Det var någon gång på våren 2000, jag hade bara ett par månader kvar på gymnasiet och livet skulle egentligen ta fart på allvar. Jag minns det som en väldigt vacker vår, och jag och min gymnasiekamrat spenderade helgnätter i Skövdes inte alltför gedigna utbud av uteställen. På fyllan skulle den gamle kommunisten (ja, han var väl inte så gammal då) alltid sjunga på ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” med Håkan Hellström. Håkans första singel hade precis vädrat morgonluft. Jag gillade inte Håkan då. Jag var djupt begraven i min 60-talsvärld sedan flera år tillbaka. Men det skulle alltid skrålas ”ge mig arsenik, för stan är full av tanter och tragik”, och enligt säkra källor ska han även ha burit runt mig på sin rygg efter midnatt. Jag kan då inte förstå varför. Sedan gick det några månader, det var i början av oktober samma år. Jag laddade av någon anledningen ner ”Vi två, 17 år”, jag har för mig att jag var väldigt förtjust i titeln, den lät väldigt tonårsnostalgisk. Första gången jag hörde den så slog texten som en rak höger. Det var ju precis sådär. Debutalbumet släpptes några veckor senare, och jag minns att jag inhandlade det på numera nedlagda Jannes Wax i Skövde. I kassan stod en söt poptjej i lugg och log väldigt försynt när hon räckte tillbaka skivan till mig. Hon hade säkert redan förstått.
Från den första genomlyssningen har den där skivan varit med mig, jag har aldrig, varken förr eller senare, stött på ett album som har känts så mycket. Som har blandat så mycket glädje med så mycket eftertänksamhet. I min värld är det här den bästa skiva som någonsin har spelats in i det här landet, och det vill inte säga lite. Göteborg hade förvandlats till Håkan-land, och snart skulle han bli Håkan med hela svenska folket. Men inte riktigt ännu. Det fanns en låt på den där plastbiten som har betytt mer för mig än något annat, ”Nu kan du få mig så lätt”. Det är det perfekta exemplet på vad popmusik är och ska vara.
Jag är helt övertygad om att den åsikten delas av publiken som besökte dessa väckelsemöten. Allt var klart och tydligt, här står en kille och sjunger om det som jag alltid känt inom mig sen jag var 16 år. Eller 17 år, om vi ska vara fyndiga. Ingenting kan ta den känslan ifrån mig, inget Allsång på Skansen eller något saxofonjammande på nutidens spelningar.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna lyssna på ”Dom dimmiga dagarna” utan att få en rysning längs med ryggraden. Den är alldeles för bekant, och alldeles för bra för att vara hälsosam.
”Dimmiga dar, det där var fina dar / Men jag såg aldrig riktigt var vi var”.
väldigt bra skrivit sebbe.. det är så jag känner mig och de vet du! ^_^bara för de skall jag sätta på skivan och drömma mig bortpuss
GillaGilla
Dags att skriva nytt sebster. hur mycket jag än älskar den här texten så vill jag läsa nytt.
GillaGilla
Åh Sebastian, vad ditt skrivande kan göra en grå Londoneftermiddag till en såkallad ”trip down memory lane”..
GillaGilla
Måste bara säga att detta var underbart skrivet. Känner precis samma sak och måste nu omedelbart lyssna på Dom dimmiga dagarna.
GillaGilla
Yes, väldigt väldigt bra skrivet. Speciellt det där om Allsång på skansen, det funkar bara inte.Fin kommentar om Best Days också, Blur är nog ett av världens bästa band.
GillaGilla