Samma hörn, små förändringar. Märklig känsla. Merparten av bandets inspelningar gjordes i just detta hörn. Man kan notera att det är platsen i Studio 2 som är längst bort från kontrollrummet. Det kanske beror på det där fenomenet med att fortfarande vilja känna sig som det där bandet som trängde ihop sig på små scener i Merseyside. Man hade stora ytor att använda, men valde att hålla sig enade. Mick Jagger brukade kalla The Beatles för ”The Four-Headed Monster”, just för att man som utomstående hade väldigt svårt att komma nära en sådan tight gemenskap där personerna verkade dela samma tankar och direkt förstod varandra, utan att det egentligen behövde uttryckas i ord.


Detta är en Studer J37, en så kallad 4-track tape recorder. Studer Company som tillverkade dessa små underverk var från Schweiz. Det var på Studer J37 som The Beatles spelade in Sgt. Pepper, och det är mycket där i som märkets mytstatus ligger. Man kan säga att J37 var den första i sitt slag rent ljudmässigt då den höll högsta studiokvalitet. Utöver Sgt. Pepper användes J37 på Help! (1965), Rubber Soul (1965), Revolver (1966) och på vissa delar av The Beatles (1968).


Abbey Road Studios har två Challen pianos i sin ägo, detta är det ena exemplaret. Känt för sina mjuka och varma toner. The Beatles var mycket förtjusta i instrumentet och använde det ofta på album som Magical Mystery Tour och The White Album. Används på sessioner i studion än idag.



Sedan har vi den här godbiten vid namn Steinway Vertegrand upright piano. Pianot går ofta under namnet ”Mrs Mills piano” då det var Gladys Mills signaturpiano. EMI köpte in pianot på 50-talet och personalen i studion modifierade det för att få fram det unika soundet som kan höras på låtar som Penny Lane, With A Little Help From My Friends, The Fool On The Hill och Tomorrow Never Knows. Man höll alltid pianot lite ostämt för att frambringa det ”antika soundet”. Fotot längst ner föreställer en Hammond RT-3. RT-3 är en stor Hammondmodell som främst skapades för bruk i kyrkor, men som sedan letade sig in i musikstudior. Användes av både The Beatles och Pink Floyd.





Det känns som att det här inlägget blev väldigt tekniskt, med olika instrument och modeller. Nästa, och även det sista, inlägget ska bli något mer lättsmält med lite mer interiör och till och med lite foton från Abbey Roads toaletter.


Fortsättning följer.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 1)

Under några helger i mars öppnades Studio 2 i Abbey Road Studios för allmänheten.
Uttrycket ”allmänheten” bör i det här fallet kanske klargöras. Biljetterna kostade 75 pund och det rörde sig om en föreläsning om Abbey Roads 80-åriga historia. Två föreläsningar varje dag under dessa helger gör att cirka 1200 personer hade möjlighet att ta sig in då man, enligt min egen uppfattning, tog in runt ett hundratal vid varje tillfälle. Vad jag vet så har något liknande skett 2 gånger tidigare. En gång 1983 under en föreläsning som gick under namnet ”The Beatles at Abbey Road” och en gång 2005 då en filmfestival gick av stapeln i lokalerna. Skulle man ha tagit sig in på något annat vis under de gångna åren så har man haft goda kontakter. Så, det fanns inte så mycket att diskutera. Köp av flygbiljetter och sedan tillbaka till London, trots att man var där enbart två månader tidigare.

På det översta fotot kan man betrakta otålig väntan på Abbey Roads parkering. Hur många gånger har man stått där utan att kunna beträda denna legendariska byggnad. Jag bryr mig inte om att räkna. Bilden under med beatlarna sittandes på trappan är tagen på morgonen den 8 augusti 1969, strax före man beger sig ner till övergångsstället för att ta fotot som kom att bli det mest legendariska albumomslaget någonsin. Sedan var det bara att börja köa. Vi släpptes in 20 åt gången, för att sedan vandra i korridorerna i egen takt, alla med målet som går under namnet Studio 2. Det går inte ens att börja tänka på en bråkdel av alla artister och band som genom åren har spelat in i Studio 2 innan man blir starstruck, men för större delen av oss som var där lördagen den 24 mars så var det The Beatles-kopplingen som lockade.
Det var här man spelade in den allra största delen av sitt material, från att man den 6 juni 1962 för första gången steg in i studion för en provspelning, till den 20 augusti 1969 vilket var den sista dagen alla fyra medlemmar var i Abbey Road Studios samtidigt (Den 6 juni spelade Pete Best som bekant fortfarande trummor, Ringo Starrs första besök i Abbey Road ägde rum den 4 september 1962, i samband med den första officiella inspelningssessionen av ”Love Me Do”). Det ska dock tilläggas att studion inte gick under namnet Abbey Road under tiden The Beatles spelade in här, namnbytet skedde 1970. Så skulle man exempelvis spela in nytt material så är det ytterst osannolikt att någon av beatlarna någonsin sade att ”Tonight we are going to record at Abbey Road”. Snarare lät det nog ”Tonight we are going to record at EMI”. På foto nummer tre ser man den klassiska trappan som leder upp till kontrollrummet. Kontrollrummet ligger bakom glasfönstret, men dit hade vi ej tillträdde. På det äldre fotot föreställande Paul McCartney ses den nedre delen av trappan i bakgrunden.
Sedan har vi då fotot på de röda stolarna. Det var som så att EMI köpte in dessa stolar från USA då de var totalt ljudlösa när man satt på dem. Det är inte så trevligt om man gör en perfekt tagning för att sedan vrida sig lite på stolen och framkalla en knarrning eller två. Kontentan är att dessa har använts sedan 60-talet, vilket betyder att många artister har suttit på stolarna, eller lutat sitt instrument mot dem. Fotot på McCartney, Martin och Harrison visar de röda underverken i användning. Det var dessa stolar vi satt på under föreläsningen, och dagens mest smått perversa händelse inträffade när en dam bredvid mig, i ansenlig ålder, började att smeka en av sittdynorna. Troligtvis fantiserandes om att Paul McCartneys tighta rumpa anno 1964 hade beträtt den.
Fortsättning följer.

ZOU BISOU BISOU & ABBEY ROAD

Vissa perioder sker det en kraftig ökning i antalet besökare på den här bloggen. Oftast beror det på att någon låt från ett av mina gamla inlägg har spelats i något tv-program eller dylikt. Häromdagen smällde det dock till ganska rejält när säsong 5 av Mad Men hade premiär på andra sidan Atlanten. Om jag förstått det rätt så sjöng Megan Calvet sin egen lilla version av låten ”Zou Bisou Bisou” med Gillian Hills. Vill man lyssna på mitt gamla inlägg med den pärlan så kan man göra detta här. Då jag själv har följt Mad Men slaviskt så ska detta bli intressant att titta på om någon dag eller två, när tillfälle ges.

Om någon skulle vänta på bilderna från min visit inuti Studio 2 i Abbey Road Studios så kommer dessa upp vilken dag som helst. Jag kan ju dock lägga upp ett smakprov:


Detta är en Schiedmayer Celeste. Användes till en början nästan uteslutande vid inspelningar av klassisk musik innan rock/pop-banden fattade tycke för den. Just det här exemplaret användes i introduktionen av ”Time” med Pink Floyd från Dark Side of the Moon. Det som gjorde mig ännu mer upphetsad var att The Beatles använde den vid inspelningarna av ”Baby It’s You” samt ”Good Night”. Och ja, jag strök lite på tangenterna.