SKULLE NI KUNNA GIFTA ER MED EN ARBETARE?

Jag var på skivmässa i Midsommarkransen igår. Då jag inte har bott i Stockholm överdrivet länge så är jag fortfarande lite av en novis gällande stadens mässor. Jag har besökt mässan i Solnahallen och en som hölls på Strand, och jag måste nog säga att gårdagens tillställning inte höll riktigt samma klass. Trevlig del av staden dock, skulle inte ha något emot att bo där. I vilket fall så hittade jag ett nummer av Bildjournalen från 1969 som jag bara var tvungen att inhandla efter att ha betraktat framsidan. Där hittade man bland annat denna text.

Jag tog lite fler kort på artikeln som jag tänkte lägga in lite längre ner i det här inlägget. Jag skulle dock först vilja resonera lite kring ett ganska vanligt fenomen som jag ibland springer på. Det här med att 70-talet skulle innebära en hippieperiod. Ni vet, ”jag ska på maskerad ikväll, jag ska vara hippie, 70-talet är så häftigt!”. Jag kom att tänka på det när jag läste den här artikeln. Vi är framme vid 1969, frigörelsen ur de gamla bojorna har i vilket fall kommit en bra bit på vägen. Och ändå resonerar studenter, flera av dem säkerligen intellektuella, på det här sättet gällande klasstillhörighet. Intressant. 
Det jag vill ta upp är det här fenomenet när människor tror att de är med i leken, fast man egentligen bara är hopplöst efter. Så, varför associerar svenskar 70-talet med hippies? För att man inte hängde med. Man var flera år efter. I USA och England kan man redan 1965 finna tydliga spår av kulturen, och säkerligen redan innan det om man är petig. 1966 blir det än tydligare och 1967 når man sitt zenit i och med The Summer of Love. Nyårsklockorna slår och man träder in i barrikadernas år, 1968. Här knakar det i fogarna utav bara tusan, USA har fler trupper än någonsin i Vietnam och studentupproren slås ner med våld. 1969, ja, Woodstock såklart, men festivalen signalerar ”the end of an era”. När The Rolling Stones ger sin gratiskonsert på Altamont i december 1969 är det verkligen slut, finito, den feta damen sjunger. Och som vi vet så slutade Altamont i kaos. Haight/Ashbury i San Francisco blev ett ghetto för utslagna drogmissbrukare. The free people liftade hem, klippte av sig håret, skaffade sig en fast partner, efter att i flera år knullat runt med allt som rörde sig i ett bevis på fri kärlek, och började arbeta. Med tiden blev man de jävligaste kapitalisterna som gått i ett par skor.
När allt var över, först då körde man igång på allvar i Sverige. Det är som att komma glad i hågen till en fest bara för att upptäcka att alla har gått hem. Och jag vet, nyhetsflödet var inte lika snabbt som idag, men det tar inte flera år att notera en världsomspännande rörelse. Kom igen. De svenska FNL-grupperna ska dock ha en applåd, icke att förglömma. 

 Så, nu kan vi gå vidare till artikeln. Vissa svar är inte helt fåniga, medan andra mest känns anmärkningsvärda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s