In this citrus sucking sunshine, I don’t care, you’re not all there

Idag den 2 maj 2019 fyller The Stone Roses första album 30 år. Världens främsta debutalbum.

Ibland tar det emot att tänka den tanken då andra namn genast dyker upp.

Unknown Pleasures. Is This It. Up The Bracket. The Doors. Dummy. The Velvet Underground & Nico. The Smiths. Psychocandy. Marquee Moon. Greetings from Asbury Park, N.J.. Slanted and Enchanted. Känn ingen sorg för mig Göteborg. London 0 Hull 4. You Can’t Hide Your Love Forever. The New School.

I olika situationer och sinnestillstånd så skulle jag kunna argumentera för att alla dessa album, mer eller mindre, skulle kunna vara världens bästa debutalbum. Samtidigt står The Stone Roses vid sidan av med en arrogant uppsyn, synar alla konkurrenter från topp till tå och kan inte bry sig mindre. Där och då blir svaret självklart.

Från Fryshuset till Spike Island, från världens snyggaste intro i ”I Wanna Be Adored” till dagen efter-mastodonten ”I Am The Resurrection. Det som gömmer sig bakom det Jackson Pollock-inspirerade omslaget med citronerna kommer alltid att förbli tidlöst. Varje gång ”I Wanna Be Adored” rullar igång blir Manchester världens centrum, housetolvorna spinner på The Haçienda och ungarna på gatorna i Salford kan än en gång använda Ian Browns utsvängda byxor som tält.

Folk kan hävda att det finns utfyllnadsmaterial och peka på ”Don’t Stop”. Låten är egentligen ”Waterfall” baklänges (men har ingenting med djävulen att göra) med annan text samt vissa modifikationer. Men om ”Don’t Stop” exkluderas försvinner en stor del av albumets identitet. Det är samma med ”Elizabeth My Dear”, det korta Scarborough Fair-doftande utfallet mot den brittiska monarkin. Alla beståndsdelar skapar ett unikt album som är oslagbart eftersom det sjuder av självsäkerhet.

Jag avundas verkligen den som får äran att uppleva det här albumet för första gången.

Ian, John, Reni och Mani var övertygade om att The Stone Roses var världens bästa band. Under ett eller två år var man det, men det är ändå totalt irrelevant. Bandets obevekliga karaktär och tro på sin egen gärning bäddade för det här storverket. Fem år senare lyckades man knappt stappla in i rond två, den efterlängtade uppföljaren kunde inte leva upp till förväntningarna men var helt okej ändå.

Wildcats

wildcats woody harrelson and wesley snipes

Häromdagen tog jag mig en titt på filmen Wildcats från 1986. Det har jag inte gjort sedan cirka 1992. Filmen fick den svenska titeln ”Tjejen som tog hem spelet”, en i raden av alla dessa ”Tjejen som”-filmer med Goldie Hawn i huvudrollen. Det blev inte så många positiva ordalag om Wildcats när den kom, varken från kritiker eller publik. Visst, filmen bygger helt och hållet på stereotyper och alla vet hur det kommer att sluta men det är samtidigt oerhört underhållande på vägen. Goldie Hawn tar över ett high school-lag som mest består av juvenile delinquents och krocken blir givetvis total. Både Woody Harrelson och Wesley Snipes gör långfilmsdebut, Bruce McGill spelar ärkesvin i rollen som motståndarcoach och Tab Thacker kommer in ungefär halvvägs och livar upp lite extra. Till och med Stan Foster, som spelar Marvin Johnson i Pluton B i Vietnam, är med i en liten biroll. En användare på Rotten Tomatoes summerade allt på ett bra sätt: ”a good time stereotypical fast food 80’s football flick.”

Jag hyrde den här filmen flera gånger om på Sörens i Tibro tidigt 90-tal. Den var lika underhållande då som nu. Av någon anledning tröttnade jag aldrig på det här som 10-åring, vad jag vill minnas var det den enda filmen som hyrdes mer än 3 gånger. Kanske Memphis Belle också, kanske.

Det här fick mig att fundera lite på varför jag fortfarande blir ganska upphetsad när ett evenemang som Super Bowl närmar sig.

1. Wildcats. Såklart.

JMF_SMS_EU_Box

2. Joe Montana Football. Detta var ett 8-bitarsspel till Sega Master System som jag med största sannolikhet fick i samma veva som jag såg Wildcats för första gången. Legenden Joe Montana var väl på något vis inblandad i det här, alternativt fick en hel hög med pengar för att låna ut sitt namn. Det fanns i vilket fall en anledning till att jag hade en 49ers-tröja i garderoben.

charlie11

3. PA Gullö och NFL Touchdown. PA Gullö hade alltid en stilig fluga och varje söndag sändes NFL Touchdown på TV3. Där satt Gullö och sidekicken Theo Blanco i en timma och summerade den gångna NFL-veckan. Det var alltid spännande att titta på det där programmet och idag känns det som att Gullö var nyckeln till att det skapades ett större intresse för amerikansk fotboll i Sverige. Han förklarade spelet på ett sätt som var förståeligt, och säkert felaktigt, även för en 10-åring och Blanco fyllde i. Det här var runt 1991-1992 och jag vill minnas att lagen i fokus i mångt och mycket var Dallas Cowboys, Washington Redskins och Buffalo Bills. Namn som Steve Young, Emmitt Smith och Troy Aikman känns fortfarande magiska.

LL Cool J gjorde faktiskt musik till Wildcats, om vi nu ska återgå till den, och medverkade även i själva filmen. Lyssna här.