Från Tokyo till St. Johnsbury

This Is Our Music var något av ett undantag när det gällde musikprogram på SVT under 00-talet. Herre på täppan var fortfarande Musikbyrån, följt av Studio Pop. Musikbyrån hade sina dalar men kändes ändå genomgående stabilt, Studio Pop med Per Sinding-Larsen i spetsen var spännande på så vis att man gjorde hoppsasteg rakt ut i populärkulturen och kunde slå ner lite varstans.

This Is Our Music var å andra sidan en MTV-produktion som köptes in av SVT, bara det låter helt sinnesjukt i dag, där det satsades på det smala. Man nöjde sig inte med att skrapa på ytan. Det känns även helt på sin plats att Andres Lokko var inblandad i det här, tillsammans med bland annat Lars Beckung och Johan Jacobsson.

This Is Our Music var obskyrt. Det är en farlig väg att vandra, det kan lätt gå överstyr och bli en klubb för inbördes beundran, men programmets två säsonger höll hela vägen. Vissa avsnitt borde betraktas som moderna klassiker, som inslaget med Maher Shalal Hash Baz.

Maher Shalal Hash Baz och dess grundkomponent, krukmakaren Tori Kudo, är oerhört svåra att beskriva. Som en skolorkester som aldrig repat förut och samtidigt bytt instrument med varandra för skojs skull. Tänk en snäll japansk version av Beat Happening. Det är svårt att sätta ord på något så oskyldigt och innerligt. Maher Shalal Hash Baz sättning varierar, ibland består man av 3 musiker, ibland 25. Det beror nog lite på vilka grannar Tori Kudo kan haffa för stunden. Lyssna på samlingen From A Summer To Another Summer och albumet Blues Du Jour. Avsnittet från This Is Our Music kan man titta på här.

Jo, just det, våren 2006 spelade Maher Shalal Hash Baz i Gamlestan i Göteborg, av alla ställen. Detta fick jag reda på någon vecka efteråt och jag har ännu inte riktigt kommit över det.

Ett annat avsnitt introducerade Tenniscoats, en duo bestående av Takashi och Saya Ueno. Om jag gillade Maher Shalal Hash Baz så föll jag snarare handlöst för Tenniscoats. Där Tori Kudo gjorde det sliriga charmigt så sysslade Tenniscoats med något liknande men tillsatte även något väldigt vackert och bitterljuvt. Något måste brista när det är så här skört och Takashi och Saya blev mitt soundtrack till våren 2006. Tenniscoats-avsnittet kan ses här och lyssna gärna på ”Take Me Home”, vars melodi fortfarande är helt overklig, ”Mou Mou Rainbow” och ”In My Blood River”.

Vilka övriga artister fångades då upp i This Is Our Music? Bland annat träffade man U.N.P.O.C. i Fife i östra Skottland, pratade Television Personalities med världens bästa Dan Treacy i ett avsnitt som var ganska sorgligt samt åkte till St. Johnsbury för att träffa Khonnor.

Khonnor. Handwriting. Det där var ett album som så tydligt speglade sin samtid. För det första blev albumet tokhyllat och dök upp vid precis rätt tidpunkt. Vi befinner oss i mitten av 00-talet, Myspace är det nya svarta, Soulseek är inkörsporten till ett tungt musikberoende och experimental laptop-pop är på allas läppar. Så här snart 15 år senare känns det inte märkligt att det blev som det blev. Khonnor gjorde allting rätt och Handwriting är beviset på det. Bruspopens zenit. Kanske är Khonnor i själva verket en sån där ensam kille med gitarr, men det spelar egentligen ingen roll.

Hösten 2004 beger sig This Is Our Music-gänget till St. Johnsbury i Vermont. Det är en dyster och glåmig plats. Det är lite Twin Peaks och ganska mycket amerikansk obygd över den här orten. Industrierna har plockat ner skylten.

Khonnor, eller Connor Kirby-Long som han egentligen heter, är 18 år och går på college i Montreal men har återvänt hem för reportagets skull. Connors gamla vänner figurerar flitigt i reportaget, och det är en ren fröjd att betrakta sällskapets samspel.

Det kommer fram att Handwriting spelades in i föräldrarnas källare där Connor bodde som tonåring. Om man lyssnar på albumet så är de vokala inslagen nedtonade, näst intill framviskade. Detta berodde i mångt och mycket på att Connors föräldrar inte skulle bli störda eller väckta mitt under inspelningsprocessen. Överlag verkar Connor och hans föräldrar ha en relativt distanserad relation. När Connor och filmteamet kommer hem till föräldrarna, och bland annat upptäcker att brodern har råkat radera en uppsjö av inspelat Khonnor-material från en dator, så är mor och far inte hemma och tycks samtidigt vara omedvetna om att sonen är på besök från Montreal. Vetskapen om att Connor just släppt sitt debutalbum på Type Records verkar inte heller ha nått fram.

Se avsnittet här, genuin magi.

Handwriting är fortfarande Khonnors enda album. Han släppte en EP här, och några inspelningar under annat namn där. Den senaste informationen om killen från Vermont är att han jobbar på en byggarbetsplats i Texas. Jag kanske romantiserar livets vändningar i det här fallet, men det känns självklart och fint på något vis.

Andres Lokko skrev följande rader efter vistelsen i St. Johnsbury:

”We may have loved the record long before we realised what it actually was about, but now, having seen the place it was created in and met the young man who made it, it’s clearer than ever before that pop music really can save your life”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s