TOMORROW NEVER KNOWS

Jag satt nyligen fast på Stansteds flygplats i nio timmar. Det var väl inte den mest underhållande tiden i mitt liv. Rykten har florerat om att det brittiska köket förtjänar lite upprättelse, men jag vet inte. Då man beställer en bakad potatis med ”cheddar cheese” förväntar jag mig mer än en stor bit ost som placeras över potatisen och sedan körs in i en microvågsugn. Det går inte riktigt att förklara den här delikatessen i ord, så jag låter bli. Restaurangens ”ostmästare” fanns fångad på bild vid bordet. Han ägde ett leende så brett att människorna i Colgate-reklamen skulle ha blivit avundsjuka. Jisses.

När man satt där i ankomsthallen, uttråkad utan dess like, så kom ju den där ipoden väl till pass. Det var då det slog mig. ”Tomorrow Never Knows” är makalöst mästerlig. Visst, tankarna har funnits där innan, men just då blev det oerhört uppenbart. Änglarna blåste i sina basuner, quornfärsen fick smak, Timothy Leary vaknade till liv. Brian Eno’s ”Music for Airports”, vad tusan är det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s