In this citrus sucking sunshine, I don’t care, you’re not all there

Idag den 2 maj 2019 fyller The Stone Roses första album 30 år. Världens främsta debutalbum.

Ibland tar det emot att tänka den tanken då andra namn genast dyker upp.

Unknown Pleasures. Is This It. Up The Bracket. The Doors. Dummy. The Velvet Underground & Nico. The Smiths. Psychocandy. Marquee Moon. Greetings from Asbury Park, N.J.. Slanted and Enchanted. Känn ingen sorg för mig Göteborg. London 0 Hull 4. You Can’t Hide Your Love Forever. The New School.

I olika situationer och sinnestillstånd så skulle jag kunna argumentera för att alla dessa album, mer eller mindre, skulle kunna vara världens bästa debutalbum. Samtidigt står The Stone Roses vid sidan av med en arrogant uppsyn, synar alla konkurrenter från topp till tå och kan inte bry sig mindre. Där och då blir svaret självklart.

Från Fryshuset till Spike Island, från världens snyggaste intro i ”I Wanna Be Adored” till dagen efter-mastodonten ”I Am The Resurrection. Det som gömmer sig bakom det Jackson Pollock-inspirerade omslaget med citronerna kommer alltid att förbli tidlöst. Varje gång ”I Wanna Be Adored” rullar igång blir Manchester världens centrum, housetolvorna spinner på The Haçienda och ungarna på gatorna i Salford kan än en gång använda Ian Browns utsvängda byxor som tält.

Folk kan hävda att det finns utfyllnadsmaterial och peka på ”Don’t Stop”. Låten är egentligen ”Waterfall” baklänges (men har ingenting med djävulen att göra) med annan text samt vissa modifikationer. Men om ”Don’t Stop” exkluderas försvinner en stor del av albumets identitet. Det är samma med ”Elizabeth My Dear”, det korta Scarborough Fair-doftande utfallet mot den brittiska monarkin. Alla beståndsdelar skapar ett unikt album som är oslagbart eftersom det sjuder av självsäkerhet.

Jag avundas verkligen den som får äran att uppleva det här albumet för första gången.

Ian, John, Reni och Mani var övertygade om att The Stone Roses var världens bästa band. Under ett eller två år var man det, men det är ändå totalt irrelevant. Bandets obevekliga karaktär och tro på sin egen gärning bäddade för det här storverket. Fem år senare lyckades man knappt stappla in i rond två, den efterlängtade uppföljaren kunde inte leva upp till förväntningarna men var helt okej ändå.

Vecka 15-16 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 15 till och med 16 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Bibio – ”Ode To A Nuthatch”
  2. The Smiths – ”Well I Wonder”
  3. Happy Mondays – ”God’s Cop”
  4. Louis Philippe – ”You Mary You”
  5. Mad Rey – ”Jaja Californien”
  6. Todd Rundgren – ”Lucky Guy”
  7. Airlock – ”Alpha”
  8. Bad Brains – ”Banned in D.C.”
  9. The Embassy – ”Handshake”
  10. The Go-Betweens – ”Bachelor Kisses” 

Bibios nya album Ribbons kom i förra veckan. Som vanligt när det gäller Stephen Wilkinson så är materialet tjusigt färgat, men på Ribbons faller han ner i en sån där vacker folk-fåra som Heron och Fairport Convention var så bra på att bemästra. ”Ode To A Nuthatch” är en litet instrumentalt stycke som snabbt är över, men så länge det pågår är allt precis som det ska.

”Well I Wonder” blev väldigt flitigt spelad i samband med The Smiths-rankingen som postades för några dagar sedan. Happy Mondays går väldigt i perioder för undertecknad men när ”God’s Cop” kastar sig fram ur gömmorna är det bara att kapitulera. Kanske det bästa spåret på Madchester-klassikern Pills ‘n’ Thrills and Bellyaches, rakt igenom bländande.

Louis Philippes ”You Mary You” släpptes på él Records 1987. En riktig skönhet och, i hård konkurrens, topp 10 av allt som kom ut på él. Jag noterade precis att en annan av bolagets finaste skapelser, ”Mad” med The King of Luxembourg, fanns med på listan över mest lyssnade vecka 12.

Todd Rundgren var senast med i veckosammanfattningarna vecka 6-7, dock inte med ”Lucky Guy”. Som vanligt med Todd så är det oerhört melodiöst och svårt att värja sig ifrån.

Det råder nästan lite anarki i Mad Reys ”Jaja Californien” från tolvan Hôtel La Chapelle men det är bara i dess favör. Airlock är andra generationens trip-hop och trots att albumet Drystar från tidigt 00-tal slirar här och var så skulle en låt som ”Alpha” inte kännas främmande i samma gäng som det bästa från Portishead.

Bad Brains ska enligt legenden ha blivit bannlysta från punkscenen i Washington DC, därav explosionen ”Banned in D.C” som ingår på deras självbetitlade debutalbum från 1982.

The Embassy gjorde förra årets bästa skiva, White Lake. ”Handshake” var ett av de bästa spåren och så här ett par månader senare är den fortfarande beroendeframkallande.

Finaste The Go-Betweens, så mycket perfektion, så mycket kärlek. Jag kommer ibland på att jag lyssnar alldeles för lite på australiensarna. ”Bachelor Kisses” från 1984 kom med som tionde spår i den här sammanfattningen. Det är tveksamt om det har funnits något annat låtskrivarpar utöver McLennan/Forster som kunde vara så här bitterljuva tillsammans.

Den rangordnade The Smiths-katalogen, plats 1 till 74

(För tydlighetens skull, den rangordnade listan finns att beskåda, bespotta samt jubla över här)

Det här är något jag har velat göra under många år, rangordna The Smiths hela låtkatalog från 1 till 74. Efter att ha våndats över den här listan i över en vecka så anser jag att den får vara färdig. Om några månader kan några av låtarna ha bytt placering med varandra, men det där är ofrånkomligt och skulle enbart innebära smärre justeringar.

Det speciella i just det här fallet är att det finns väldigt få bottennapp, materialet är nästan otäckt starkt. Då ska man även ha i åtanke att alla officiellt släppta låtar spelades in under en kort period, februari 1983 till maj 1987. Det finns givetvis trevliga demoinspelningar från 1982, men vi utelämnar dessa den här gången. Det är häpnadsväckande att jämföra The Smiths relativt korta existens med exempelvis Morrisseys solokarriär som till dags dato pågått i 31 år.

Mycket av materialet är dessutom så jämnbra att det blir lite kill your darlings av det här. Rob Sheffield på Rolling Stone gjorde för två år sedan en ganska uppmärksammad lista över The Smiths-katalogen. Den skiljer sig markant från min egen. Bland annat låg ”Accept Yourself” på plats 73. På riktigt. Dessutom hoppade han över den ofullständiga live-versionen av ”(Marie’s the Name) His Latest Flame” från Rank. Låten är officiellt utgiven och bör, trots att den fungerar som ett intro till Rusholme Ruffians, vara med i en sådan här sammanställning.

En låt som ”Meat Is Murder” har blivit så oerhört uttjatad med tanke på att den är stående i Morrisseys solorepertoar. Jag har försökt att bortse från detta och istället betraktat låtarna så opartiskt det går. Det är svårt ibland, när det gäller ”Meat Is Murder” så tänker jag mer på mannen som raklång slog i backen under en konsert i Stockholm för några år sedan efter att Morrissey som vanligt kört filmklipp från diverse barbariska slakthus.

Om jag får gissa fritt så finns det några ögonbrynshöjare. ”How Soon Is Now?” dyker upp först på plats 43, ”Bigmouth Strikes Again” på plats 61 och ”Sheila Take A Bow” på plats 64. Å andra sidan ligger personliga favoriter som ”Pretty Girls Make Graves” på plats 4, ”This Night Has Opened My Eyes” på plats 7 och ”Handsome Devil” på plats 12, och bara för att en låt är instrumental så blir den inte sämre vilket ”Oscillate Wildly” på plats 23 får påvisa.

Rob Sheffields text var dock bitvis väldigt lustig, det var den stora behållningen. Beskrivningen av ”Miserable Lie” förtjänar något slags pris:

”In the Eighties, Miserable Lie was the song you put on when the party was over and your drunk guests wouldn’t leave – the sound of Falsetto Morrissey shrieking “I need advice! I need advice!” can clear any room in seconds.”

Golden Lights fick inta plats 74 den här gången. Det betyder att det är den sämsta låten med The Smiths. Det betyder också att den är mycket bättre än det mesta överlag. Andy Rourke gjorde dock en träffsäker iakttagelse:

”It ended up like ‘Octopus’s Garden’ gone wrong.”

Avslutningsvis, när man går igenom allt så här noggrant så händer det att man återupptäcker låtar som nästan hade glömts bort. ”Well I Wonder” är en sådan. Från att ha känts relativt anonym så seglade den upp och blev en låt som jag inte har kunnat sluta lyssna på den senaste tiden. Den ligger nu på plats 13 och jag kommer aldrig att glömma bort den igen.

Apiento – ”Things You Do For Love”

I förra veckan lyssnade jag igenom den här fina singeln ett antal gånger och passade samtidigt på att äta dubbelnougat. Det var en makalös kombo.

”Things You Do For Love” med Apiento, i övrigt känd som Paul Byrne tillika mannen bakom testpressing.org, är det sjunde släppet på World Building. Ari Goldmans bolag är något att vara vaksam på då det känns som att det finns en grundidé kring vad man vill uppnå. Varje släpp är angeläget och fokuserat.

”Things You Do For Love” innehåller allt som är ljuvt, en väldigt behaglig bris av drömsk downtempo, sofistikerad lounge och de där svala baleariska vibbarna. Lyssna själva.

Det är lite ”The Sun Rising” över det här, men ”Things You Do For Love” får i så fall klassas som den eleganta lillasystern till The Beloveds låt från 1989.

Apropå World Building och 1989 så var det här som Azura släppte ”Paraíso ’89” i november 2017, som bolagets femte release. Det är oerhört svårt att toppa ”Paraíso ’89” och ”Things You Do For Love” mäktar inte riktigt med uppgiften. Det spelar egentligen inte heller någon roll, Apiento har ändå lyckats göra 2019 års bästa låt så här långt.

Vecka 13-14 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 13 till och med 14 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Trudy and the Romance – ”Doghouse”
  2. Article 58 – ”Event to Come”
  3. Hoops – ”4 U”
  4. Nilüfer Yanya – ”Angels”
  5. Ernestas Sadau – ”Crackheads From Lyon”
  6. Scott Walker – ”Copenhagen”
  7. The Soul Benders – ”I Can’t Believe In Love”
  8. Major Lance – ”The Monkey Time”
  9. The Hollies – ”Away Away Away”
  10. Kent – ”Lämnar”

Trudy and the Romance har släppt ännu en låt som kommer att ingå på debutalbumet Sandman. Låten heter ”Doghouse” och är nästan lika bra som ”Junkyard Cat” från 2017. Jag är så sanslöst peppad på den här fullängdaren och har redan nu bestämt att det är årets album. Vad skulle kunna gå fel? Fin video dessutom.

”Event to Come”-sjuan från 1981 på Rational Records är den enda releasen med Article 58, ett band från Hamilton i Skottland. När trailern till den fina dokumentären Big Gold Dream: Scottish Post-Punk and Infiltrating the Mainstream kom ut 2015 så noterade jag den här fantastiska låten, men visste inte vad den hette eller vilka som gjorde den. Jag formulerade dock ihop en fråga på dokumentärens Facebook-sida varpå legenden Harvey Williams (Another Sunny Day/The Field Mice/Blueboy) avslöjade hemligheten, Article 58. Det komiska var dock att jag redan hade singeln i min ägo, inköpt lite på känn nästan 10 år tidigare. Den hade stått där i den ena singelbacken hela tiden.

Scott Walker gick bort i slutet av mars. Jag tänker på oemotståndliga The Walker Brothers-pärlor som ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” och ”Make It Easy On Yourself”, jag tänker på det experimentella storverket Tilt från 1995 men framför allt tänker jag på ”Copenhagen” från Scott 3 som var den första Scott Walker-skivan jag köpte. Få personer kan göra något så här innerligt vackert. Videon till ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” är för övrigt inspelad på Millesgården på Lidingö.

Det är väl allmänt känt att en av Kents bästa låtar bara blev b-sida på ”Kärleken Väntar”-singeln år 2002? Så är det i alla fall. ”Lämnar” är en varm sommarnatt där luften står helt stilla.

The Soul Benders kom från Michigan och ”I Can’t Believe In Love” går att finna på bandets första singel från 1967. För 10 år sedan sprang jag över den egensnickrade videon till låten, filmad med smalfilm av bandet själva. Mid-60’s magic.

Ernestas Sadaus bidrag till veckorna 13-14 har inte bara en fantastisk titel, ”Crackheads From Lyon”, utan är även ett acid-influerat monster till låt.

Major Lance, och speciellt ”The Monkey Time” från 1963, var ständigt närvarande under sommaren 2006. Soulsommaren. The Hollies levererar prima pop i ”Away Away Away”, Nilüfer Yanyas ”Angels” är höjdpunkten på hennes album Miss Universe som släpptes i mars och ”4 U” med Hoops är trummaskinernas paradis.

 

Madison Electric

Det finns vissa låtar som man upptäcker på ren flax och som sedan hänger kvar i periferin som ett varmt minne. ”See Me When You Grow Up” med Madison Electric är en sådan. Vi börjar med att gå tillbaka ungefär 15 år i tiden. Undertecknad tillbringar timmar med att scanna av Soulseek och diverse hemmasnickrade hemsidor i jakt på den där bländande poplåten. Många av fynden var trevligt tidsfördriv alternativt flyktig tillfredsställelse. Vissa blev större än så.

Någon gång under hösten 2003 hittade jag en hemsida med lite grundläggande info om ett band från Ann Arbor, Michigan som gick under namnet Madison Electric. Enligt informationen existerade bandet mellan januari och maj 1995, gjorde totalt 5 spelningar och skrev sammanlagt 6 låtar.

V-Neck” går att finna på samlings-sjuan Drive-In Season och ”Another Autumn” hamnade på en Cowly Owl-samling vid namn Pop Machine. Jag upptäckte idag att det går att lyssna och köpa den här samlingen på Bandcamp vilket är helt fantastiskt.

På Madison Electrics egen Heavy Petal-sjua finns låtarna ”Heavy Petal”, ”See Me When You Grow Up” samt ”…And Garfunkel”.

Det här ger oss sammanlagt 5 låtar, enligt tidigare nämnd hemsida ska bandet ha skrivit 6. Blev den sista aldrig inspelad? Ligger den på kassett i en källare i Ann Arbor? Jag letade upp Tim Sendra på Facebook och frågade. Svaret blev: ”The sixth track will forever remain a mystery…we never finished it. It wasn’t really very good anyway.” Jag frågade även om låten hade någon titel men Tim svarade att den möjligtvis hade det men att han aldrig skulle komma ihåg den. Förståeligt, det är ändå 25 år sedan.

Det är ingen överväldigande diskografi som Madison Electric lämnade efter sig. Men som kronan på verket så finns ”See Me When You Grow Up”. När jag tänker på amerikanska pop-band så tänker jag på just den låten, den har blivit en mall i mitt huvud för hur jag vill att det ska låta.

För nästan exakt 10 år sedan, den 4 april 2009, laddade jag upp ”See Me When You Grow Up” på Youtube. Jag hade troligtvis tröttnat på att så få människor kunde ta del av den. Under dessa 10 år så ser jag att videon har 1098 visningar. Det är inga svindlande siffror. Det var dock en god gärning, för det finns faktiskt en chans att någon lyssnade och upptäckte Ann Arbor’s finest.

Vecka 12 2019

Gudu-Records.jpg

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 12 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Peggy Gou – ”Starry Night”
  2. Fleece – ”On My Mind”
  3. Morrissey – ”My Love Life”
  4. The Wannadies – ”Easier To Sing”
  5. Orange Juice – ”Louise Louise”
  6. Prince – ”Gotta Broken Heart Again”
  7. Red House Painters – ”Grace Cathedral Park”
  8. The King of Luxembourg – ”Mad”
  9. The Smiths – ”This Night Has Opened My Eyes”
  10. The Von Bondies – ”Cass & Henry”

Nytt från Peggy Gou, det var på tiden. Peggy har mest agerat reklampelare för Nike, Porsche och fan och hans moster under den senaste tiden, men det är nu förlåtet när ”Starry Night” är ute. Spåret kommer att finnas med på EP:n Moment som släpps i april på Peggys eget nystartade bolag Gudu. Skivan går redan nu att förhandsboka på exempelvis Phonica eller deejay.de.

”On My Mind” med Fleece är något som jag av en tillfällighet upptäckte i onsdags. Låten ingår på albumet Voyager från 2017 och råkar vara väldigt beroendeframkallande. Det är den typen av renodlad pop som många försöker sig på men som få bemästrar. Är en sommar-spellista under uppbyggnad? Släng in ”On My Mind”.

Två av veckans låtar har först på senare tid dykt upp på Spotify, ”Mad” med The King of Luxembourg från albumet Royal Bastard (1987) och ”Easier To Sing” med The Wannadies. Att ”Easier To Sing” äntligen finns tillgänglig är bara det en ren fröjd, jag skulle gå så långt att kalla den The Wannadies bästa låt. Vad gäller ”Mad” så har jag, med glädje bör tilläggas, hållit tillgodo med Harpers Bizarres original från 1968. Jag har dock tillbringat alltför många somrar med Simon Turners version, totalt oumbärlig. Up the King of Luxembourg!

”Grace Cathedral Park” ligger som första spår på Red House Painters mästerliga andra album, mer känt som Rollercoaster. Här hittar vi även ”Katy Song”. Jag tror att jag släpper ”Katy Song” den här gången, annars riskerar den här texten att bli alldeles för omfattande. ”Grace Cathedral Park” doftar solig vårdag och är en av Red House Painters bästa. Jag bortser alltid från att Mark Kozelek verkar vara en skitstövel, vilket han även visat prov på båda gångerna jag sett honom live, och fokuserar istället på att spela Rollercoaster flitigt om någon månad när våren är i antågande.

Både The Smiths och Morrissey är med här, och även Prince. Enastående ”Louise Louise” med Orange Juice fick vara med på ett hörn, givetvis den tidiga inspelningen som man kan hitta på The Glasgow School. Rip It Up-versionen är lite för slipad. Avslutningsvis, det bästa från den där Detroit-scenen som blomstrade tidigt 00-tal. The Von Bondies album Lack of Communication från 2001 och mer specifikt spåret ”Cass & Henry”.

Wildcats

wildcats woody harrelson and wesley snipes

Häromdagen tog jag mig en titt på filmen Wildcats från 1986. Det har jag inte gjort sen cirka 1992. Filmen fick den svenska titeln ”Tjejen som tog hem spelet”, en i raden av alla dessa ”Tjejen som”-filmer med Goldie Hawn i huvudrollen. Det blev inte så många positiva ordalag om Wildcats när den kom, varken från kritiker eller publik. Visst, filmen bygger helt och hållet på stereotyper och alla vet hur det kommer att sluta men det är samtidigt oerhört underhållande på vägen. Goldie Hawn tar över ett high school-lag som mest består av juvenile delinquents och krocken blir givetvis total. Både Woody Harrelson och Wesley Snipes gör långfilmsdebut, Bruce McGill spelar ärkesvin i rollen som motståndarcoach och Tab Thacker kommer in ungefär halvvägs och livar upp lite extra. Till och med Stan Foster, som spelar Marvin Johnson i Pluton B i Vietnam, är med i en liten biroll. En användare på Rotten Tomatoes summerade allt på ett bra sätt: ”a good time stereotypical fast food 80’s football flick.”

Jag hyrde den här filmen flera gånger om på Sörens i Tibro tidigt 90-tal. Den var lika underhållande då som nu. Av någon anledning tröttnade jag aldrig på det här som 10-åring, vad jag vill minnas var det den enda filmen som hyrdes mer än 3 gånger. Kanske Memphis Belle också, kanske.

Det här fick mig att fundera lite på varför jag fortfarande blir ganska upphetsad när ett evenemang som Super Bowl närmar sig. Efter närmare eftertanke finns det tre anledningar.

1. Wildcats. Såklart.

JMF_SMS_EU_Box

2. Joe Montana Football. Detta var ett 8-bitarsspel till Sega Master System som jag med största sannolikhet fick i samma veva som jag såg Wildcats för första gången. Legenden Joe Montana var väl på något vis inblandad i det här, alternativt fick en hel hög med pengar för att låna ut sitt namn. Det fanns i vilket fall en anledning till att jag hade en 49ers-tröja i garderoben.

charlie11

3. PA Gullö och NFL Touchdown. PA Gullö hade alltid en stilig fluga och varje söndag sändes NFL Touchdown på TV3. Där satt Gullö och sidekicken Theo Blanco i en timma och summerade den gångna NFL-veckan. Det var alltid spännande att titta på det där programmet och idag känns det som att Gullö var nyckeln till att det skapades ett större intresse för amerikansk fotboll i Sverige. Han förklarade spelet på ett sätt som var förståeligt, och säkert felaktigt, även för en 10-åring och Blanco fyllde i. Det här var runt 1991-1992 och jag vill minnas att lagen i fokus i mångt och mycket var Dallas Cowboys, Washington Redskins och Buffalo Bills. Namn som Steve Young, Emmitt Smith och Troy Aikman känns fortfarande magiska.

LL Cool J gjorde faktiskt musik till Wildcats, om vi nu ska återgå till den, och medverkade även i själva filmen. Lyssna här.

Vecka 10-11 2019

preservationact1

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 10 till och med 11 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. The Kinks – ”Where Are They Now?”
  2. My Favorite – ”The Black Cassette”
  3. Mac DeMarco – ”Cooking Up Something Good”
  4. The Man From Delmonte – ”Water In My Eyes” (Ej tillgänglig på Spotify)
  5. Dexys Midnight Runners – ”Plan B”
  6. Florence Valentin – ”Haninge Punks”
  7. Goran Kajfeš Tropiques – ”White Sand”
  8. John Coltrane – My Favorite Things”
  9. R.E.M. – ”Daysleeper”
  10. Bright Eyes – ”Drunk Kid Catholic”

The Kinks mest underskattade låt? Med största sannolikhet är det just ”Where Are They Now?”, spår nummer fem på Preservation Act 1 från 1973. Låten har gått varm dessa veckor vilket gör att den, icke förvånande, ligger på första plats.

My Favorite släppte äntligen The Happiest Days Of Our Lives från 2003 på digitala plattformar i början av mars månad. Det finns så oerhört mycket fint där, men ”The Black Cassette” tronar allra högst. Jag är än idag oerhört tacksam över att jag hann se My Favorite i Teaterladan i Hultsfred en fin sommardag för snart 14 år sedan. Tre månader senare existerade man inte längre. Bandet har sedan dess återförenats, först som The Secret History och sedan återigen under namnet My Favorite, men Andrea är inte med längre och då kan det aldrig bli samma sak. Varje gång jag konverserar med Michael Grace Jr. på Facebook eller Instagram så känner jag mig tvingad att uttrycka min kärlek till ”The Black Cassette”, och glider därför lätt in på ämnet. Han kanske tycker jag är helt väck, men det tror jag inte. För övrigt har My Favorite världens bästa och mest träffande biografi:

”FIRST EMPIRE: 1993-2005. Teenage misfits gather around black mass of water called Lake Ronkonkama. Release 7″s, release 2 LPs. Go to Sweden. Die.

SECOND EMPIRE: 2014-Rise from dead as mechanical angels. Cultural significance yet to be determined.”

Florence Valentin är också med i den här summeringen, med ”Haninge Punks”. Bandets spelning på Pustervik i fredags var makalöst bra. En comeback som verkligen håller måttet, lika bra som i Kungsträdgården för 10 år sedan.

Att jag inte förrän nu lyssnat på The Man From Delmonte är väldigt märkligt, det här hade passat mig som handen i handsken i mitten av 00-talet. På något vis har jag lyckats med konststycket att cirkulera kring The Man From Delmonte, avnjuta banden som verkade i samma sfär, men aldrig ens försökt mig på just deras låtar. Jag måste ha tänkt att det säkert lät som Hey Paulette fast sämre och bara hoppat över. ”Water In My Eyes” är det mest utsökta jag hört på mycket länge. Hoppa inte över.

Dexys blåser så där Dexys-fint i ”Plan B”, Goran Kajfeš Tropiques och John Coltrane håller jazz–fanan högt, R.E.M. gör mig sentimental, Mac DeMarco påminner om hur bra Sverige-spelningarna i sommar kommer att bli och ”Drunk Kid Catholic” får mig att tänka på Hultsfred i regnet 2004.

Dick Dale

När jag och Fredrik Molin var 17 tittades det flitigt på ett avsnitt av den fantastiska dokumentär-serien Dancing In The Street, det var just det avsnittet där Dick Dale intervjuades. På ranchen där Dick bodde hade han både lejon och tigrar. Dick lyssnade på djurens vrål och läten och försökte imitera ljuden på sin gitarr. Han var även en stor del i att vi fantiserade om att köpa surfbrädor, för någonstans i Mälaren så skulle det finnas en legendarisk strand med tillräckligt stora vågor.

Där betydde Dick Dale något för två tonårskillar i Tibro, 900 mil från Kaliforniens stränder. Det känns fint en dag som denna. I lördags gick the King of the Surf Guitar bort, 81 år gammal. Jag vet inte om någon gitarr kan låta lika mystisk och spännande igen. Tack Dick Dale.

Bands should do one single and then split-up, fanzines finish after one flawless issue, lovers leave in the rain at 5am and never be seen again

Undertecknad i egentryckt Sarah-tisha 2005

Okej, den uråldriga frågan om vilken Sarah-singel som är den allra bästa lär fortgå så länge Gaol Ferry Bridge står kvar i Bristol och så länge folk fortfarande tillverkar Fuck me I’m twee-pins. Jag köper att Sarah-singlarna är något helt unikt och ett helt fantastiskt statement, men varför inte gå lite längre och diskutera vilken Sarah-låt som är den bästa överlag, inte enbart sett till singlarna. Sedan har vi de där låtarna som släpptes på andra etiketter innan de hamnade på ett Sarah-släpp, ska dessa räknas? Såklart. Det här är så subjektivt det kan bli, men vad gör det.

Det här blir ju helt orimligt redan från första början, det räckte med att titta på vad Blueboy hade för sig. Sagolika ”So Catch Him”, explosionen som är ”Imipramine”, perfektionen i ”Try Happiness” eller den där första vårsolen i ”Chelsea Guitar”.

The Field Mice? ”Emma’s House, ”Sensitive”, ”If You Need Someone”, ”Between Hello And Goodbye”, ”Canada”. Det räcker egentligen med ”Canada”. Sarah-bandet av alla Sarah-band.

Sedan har vi St. Christopher med ”All Of A Tremble”, jag känner ibland en hunger efter Sarah 020, en sån där känsla av att jag inte får glömma bort den. Det kommer givetvis aldrig att hända.

Jag gräver vidare, Another Sunny Day, Sea Urchins, The Springfields, Even As We Speak, Brighter, The Hit Parade…

The Hit Parade –  ”In Gunnersbury Park”. Det är den allra bästa Sarah-låten. Ibland, oftast. Om som ni ser här ovanför, jag snöade in på singel-utgåvorna nästan direkt. När jag för ungefär 10 år sedan sålde några av mina Sarah-singlar till Andra Långgatans skivhandel, i något som måste ha varit ren sinnesförvirring, så var det några skivor jag inte kunde göra mig av med. Jag stod där framför disken och det fanns två skivor som det inte fanns en chans att jag skulle släppa den dagen. ”Emma’s House”-singeln och ”In Gunnersbury Park”. Jag har aldrig varit i Gunnersbury Park i västra London, faktiskt något märkligt då det funnits tillfällen i överflöd. Det måste prioriteras högt vid nästa vistelse.

Jag inser nu att det här inlägget är ganska meningslöst, ett rabblande av låtar från band som oftast brann en kort period och betydde mycket för en liten mängd människor. Lägg istället lite tid på den här spellistan med 20 personliga Sarah-favoriter. Sarah Records lade ner verksamheten 1995, med världens vackraste avskedsbrev:

”a day for destroying things…

… because when you were nineteen

didn’t YOU ever want to create something beautiful and pure
just so that one day you could set it on fire
and then watch the city light up as it burned?

Didn’t you want to do that every day of your life?

Nothing should be forever.

Bands should do one single and then split-up,
fanzines finish after one flawless issue,
lovers leave in the rain at 5am and never be seen again –

Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING.

Stopping a record-label after 100 perfect releases
is the most gorgeous pop art-statement ever
and says more about pop-music than any two-part digipak
limited-edition coloured-vinyl 7″
grimly authentic lo-fi ten-track EP
(or any other marketing gimmick)
ever will.

Sarah Records is owned by no-one but us,
so it’s OURS to create and destroy how we want
and we don’t do encores.

We want to burn in bright colours and go pop,
to be giddy, impulsive and silly,
to kiss people in new places –
EXQUISITELY
– and dare to tear things apart.

The first act of revolution is destruction
and the first thing to destroy is THE PAST.

scary

like falling in love
it reminds us we’re alive”.

Vecka 8-9 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 8 till och med 9 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Marco Di Marco – ”Serenata 1970”
  2. The Paragons – ”Quiet Place”
  3. King Crimson – ”21st Century Schizoid Man”
  4. Top Sound – ”A Matter of Precision”
  5. Franke – ”Ställs Mot Dig”
  6. The Blakes – ”Commit”
  7. Danny & The Juniors – ”At The Hop”
  8. Patti Smith – ”Broken Flag”
  9. The Field Mice – ”Canada”
  10. Boards Of Canada – ”Music Is Math”

Det var värst vad mycket fint det blev här. ”Serenata 1970” med Marco Di Marco & The Swingers ingår på magnifika Il Mondo Dei Giovani Vol. 1 från 1976. Jag kan inte göra något annat än att starkt rekommendera hela det här albumet, det finns faktiskt tillgängligt på Spotify. Som en barndom speglad i toner.

Franke med ”Ställs Mot Dig”. Sällan har ett band malt ner mig på det sättet som bröderna Franke och deras kumpaner gjorde med debutsingeln ”Aldrig Förstå/Jag Älskar Dig” 2002. Sedan följde EP:n Ställs Mot Dig och debutalbumet Optimismens Hån. Där och då var hela konceptet Franke helt gränslöst. Jag kräver en comeback. Under tiden går det bra att läsa den här Sonic-intervjun.

The Field Mice med ”Canada”, ibland är den världshistoriens popmusik. ”At The Hop” är gymnasieminnen nerkokade i Doo wop-format och The Paragons ”Quiet Place” med den otäcka grannen är något utöver det vanliga. Resterande låtar är givetvis också synnerligen viktiga, troligtvis är detta årets starkaste veckosammanfattning hittills.

Miss Modular

Enbart under den senaste veckan har två oerhört fina nyheter uppenbarat sig: Bad Cash Quartet kommer, som ryktet sa tidigare i år, att spela i Göteborg på Gården som går av stapeln på Trädgårdsföreningen den 5-6 juni. Samtidigt går Way Out West ut med att Stereolab kommer till Slottsskogen. Spelplatsen tar jag för givet, det vore ganska vedervärdigt om Stereolab blev förpassade till en Stay Out West-scen. Mer intimt, men desto mer köande. Oavsett, Stereolabs 10 år långa paus är över.

Det var någon gång under tidigt 00-tal som jag gick ner mig helt i Dots and Loops från 1997. Då kändes det som att de två föregående albumen Mars Audiac Quintet och Emperor Tomato Ketchup var betydligt mer hyllade. Fantastiska album i sig, Emperor Tomato Ketchup hör till ett av 90-talets bästa med låtar som ”Metronomic Underground” och ”Cybele’s Reverie”, men det var något visst med just Dots and Loops.

Det krautiga hade fått ge plats för ännu mer lounge med ganska tydliga avtryck från den space-age pop som bandet länge hade haft som influens. Dots and Loops är luftig, mjuk och på samma gång oerhört självklar. Det är en klåfingrig samling låtar som norpar lite överallt och skapar ett experimentellt pop-kollage.

Pitchfork beskrev hela situationen väldigt träffsäkert: ”Dots and Loops sounded like nothing else at the time, and like lots of stuff from other times.” Känslan är att det skulle vara ganska lurigt att leta upp särskilt många album från 1997 som glänser så här fint idag, 20 år senare.

När vi ändå pratar om Stereolab så känns det passande att nämna McCarthy, Tim Ganes tidigare band som även Laetitia Sadier ingick i under en kort period. Trummorna på ”Celestial City” var länge ett av mina favoritögonblick i den brittiska pophistorien, inte för att de var så märkvärdiga i utförandet, men för att de ramade in stämningen så perfekt och gjorde spåret till den självklara höjdpunkten på C86-kassetten. Optic Nerve har för övrigt fortfarande exemplar kvar av den nyutgivna ”Red Sleeping Beauty”-singeln, passa på.

Vecka 6-7 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 6 till och med 7 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Wolfgang Richter – ”Sandmann, lieber Sandmann”
  2. Stefán & Eyfi – ”Draumur um Nínu”
  3. The Countach – ”Aqua Marina”
  4. Virgo – ”R U Hot Enough”
  5. Blur – ”Fool’s Day” (Ej tillgänglig på Spotify)
  6. Chris Montez – ”Foolin’ Around”
  7. Kanye West – ”Bittersweet Poetry” (Ej tillgänglig på Spotify)
  8. My Favorite – ”17 Berlin”
  9. New Order – ”Love Less”
  10. Todd Rundgren – ”Izzat Love?”

Todd Rundgren hänger kvar från den förra sammanställningen med ”Izzat Love?”, men befinner sig nu på en tiondeplats. Wolfgang Richters fantastiska ”Sandmann”, mer känd som John Blund-låten i Sverige, har varit mest spelad under dessa två veckor. DDR må vara borta sedan länge, men titelmelodin till det östtyska barnprogrammet där Sandmann bland annat åkte runt i en Trabant och for omkring i öststaterna håller fortfarande.

”Draumur um Nínu” var Islands bidrag i Eurovision Song Contest 1991. Låten har idag kultstatus på Island och är i min mening ett av de främsta Eurovision-bidragen överlag under 90-talet. Island slutade på femtonde plats i finalen i Rom där Sverige som bekant tog hem segern.

I övrigt så har vi bland annat ”Fool’s Day” med Blur som släpptes i samband med bandets återkomst 2010, ”Love Less” med New Order från fina 30-årsjubilerande Technique samt ”17 Berlin” med älskade My Favorite, troligtvis världens mest underskattade band.

VM-låtar att avguda, en subjektiv topp 5

  1. Andy Cameron – ”Ally’s Tartan Army” (Skottland 1978)
  2. Daryl Hall & Sounds of Blackness – ”Gloryland” (USA 1994)
  3. After Shave & Fotbollslandslaget – ”Ciao Ciao Italia” (Sverige 1990)
  4. Baddiel, Skinner & The Lightning Seeds – ”Three Lions ’98” (England 1998)
  5. Svenska fotbollslandslaget 1974 & Georg ”Åby” Ericson – ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” (Sverige 1974)

Okej, ”World In Motion” är inte med på topp 5. I ärlighetens namn må den vara topp 10-material, men här platsar inte ens New Order. ”Åby” Ericssons dänga från 1974, som snarare känns 1954, är överdrivet trallig och bakåtsträvande och tar sig in på ren charm.

”Three Lions ’98” startade sitt liv som ”Three Lions ’96” i samband med Englands hemma-EM 1996, men versionen från 1998 är givetvis bättre. Här inleds allting med Gareth Southgates straffmiss mot Tyskland i semifinalen 96 och fortsätter med minnesvärda rader som ”Gazza good as before” och ”Shearer certain to score”. Southgate hade snart distans till det där eländet och gjorde en rolig Pizza Hut-reklam istället.

”Ciao Ciao Italia” kommer väl alltid väcka hemska minnen om 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990, men det där var det första slutspelet som jag följde slaviskt. Briljant låt och VM-galan med Ingvar Oldsberg på Liseberg innan landslaget åkte ner till Italien finns nog fortfarande kvar på en söndertittad VHS. För övrigt ett underskattat VM om man ser till helheten.

”Gloryland” från 1994 känns spontant som en väldigt bespottad låt, kanske även något bortglömd. Daryl Halls framträdande under invigningen på Soldier Field i Chicago är så 1994 det bara kan bli. Under samma invigning så ställer Diana Ross till med ett annat klassiskt ögonblick. I hennes uppträdande ingick en sekvens där hon skulle sparka en fotboll mot ett mål som sedan skulle gå av på mitten, antagligen för att symbolisera Dianas vidunderliga tillslag. Ingenting kan gå fel eftersom straffpunkten är placerad märkligt nära själva målet, men givetvis så fallerar allting. Hon missar målet. Grovt. Njut här. Ibland funderar jag på vilken märklig dag det där var, för ungefär samtidigt som Daryl Hall sjunger ”Gloryland” och Diana Ross bränner VM:s första straffspark så befinner sig O.J. Simpson ute på vägarna i Los Angeles i en Ford Bronco. Ja, den legendariska biljakten. I ärlighetens namn tror jag att amerikanerna fann O.J.-incidenten mer intressant än VM-invigningen.

Sedan har vi ”Ally’s Tartan Army”. Skottarna förväntade sig stordåd i Argentina 1978, men åkte ur i gruppspelet. Allt är dock förlåtet, Andy Camerons dänga består än idag och blir bara bättre och bättre för varje år.

Dodie West

Doreen Bull kom från Hebburn i grevskapet South Tyneside, valde att kalla sig Dodie West, släppte låtar på bland annat Decca och Piccadilly och åkte 1965 ut på turné med Del Shannon. Hon kommer troligtvis att, inte helt rättvist, förbli en fotnot i musikhistorien.

Samma år som den där Del Shannon-turnén spelade Dodie in fantastiska ”In The Deep Of Night” och Billboard skrev följande: ”Fascinating vocal style, dramatic production rhythm ballad and a hot commercial sound throughout. Right up the teen market alley; should prove a big one.”

Det där blev det inte mycket med, men det spelar mindre roll. Bra jobbat Doreen.

Vecka 2-5 2019

img_7755-1Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 2 till och med 5 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. Todd Rundgren – ”Izzat Love?”
  2. Todd Rundgren – ”It Wouldn’t Have Made Any Difference”
  3. Corridor – ”Coup d’épée”
  4. Todd Rundgren – ”Love Of The Common Man”
  5. Toots & The Maytals (The Vikings) – ”Daddy”
  6. Bad Cash Quartet – ”Outcast”
  7. Darrow Fletcher – ”Sitting There That Night”
  8. Small Faces – ”I’m Only Dreaming”
  9. Todd Rundgren – ”Believe In Me”
  10. Todd Rundgren – ”Can We Still Be Friends?”

Hela fem Todd Rundgren-spår på topp 10. Under mitten av januari lyssnade jag nästan uteslutande på herr Rundgren. ”Izzat Love?” från dubbelalbumet Todd (1974) stoltserar som mest lyssnade. Utöver det så har vi bland annat kanadensiska Corridor som janglar helt utsökt samt Darrow Fletcher som serverar ljuv soul.

Det ryktas även om att Bad Cash Quartet repar inför en återförening. Det går inte riktigt att mäta magnituden av detta, men det eventuella datumet borde bli röd dag i Göteborg med omnejd. Det räcker att titta på videon till ”Too Bored to Die”, som till och med innehåller sekvenser från älskade Ängenscenen i Emmaboda, för att inse hur fint det vore. Öppna med ”Drag Queen”.

The Original Doo-Wop Spacemen

Äntligen släpper Trudy and the Romance sitt debutalbum. Datumet är satt till den 24 maj då albumet med titeln Sandman enligt planerna ska anlända. EP:n Junkyard Jazz råkade jag kalla 2017 års bästa släpp och det är något jag fortfarande står fast vid. Min egen lilla blygsamma recension går att läsa här. Under ett par månader tidigt förra året var jag inne i något slags Trudy-rus och försökte inhandla den än så länge inte särskilt digra diskografin i sin helhet.

Redan nu kan man få ett smakprov från det här efterlängtade albumet i form av låten ”The Original Doo-Wop Spacemen”. Jag är medveten om att Trudy and the Romance inte är främmande för Jonathan Richman och dylika bra grejor, men det var först häromdagen när jag lyssnade på makalösa ”The Morning of Our Lives” som jag insåg att Trudy äter sådana låtar till lunch varje vecka.

”Our album is the child of Pet Sounds & Is This It, records that played a heavy role in my youth”.

Så låter förhandssnacket och det är helt uppenbart att ingen kommer att bli besviken.

Vecka 1 2019

Här följer Eton Wall Games mest lyssnade låtar avseende vecka 1 2019. Spotify-spellistan hittas här.

  1. The Shadows – ”Wonderful Land”
  2. Dick & Dee Dee – ”The Mountain’s High”
  3. Dream 2 Science – ”Dream 2 Science”
  4. Kanye West – ”Ghost Town”
  5. Mopo – ”Acid Panama”
  6. New Order – ”All The Way”
  7. Ben E. King – ”Spanish Harlem”
  8. Big Star – ”Big Black Car”
  9. Big Star – ”The Ballad Of El Goodo”
  10. Brock Berrigan – ”Alessa”

En salig blandning under årets första vecka. Att en Kanye-låt letade sig in må vara något överraskande, men ”Ghost Town” kan vara det näst bästa karln har gjort vid sidan om Chairmen of the Board-snyltande ”Bittersweet Poetry”.

Att ”Wonderful Land” toppar känns lite kluvet. När min kärlek Ipswich Town vann sin hittills enda ligatitel i högsta divisionen, under sin allra första säsong i division 1 våren 1962, toppade ”Wonderful Land” listan i Storbritannien. När Ipswich säkrade ligatiteln hemma mot Aston Villa i slutet av april var låten inne på sin sjätte vecka som nummer ett. Idag ligger Town sist i The Championship och riskerar att spela i tredjedivisionen nästa säsong, för första gången sedan 1957.

Language

Bristol, 1992. Det har gått ett år sedan Massive Attack släppte debuten Blue Lines. Alex Swift och Mark Lewis, också från samma stad i sydvästra England, kommer aldrig att skapa något med samma genomslagskraft som Blue Lines.

Istället föll det sig som så att Alex och Mark, samma år som Janne Eriksson sätter den där distinkta nicken mot Frankrike i öppningsmatchen i EM, släppte In The Lab EP under namnet Language. Med vetskapen om att In The Lab EP skapades i Bristol så hörs det i soundet, men i själva verket låter det minst lika mycket New York. I vilket fall det New York som två bristolians fantiserade ihop i sina huvuden.

I augusti 2018, 26 år senare, kom nyutgåvan på det nystartade bolaget Few & Far Between. Ett mer intressant släpp att starta upp med får man leta efter. Efterfrågan var dessutom större än vad bolaget anade, 500 exemplar blev snart 1000, som sedan blev 1500 och som nu är uppe i 2000.

Breakdown Wo!” är den där New York-bon som nämndes tidigare, i samarbete med sin kusin från Chicago. Det här spåret delar sida med ”Crystal Clean” som låter betydligt mer UK. ”Tranquility Bass” är melankoli på hög nivå med utsökta pianoinslag och avslutande ”Lake Placid” är ett lystet spår som bara förstärker den vemodiga atmosfären.

Det ska bli spännande att se vad Few & Far Between ger ut härnäst, och jag hoppas att bolagets namn inte återspeglar utgivningstakten.