QUARRY BANK-SLIPSEN

John Lennons 1980. Jag hamnar så ofta där. Det finns något speciellt med den här tidsperioden, uppenbarligen. Den här gången har jag fastnat i en slips, men inte vilken slips som helst. Vi kan börja med att betrakta fotografierna nedan.

Ett skolfoto från Quarry Bank Grammar School i Liverpool, året är 1957. Vilken årstid det rör sig om är svårt att säga och jag har aldrig sett någon sådan info om fototillfället, men det är i juli det här året som sjuttonårige John träffar femtonårige Paul McCartney för första gången. Notera slipsen, den obligatoriska Quarry Bank-slipsen. Den unge John hade som bekant svårt för auktoriteter, och den här skoluniformen var vid perioden troligtvis inte den mest älskade ägodelen.

Vi spolar fram tiden 23 år. John fyller 40, han har inte besökt England sedan 1971. Han ber sin aunt Mimi i Liverpool att sända över den gamla Quarry Bank-slipsen, och han bär den med stolthet på New Yorks gator. Det är 1980, bara ett par månader innan tragedin slår till utanför The Dakota Building.

John har betraktat båtarna som rör sig i New Yorks hamn och saknar Liverpool. Han har lovat att så snart som möjligt åka och hälsa på Mimi, men han känner också en rädsla inför besöket eftersom han är övertygad om att det är sista gången han kommer träffa henne. Mimi, som uppfostrade honom, var nu 77 år gammal. Under hela sitt vuxna liv ringde John till Mimi varje vecka. Tre dagar innan mordet, den 5 december, hade de ett samtal där han uttryckte sin hemlängtan och berättade om sina planer för resan.

Fotografierna med Quarry Bank-slipsen är speciella, av en anledning som är svår att beskriva. Det är en känsla som i mångt och mycket bygger på vetskapen att John Lennon försonades med sin uppväxt och till slut hittade hem.

FLASH GORDON

Flash Gordon var en av mina favoritfilmer som barn. Jorden är på väg mot sin undergång då den onde Kejsar Ming, spelad av Max von Sydow, använder planeten som sin lekplats. Han har bland annat sett till att månen ligger i kollisionskurs med jorden och således kommer att utplåna mänskligheten. Ming bor dessutom på planeten Mongo. Bara det. Givetvis så står allas hopp till Flash Gordon, eller Blixt Gordon som han heter på svenska. Det var faktiskt Queen som gjorde musiken till denna klassiker, och titellåten är fortfarande en stor favorit. Jag har funderat på att se om filmen igen, men är lite rädd för att bilden jag har av den kommer att förstöra upplevelsen. Jag minns den som fartfylld och intensiv. När jag nu tittar på Queen-videon så sitter jag mest och fnissar åt effekterna. Men vad tusan, man får ta det för vad det är. En bra låt får man i vilket fall.

COLD SPRING HARBOR

Jag tycker själv att jag har god koll på John Lennons 1980. Det är med facit i hand ett tragiskt år, men samtidigt en väldigt intressant tid. Därför blev jag förvånad när jag igår tittade på det här klippet för första gången. Hur har jag kunnat missa det. John och Yoko ägde ett sommarhus i Cold Spring Harbor, Long Island, utanför New York. Man tillbringade en hel del tid här, och ibland skickade Yoko dit John när hennes astrolog menade att stjärnorna stod fel. Jag skulle kunna spinna vidare på det, men det här inlägget ska inte handla om Yokos psykiska hälsa vid den här tiden.

John hade våren 1980 köpt en ny videokamera och tog tillfället i akt att filma familjen. Han passade dessutom på att filma sig själv (tack för det!) när han spelar ”Dear Yoko”. Man blir alltid lite skeptisk när man upptäcker sånt här, det kan lika gärna vara en fejk. Många har tydligen påpekat att den skäggige mannen i keps inte kan vara John Lennon. De har fel. Man ser alla typiska drag samt kroppsspråket oerhört tydligt. När karln dessutom börjar prata och sjunga så finns det inga tvivel.

HALLOWEEN 1980

För att knyta an lite till det förra inlägget. Det här fotot upptäckte jag för några dagar sedan, och det är inte ofta jag blir så uppspelt över ett foto. Det har diskuterats fram och tillbaka, ansiktsdrag har granskats och klädsel samt cykel har studerats. Men det här är John Lennon under Halloweenfirandet 1980. Enligt en källa är fotot taget i the West Village i New York. Jag kan vara helt fel ute, men jag undrar om inte detta nämns i förbifarten i Frederic Seamans bok ”Living on Borrowed Time”. Seaman var Johns assistent under de sista månaderna, anställd 1979. Jag vill ju dessutom ha det i färg, men det verkar svårare. Efter lite detektivarbete finner jag endast små miniatyrer, men en av dessa finns bifogade längst ner.

"THIS IS JOHNNY RHYTHM JUST SAYING GOOD NIGHT TO YER’S ALL AND GOD BLESS YA’S"

Jag kan bli oerhört fascinerad av ”What if”-historier. Historier om hur saker och ting hade sett ut om vissa skeenden aldrig hade ägt rum. Mordet på John Lennon den 8 december 1980 är en av alla dessa som ofta upptar min tid. I det här fallet finns det så många om och men att allt enbart blir fria spekulationer, men det finns viss information att utgå ifrån.

Lennon hade skrivit ”Nobody Told Me” och spelade in en demo under Double Fantasy-sessionerna. Han ville dock ge bort låten till Ringo Starr och hade bokat studiotid till sig själv och Ringo i februari 1981. Den skulle ingå på Ringos kommande skiva och Lennon skulle producera. Efter Lennons död hade inte Ringo hjärta att spela in den. Istället hamnade låten på den postumt utgivna Milk and Honey.

En turné var planerad för våren 1981, enligt uppgift skulle den starta i Japan för att sedan nå USA samt Europa. John lämnade England hösten 1971 och återvände aldrig, inte ens på ett kort besök. Turnén hade med största sannolikhet handlat om både John och Yoko, på samma sätt som Double Fantasy-albumet var en dialog mellan dem. John hade spelat en del The Beatles-låtar, men i helt nya versioner. Under sin sista tid pratade han en hel del om att han inte var nöjd med hur det gamla materialet hade producerats. Han hade inte haft någon regelrätt turné sedan The Beatles sista spelning på Candlestick Park i San Francisco 1966. En turné som soloartist blev det aldrig tal om. Det sista liveframträdandet ägde rum 1975, fem år före sin död.

Utanför the Record Plant, november 1980.

Projektet som 1995 släpptes under namnet The Beatles Anthology var i rullning redan under 1980. Anthology-projektet resulterade som bekant i tre cd-boxar, en dokumentär och två ”nya” The Beatles-låtar, baserade på Lennons demo-inspelningar av ”Free As A Bird” och ”Real Love” som resterande beatlar färdigställde. 1980 var planen att dokumentären skulle heta ”The Long And Winding Road”. Som avslutning skulle The Beatles spela nytt material och på så sätt återförenas. Alternativt skulle man spela in instrumentala partier som sedan skulle placeras i själva dokumentären.

Hade 80-talet idag setts som Lennons svarta hål? Många produktioner under den här perioden är som vi vet ganska avskyvärda. En The Beatles-återförening med en riktigt smaklös 80-talsproduktion hade kunnat förstöra bandets musikaliska arv.
Jag tror dock att John Lennon hade trixat sig igenom 80-talet på ett förvånansvärt bra vis. Han älskade tv och hade antagligen omfamnat MTV. Vilka videor det hade kunnat bli. Vid tiden för sin död lyssnade han mycket på new wave och kallade B-52’s debutalbum sin favoritplatta.
Den sista kvällen, bara en kort stund innan Mark David Chapman kommer att tömma sin revolver i John Lennons överkropp, mixar John och Yoko låten ”Walking on Thin Ice”. Gitarrpartierna i den här låten kan vara det mest uppseendeväckande Lennon spelade in, en föraning om vad som skulle komma.

John och Yoko, 3 december 1980.

Bara timmar innan sin död gav John, tillsammans med Yoko, även en intervju till Dave Sholin på RKO Radio. Följande citat från den här intervjun, inspelad i The Dakota Building under tidig eftermiddag den 8 december, är i efterhand djupt deprimerande, men förstärker bilden av en man som efter 5 års tystnad är redo att ta sig an omvärlden ännu en gång.

”I’m really talking to the people that grew up with me. Here I am now. How are you? How’s your relationship going? Did you get through it all? Wasn’t the 70s a drag, you know? Here we are. Well, let’s try and make the 80s good, you know?

I’ve always considered my work one piece whether it be with Beatles, David Bowie, Elton John or Yoko Ono. And i consider that my work won’t be finished until I’m dead and buried and i hope that’s a long, long time.”

Lyssna bara på ”Walking on Thin Ice”. Det förekommer en utgåva av den där man hör Lennon säga: ”I think you just cut your first number one, Yoko”. Han skulle få rätt. Det dröjde 23 år, men 2003 toppade ”Walking on Thin Ice” den amerikanska danslistan. John Lennon lyssnade mycket flitigt på den dagarna innan sin död och bar på en kassett med en demoinspelning av låten när han kollapsade på golvet i The Dakotas lobby.
Gitarrpartiet som startar vid 01:18 är med facit i hand så kallt och så olycksbådande. På samma gång är det ljudet av en vacker dröm.

John Lennon, 8 december 1980. Fotot taget i ett av fönstren inuti The Dakota, med utsikt över Central Park.