Vecka 29-30 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 29 till och med 30 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Carl Hall – ”Mean It Baby”
  2. Comfy Bella – ”Konkahs”
  3. Elizabeth City State – ”Year Of The V-Neck” (Ej tillgänglig på Spotify)
  4. The Imaginations – ”Strange Neighborhood”
  5. Boards Of Canada – ”’84 Pontiac Dream”
  6. Frida – ”Härlig Är Vår Jord”
  7. The Soul Chance – ”Gonna Leave”
  8. Hip Whips – ”Pick Up Your Pain”
  9. Pavement – ”Major Leagues”
  10. The Embassy – ”MD”

Nu stiger värmen och det betyder mer soul på tallriken. Många röster menar att ”What About You” med Carl Hall från 1973 är det främsta som spelats in i soul-väg. Det kanske ligger något i det, men själv håller jag nog ”Mean It Baby” som Carls främsta.

The Imaginations med ”Strange Neighborhood” är en sån där magisk låt som jag helt hade tappat ur minnet. Inspelningen släpptes på singel årsskiftet 1967-68 och överträffar med råge Gene McDaniels och Tommy Hunts versioner. Det är nog inte Oluff Nilssons väg i Partille som åsyftas i låtens titel, men det kanske finns beröringspunkter.

Be-Side” med Comfy Bella betraktade jag i slutet av förra året som en av 2018 års bästa låtar. Där var den i gott sällskap, men nu i sommar har det faktiskt blivit så att a-sidan ”Konkahs” har fått mer kärlek. Det här är oerhört drömskt, jazz-houseigt och svalkande. I en intervju med Stamp The Wax pratas det om ett album i slutet av året. Vi håller tummarna.

Elizabeth City State spelade bara in en låt, ”Year Of The V-Neck”. Den släpptes på albumet We Are Icerink sommaren 1994, en samling med blandade höjdpunkter från bolaget Icerink Records. Icerink existerade under 2-3 år och släppte lysande låtar med bland annat Golden och Sensuround, men ingenting var riktigt lika bra som ”Year Of The V-Neck”. Ibland är den världens bästa poplåt. Vilka låg då bakom Icerink Records? Bob Stanley och Pete Wiggs såklart. ”Year Of The V-Neck” skulle gå rakt in på valfritt Saint Etienne-album.

Vad mer har det då lyssnats på under dessa veckor? Bland annat det finaste spåret från The Embassys kassett Background Music For Action People från 2017, ”MD”, med sitt förtjusande piano. ”’84 Pontiac Dream” från The Campfire Headphase med Boards of Canada hänger också med på ett hörn. Om man egentligen inte är så förtjust i BoC så gillar man nog ändå det här, tänker jag. Rolig kommentar på reddit förresten:

I love and hate this song. It’s such a well put together track with a bunch of yummy melodies but it all sounds like a sick advertisement made by capitalist pigs”.

Pavement, kära fina Pavement. ”Here” var min inkörsport, följt av ”Gold Soundz” som knappast kan lämna någon oberörd. I samband med att jag steg in i någon slags Slanted & Enchanted-fanatism inhandlade jag även dokumentären Slow Century och om minnet inte sviker så ägde premiärtitten rum hemma hos Fredrik på Ringvägen i Tibro. ”Major Leagues” fanns med på Pavements svanesång Terror Twilight från 1999. Det är inte lika smutsigt som 1992, men vad spelar det för roll när Pavement ändå behärskade varje sinnesstämning man gav sig på.

För några helger sedan satt jag i en bil tillsammans med min gamla vän Carl-Johan och lyssnade igenom bidragen från Melodifestivalen 1969. Och där var hon, Frida med ”Härlig Är Vår Jord”. Sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa den här låten. Bidraget slutade femma i finalen som hölls på Cirkus i Stockholm.

Hip Whips, vilka hjältar. De medverkade i ett avsnitt av Musikbyrån 2003 och framförde ”Stay With Me Forever”. När avsnittet tog slut så var det bara att i kvällningen slå sig ner framför datorn och beställa hem. ”Pick Up Your Pain” fanns med på samma skiva. Vad som hände sedan är lite oklart. Jag betraktade Emmaboda-spelningen 2004 lite på avstånd och sen kom det visst en skiva till. Löjligt bra var det i vilket fall.

The Soul Chance är en ny bekantskap och kommer från Bakersfield. Istället för att dilla om tidig reggae så känns det bättre att bara benämna detta som jamaican soul, betydligt mer träffande. ”Gonna Leave” är i min mening det bästa med The Soul Chance så här långt, men detta kan komma att ändras på fredag då debutalbumet släpps. Vilken fin helg det kan bli.

Velocity Girl #2

img_9767

Jag har redan skrivit en hel text om enbart ”Velocity Girl” så jag ska fatta mig relativt kort.

För en tid sedan släpptes detta lilla underverk på singel igen, för första gången sedan 1986. 1000 exemplar, alla signerade av Bobby Gillespie. Efter detta hände ingenting, mer än att jag satt och vilade på hanen i alltför många veckor.

Paniken spred sig när varje webshop hånflinande skrek ”out of stock” rakt i ansiktet på mig. Efter att ha tagit till alla googleknep som fanns i rockärmen gled jag in på hemsidan till skivbutiken Resident, belägen i Brighton. Där såg det ut som att det möjligtvis skulle kunna gå att lägga en order. Räddaren i nöden, köpet gick igenom.

Undertecknad går in på hemsidan igen strax efteråt. ”Out of stock”. Sedan dess har jag inte sett ett enda exemplar någonstans och blir icke förvånad om det där var exemplar 1000 av 1000.

Medvind. Inte Edvin.

Vecka 27-28 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 27 till och med 28 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Angel Bat Dawid – ”London”
  2. Ann Sexton – ”You’ve Been Gone Too Long”
  3. John Barry – ”You Only Live Twice”
  4. Tom & Jerry – ”Maximum Style”
  5. Jerry Washington – ”Don’t Waste My Time”
  6. Jefferson Airplane – ”White Rabbit” (Live at Woodstock 1969)
  7. Sneaks – ”Tough Luck”
  8. Stereolab – ”People Do It All The Time”
  9. Biljardakademien – ”Fallbilder”
  10. Babyshambles – ”Baddie’s Boogie”

”London” med Angel Bat Dawid är årets mest utsökta jazz och får mig att tänka på Byard Lancasters ”It’s Not Up To Us”. Saltkråkan-jazz, melodiöst, lätt, luftigt. ”London” finns med på albumet The Oracle och mycket av det övriga materialet på skivan är inte lika lättåtkomligt och något mer krävande. För stunden räcker det med det här bländande spåret. Så otippat och så bra.

”You’ve Been Gone Too Long” med Ann Sexton är en Northern-klassiker i ordets rätta bemärkelse. På singeln från 1971 var låten faktiskt förpassad till b-sida och den tårdrypande balladen ”You’re Letting Me Down” tronade istället på a-sidan. Något fler BPM hade Tom & Jerrys ”Maximum Style” 1994. Här samplades Maxi Andersons magiska ”Lover To Lover” från 1977, för att sedan byggas på med breakbeats och hela köret för att till slut stå där som en jungle-klassiker. Återigen, en läcker flöjt. Jag måste sluta vara så svag för flöjt, det kan sluta illa.

”You Only Live Twice” var titelmelodi till Bondfilmen Man lever bara två gånger från 1967. Nancy Sinatra sjöng in den, men den här instrumental-versionen är betydligt mer fängslande.

Jerry Washington släppte ”Don’t Waste My Time” 1976 och mixen av uptempo, blås och de energiska gitarrerna resulterar i ren lycka. Det här gränsar till funk, vilket undertecknad har lite svårt för, men håller balansen på rätt sida linjen. Jag skulle vilja uppleva låten på ett dansgolv, det är där den hör hemma.

”White Rabbit” med Jefferson Airplane kommer alltid att vara en av de bästa låtarna som kom ut under 1967, kanske under hela årtiondet. Här blev det live-versionen från Woodstock två år senare. Man skulle egentligen ha spelat sitt set sent på lördagen, men då festivalen i det stora hela var ett enda stort kaos så gick man på först i gryningen på söndagen. ”It’s a new dawn” proklamerade Grace Slick och sedan bar det av. När man kom så pass långt in i konserten att ”White Rabbit” rullade igång hör man någon skrika ”White rabb…” för att sedan dränkas i publikjubel.

Sneaks lyckades på debutalbumet Gymnastics bevisa hur sval man kan låta med enbart sång, trummor och bas. Jag skulle rekommendera att lyssna igenom hela albumet som för övrigt bara är 14 minuter långt. ”Tough Luck” ligger som förstaspår och visar vart skåpet ska stå, helt utan pardon.

”People Do It All The Time” är det finaste spåret på Stereolabs album Cobra and Phases Group Play Voltage in the Milky Night. Likaså är ”Baddie’s Boogie” det bästa som Babyshambles fick ur sig på sitt andra album Shotter’s Nation från 2007. Jag hade höga förväntningar på albumet när det kom, men i min mening är debuten Down In Albion flera strån vassare. Någon borde förresten omvärdera DIA, albumet är bättre än sitt rykte. Apropå ”Baddie’s Boogie”, gitarristen Mick Whitnall klev in i Babyshambles 2006 och står som medkompositör på låten. Det första bandet som Mick spelade med var Skin Deep från Doncaster. Bandet var aktivt 1985-1988 och hade en låt som hette just ”Baddies Boogie”. På något sätt lurade jag ut det där innan Shotter’s Nation släpptes, lyckades hitta Skin Deep-låten och blev helt övertygad om att jag visste hur Babyshambles version skulle låta. När albumet väl kom fanns det inga likheter överhuvudtaget, man hade helt enkelt bara snott titeln. Dyk ner i Skin Deep-diskografin förresten, det är absolut värt det.

Biljardakademien var det bästa som kom fram ur Postcard Records-passningen ”The Sound of Young Gotland” tidigt 80-tal. ”Fallbilder” är något av det finaste som finns att höra på svenska och med största sannolikhet Gotlands genom tiderna viktigaste gåva till fastlandet.

Vecka 25-26 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 25 till och med 26 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Iiris Viljanen – ”Landsort”
  2. The Jam – ”Boy About Town”
  3. Anna Järvinen – ”Svensktalande bättre folk”
  4. The Beatles – ”Ask Me Why”
  5. Willie Tee – ”Walking Up A One Way Street”
  6. Bad Cash Quartet – ”Put Me Back Together”
  7. Glen Campbell – ”Norwood (Me And My Guitar)”
  8. Todd Rundgren – ”Love Of The Common Man”
  9. Nick Drake – ”Which Will”
  10. Loving – ”The Not Real Lake”

Iiris Viljanens senaste låt handlar om en seglats i Stockholms skärgård där diverse missöden avlöser varandra. Vid första lyssningen kändes den trivsam. Vid lyssning nummer fem framträdde en kandidat till årets bästa låt. Jag tror banne mig att så kan bli fallet när det väl är dags att summera 2019.

Sound Affects är ett av The Jams bästa album. ”Boy About Town” ligger som näst sista spår och är ett typexempel på hur tighta The Jam var.

”Svensktalande bättre folk” med Anna Järvinen återupptäcktes för någon vecka sedan. När Järvinen släppte det oerhört vackra albumet Jag fick feeling hösten 2007 hade jag precis flyttat till Göteborg för första gången och jag minns fortfarande det där tillfället när jag hade fikat någonstans i Haga och inte kunde få ”Svensktalande bättre folk” ur huvudet.

”Ask Me Why”, denna magnifika poplåt. En jul i mitten av 90-talet lyssnade jag Please Please Me sönder och samman, vilket har gjort att ”Ask Me Why” har blivit en jullåt. Skriven våren 1962 och först inspelad i juni samma år under The Beatles första session i Abbey Road. Dessa inspelningar finns inte kvar idag. Man tacklade låten på nytt med sex tagningar i november 1962, som sedan blev slutprodukten. I min mening kan en Beatles-låt aldrig vara obskyr, för ja, det är en Beatles-låt, men ”Ask Me Why” rör sig någonstans i gränslandet. Det här är väldigt mycket Smokey Robinson and the Miracles och oerhört väl utfört. Det dröjde till vissa spår på A Hard Day’s Night innan man nådde sådana här höjder igen.

”Walking Up A One Way Street” med Willie Tee. En simpel b-sida från årsskiftet 1964-1965, men samtidigt något av det bästa som har spelats in i soulväg. Lyssna på det smakfulla blåset.

Bad Cash Quartets cover på The Bear Quartets ”Put Me Back Together” är inte lika bra som originalet och slirar även här och var. The Bear Quartet har aldrig varit främmande för att själva slira så det blir givetvis en briljant kombination. Bad Cash Quartets inspelning släpptes på hyllningsskivan Money Talks: A Tribute to The Bear Quartet samt som b-sida på Twenty Two-singeln.

Jag betraktar inte Glen Campbell som en husgud, men ”Norwood (Me And My Guitar)” låter som en grönskande skärgårdsö som enbart befolkas av Monsieur Hulot-figurer. Todd Rundgrens ”Love of the Common Man” har tidigare figurerat i veckosammanfattningarna och är höjdpunkten på Faithful från 1976.

Loving och Nick Drake står för avslutningen och får samtidigt symbolisera sommarens övergång i höst, trots att vi inte är där ännu. ”The Not Real Lake” är den där sista varma vindpusten. När löven en stund senare börjar skifta färg glider allting över i ”Which Will” från Nick Drakes sista, och bästa, album Pink Moon.

Vecka 23-24 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 23 till och med 24 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Burial – ”Distant Lights”
  2. Steve Lacy – ”Love 2 Fast”
  3. Trudy and the Romance – ”Midnight’s Blue Girl”
  4. Young Scum – ”Dirt”
  5. Domotic – ”I Hate You Forever”
  6. Love – ”Always See Your Face”
  7. SWV – ”Weak”
  8. The Byrds – ”The Airport Song”
  9. Cardao – ”Acid Andromeda”
  10. Chrissy – ”Nights Like This”

Burial har kommit med nytt, ”Claustro / State Forest” släpptes nu i dagarna efter att ha premiärspelats av Mary Anne Hobbs i BBC Radio 6 Music för två veckor sedan. Södra London stannade upp för en stund. Burial har inte släppt en fullängdare sedan 2007 och det lär väl inte heller dyka upp någon ny sådan inom överskådlig framtid. Jag kan inte påstå att Burial nådde fram till mig när hypen var som störst, men den senaste tiden har jag gett William Bevan mer utrymme. Om man någon gång har vandrat runt i Londonnatten genom smått ogästvänliga kvarter så känns det ungefär så här. ”Distant Lights” från 2006 låter som en fuktig bakgata i Croydon och Destiny’s Child-samplingen är även den elegant. En recension på sputnikmusic.com skildrade låten alldeles utmärkt i en recension från 2012.

”Getting caught in the rain is never a nice feeling. There is just something about being covered in cold water that can make even the happy go lucky go sour. Unfortunately for Burial today he has the first world problem of missing his usual bus in some unfavourable weather. Just when you think it couldn’t get any worse he realizes it is the last bus of the evening. Maybe if the boss didn’t keep him so late he would’ve been able to get a warm and safe ride home. Shaking his head and uttering a tired yawn after a hard day’s work Burial clad in a used hoody paces his way along the unforgiving city streets”.

Steve Lacy fick sitt genombrott som medlem i The Internet och i slutet av maj månad kom det första albumet under eget namn, Apollo XXI. Albumet har fått lysande recensioner och kommer med största sannolikhet finnas med på många årsbästalistor. Den psykedeliska soulen i ”Love 2 Fast” får stå som höjdpunkten.

Till slut kom det visst, debutalbumet med Trudy and the Romance. Det lät precis som jag ville att det skulle låta, men det gjorde mig inte helnöjd. Trudy kanske är ett sånt där band som bör avnjutas i EP-format för att komma till sin rätt. Än så länge håller jag ”Midnight’s Blue Girl” som det starkaste kortet samt fortsätter hoppas på en Sverige-spelning i framtiden.

”Dirt” med Young Scum från 2018 låter som en blandning av all bra pop som man själv gillade 2003-2004. Det här är med andra ord väldigt fint och livsbejakande. I grund och botten bygger alltsammans på smått skramlig twee, Belle & Sebastian och Teenage Fanclub.

Domotic och ”I Hate You Forever” är krypande fransk elektronisk pop och tillika en gammal dotshop-förälskelse. Dotshop var en webbshop som existerade mellan 2002-2009 och fokuserade på att sälja CD-skivor. Man rörde sig främst i tassemarker med mycket electronica, indiepop och mer experimentella utgåvor. Dotshops utbud får anses ha varit smalt och spännande, det bestod i princip enbart av musik från småbolag. Jag satt ofta och lyssnade igenom smakproven på hemsidan och beställde i runda slängar hem 4-5 skivor. Domotics ”I Hate You Forever” var en av dessa dotshopupptäckter och fanns med på Ask For Tiger från 2005.

SWV, eller Sisters With Voices, gjorde 90-talets finaste slow jam och ”Weak” nådde förstaplatsen på både Hot 100 samt R&B-listan 1993. Coko i SWV hade sanslöst långa naglar på den tiden, i klass med Gail Devers legendariska klor från Atlanta 1996.

Det har blivit en hel del från både Love och The Byrds. ”Always See Your Face” finns med på underskattade Four Sail från 1969. Låten ingår också på soundtracket till High Fidelity, den går som bekant att se hur många gånger som helst. ”The Airport Song” spelades in av The Byrds redan 1964 men släpptes först 1969 på Preflyte. Låten ska ha sitt ursprung från när Roger McGuinn och David Crosby chillade på LAX och fluktade flygplan.

Både Cardao och Chrissy kommer med största sannolikhet att tonsätta den här sommaren. ”Acid Andromeda” låter precis som den heter och ”Nights Like This” är en paradisö som enbart serverar blå drinkar.

Vecka 21-22 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 21 till och med 22 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Bessie Banks – ”Go Now”
  2. Rick Wade – ”Vintage”
  3. Teedra Moses – ”Be Your Girl”
  4. Todd Rundgren – ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)”
  5. Benjamin Fröhlich – ”Forty Trees”
  6. Guided By Voices – ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”
  7. Loving – ”Nihilist Kite Flyer”
  8. Dungen – ”Skit I Allt”
  9. Sonic Youth – ”Tom Violence”
  10. Saint Etienne – ”Saturday Boy”

”Go Now” med Bessie Banks, denna enastående Leiber & Stoller-produktion, försvann från Spotify för en tid sedan men är nu tillbaka igen. I årssammanfattningen över 2018 dök Bessie upp på följande vis:

Höjdpunkten i år måste vara att jag hittade ”Go Now” med Bessie Banks i mintskick hos en säljare i UK. ”Go Now” är inspelad en kort tid efter att John F. Kennedy mördas på Elm Street i Dallas, och nationens sorg är märkbar i det sätt som Bessie Banks levererar låten. Framförandet kan vara det yttersta exemplet på fullständig perfektion och jag hade bestämt mig för att inte köpa den där Tiger Records-sjuan från 1964 om det inte dök upp ett toppexemplar. Men där fanns den och köpet var givet. 

Rick Wade har en förvånansvärt hög lägstanivå. När det gäller släpp på hans egna Harmonie Park är det i princip en garant för stordåd. ”Vintage” hittas på Defining Deep från 2014 och innehåller flera slevar till bredden fyllda med R&B, soul och jazz, fast med Rick Wades egen signatur.

När vi ändå är är inne på R&B så slank Teedra Moses och ”Be Your Girl” med av bara farten. Öppningsspåret på debuten Complex Simplicity från 2004 borde ha blivit en stor singel men så blev det aldrig. Det strömmade liknande R&B från höger och vänster vid den här tiden, men ingenting var riktigt lika bra som ”Be Your Girl”.

Todd Rundgren dyker upp igen, redan i februari var det tydligt att 2019 skulle bli ett Todd-år då hela 5 spår fanns med bland de 10 mest lyssnade vecka 2 till 5. ”It Takes Two To Tango (This Is For The Girls)” är en favorit på Something/Anything från 1972. Här låter Todd precis som jag vill ha honom.

”Forty Trees” ingår på Benjamin Fröhlichs debutalbum som dök upp för tre veckor sedan. Albumet som går under namnet Amiata har marknadsförts som ”Dub hybrids to Italo, Disco and Boogie inspired tracks, 90’s spacy breakbeats and Electro to classic house.” Jag hade troligtvis aldrig upptäckt det här albumet så kvickt om det inte hade varit för det makalöst fina omslaget. Blicken fastnar och gör själva innehållet än mer intressant.

Guided By Voices, vart börjar man där? För att överhuvudtaget mäkta med att klättra till toppen av GBV-diskografin är ett sabbatsår att rekommendera. Bee Thousand från 1994 är det album som jag oftast återvänder till när Robert Pollard-suget tilltar, och det är där vi hittar ”The Goldheart Mountaintop Queen Directory”. GBV toppade här, utan tvekan.

Få konstellationer kan leverera en lika varm känsla som Loving. Man skulle kunna slänga sig med ett begrepp som sunshine pop men det blir helt fel. Sunset pop möjligtvis, lite som Kent en gång lät på den bortglömda b-sidan ”Lämnar”. Loving låter i övrigt inte som Kent, det vill jag verkligen poängtera. Jag återvänder ofta till den självbetitlade debuten från 2016 som för övrigt släppts på LP alldeles nyligen. Den första vändan var enbart digitalt samt kassett. Nya låten ”Nihilist Kite Flyer” fortsätter på samma spår och det känns fantastiskt.

Dungen spelar på Pustervik om två veckor då man framför Ta Det Lugnt från 2004 i sin helhet. ”Skit I Allt” släpptes 6 år senare på albumet med samma namn och är det bästa Dungen någonsin har spelat in. Att låten samtidigt har världens bästa video gör inte saken sämre.

Det sägs att titeln på ”Tom Violence”, som öppnar EVOL, har något att göra med Tom Verlaine men jag vet inte om det stämmer. Det låter dock helt rimligt. Däremot så gjorde Sonic Youth helt rätt i att lägga låten som ett förstaspår, det är sånt här mörker som får dig att stå stadigt från första stund.

Saint Etienne ligger aldrig på latsidan, om det inte rör sig om en ny EP eller dylikt så är det någon intressant och genomarbetad samling som Bob och Pete har plockat ihop på Ace. Senast så släppte man ”Saturday Boy” på Record Store Day. Låten ska enligt uppgift vara den sista som släpps från Home Counties-sessionerna. Det här är som brukligt väldigt catchy och singeln stoltserar även med ett fint subbuteo-influerat omslag.

Velocity Girl

Velocity Girl” med Primal Scream är 82 sekunder lång. Varje beståndsdel är helt nödvändig, så långt från en krautig orgie i överflöd det bara går att komma. Det är även anmärkningsvärt att låten som kickstartade hela C86-scenen ”bara” var b-sida på bandets andra singel. Ett hungrigt Primal Scream med Bobby Gillespie i spetsen lade alltså ”Velocity Girl” som en singelbaksida. Låt det sjunka in. NME ställde allt till rätta genom att lägga låten först på C86-kassetten i maj 1986.

Det var i den här vevan som Bobby Gillespie lämnade positionen som trummis i The Jesus and Mary Chain för att helt fokusera på Primal Scream. När jag var som allra mest nere i ”Psychocandy” så var Gillespie den mest delikata musikern jag kunde tänka mig. Han stod upp, och det var så förbannat snyggt. Titta på ”Just Like Honey”-videon där det blir extra tydligt. En virveltrumma här och en golvpuka där. Bobby plankade väl aldrig Moe Tucker i Velvet Underground rakt av, hon stod också mer än hon satt, men oavsett så är det något ärligt över hela konceptet. ”It felt more like a marcher, like you were going to war” sa Bobby själv.

Om man kommer från Thatcher-erans Glasgow och stoltserar med ett icke så blygsamt The Byrds-komplex så blir resultatet Sonic Flower Groove, Primal Screams fina debutalbum från 1987. Ian Brown och John Squire lär ha tagit anteckningar. När The Stone Roses 1989 släppte världens bästa debutalbum lät det överlag mycket Sonic Flower Groove, fast mer fokuserat och genomarbetat. Ian Brown svor sig fri och menade i en Uncut-intervju från 1997 att likheten mellan ”Velocity Girl” och ”Made of Stone” var oavsiktlig. John Squire har vad jag vet inte uttalat sig i ämnet, men det hela känns ganska uppenbart.

När jag själv försökte göra twee med grava lo-fi-komplex i Valentine Academy för snart 15 år sedan så var det allra viktigaste att aldrig någonsin dra ut på något. Det var en huvudprincip, du skulle kunna blinka och sedan var allt över. ”Velocity Girl” var en av urtyperna som det aldrig gick att leva upp till, den var alldeles för bra.

Den 24 maj släpps ”Velocity Girl” på singel igen, för första gången på 33 år. Samtidigt har det gjorts en video till låten där Bobby Gillespie och Edie Sedgwick får dela på rampljuset. Passande nog pryder även Youthquake-ikonen Edie singelomslaget.