ANOTHER DRAMA BY THE KITCHEN SINK

Jag tänkte posta delar av en text från det saknade och ypperligt innehållsrika nätfanzinet Rubbersoulinspace. Istället för att själv knåpa ihop en skrivelse om ämnet så slog Hanna huvudet på spiken i följande artikel om det popkulturella alibit.

För något år sedan satt jag och såg på Tryck Till på ZTV. Det var någon sorts säsongsavslutning, med en jättepanel bestående av alla tänkbara popstjärnor, journalister, djs; och de satt där allihop uppflugna på en läktare. Låten som skulle bedömas var en Aqua-singel. De uttalade sig en efter en. – Jo, men jag tycker den är skitbra!
– Allvarligt alltså, jag gillar den!
– Den där slingan, blipp-blipp-blipp – så jävla bra!
Det blev som en epidemi. Folk pratade i munnen på varandra, enormt ivriga att visa att de också faktiskt tyckte att Aqua är rätt bra, på riktigt alltså, jag lovar, jag gillar den verkligen! Det pågick några minuter, tills någon bad att få ordet. Och frågade vad i helvete resten av panelen höll på med. Där satt de, människor med ett mycket seriöst förhållande till musik, människor som utger sig för att vara professionella. För fem minuter sedan hade de varit coolt avståndstagande och kritiserat låtar av band som bob hund. Och nu påstod de sig förbehållslöst älska Aqua. Den modige person som tog till orda sade argt att han minsann inte tyckte om äcklig dansk plastpop och att det absolut inte gick att jämföra med riktig musik. Det blev ganska tyst på den där lilla läktaren.

Det här är ett intressant fenomen. Det handlar om ett sorts popkulturellt alibi. Säger man att man gillar Aqua så riskerar man inte att bli tagen för en osunt insnöad nörd. En megakommersiell singel i skivhyllan ger resten av samlingen mer trovärdighet, liksom. Lite kitsch för att framhäva det allvarliga. Och nu menar jag inte att alla de som satt där i tv och sade att de älskar Aqua ljög; eller att det bara var en slugt beräknad pose. Jag tror visst att de var allvarliga. Jag gör samma sak själv, jätteofta. Senast i förra veckan köpte jag Take That’s ”Greatest Hits”.

Men det är jätteviktigt att aldrig glömma bort skillnaden mellan popmusik och popmusik. För det här med musik är ju en kulturform, precis som litteratur eller konst. Och jag tror att nästan alla är överens om att det finns en viss skillnad mellan kommersialiserad litteratur, typ kioskromaner, och seriös litteratur. Vi är medvetna om att Harlequin-romanerna och sommardeckarna är skrivna på löpande band enligt ett förutbestämt mönster vad gäller handling, karaktärer och språk, ett mönster som är anpassat för att vi som läsare ska känna oss trygga och bekväma, för att vi ska känna igen oss och inte bli för intellektuellt utmanade. Tar vi å andra sidan till exempel James Joyce, så hade han ett helt annat syfte med sina romaner. För honom, och de flesta seriösa författare, handlade det om att konfrontera traditionerna. Han ville säga något till oss genom sitt skrivande. Han ville ge oss en insikt i det mänskliga psyket, han använde språket som metafor för livet. Det är ju därför vi läser böcker, för att de handlar om våra liv. Vi läser för att bli utmanade och konfronterade, och för att genom fiktion förstå verkligheten.

Och det borde vara därför vi lyssnar på musik. Det är därför jag älskar pop, och jag är övertygad om att det är därför alla som läser det här gör det, och att det är därför hela den där panelen på ZTV gör det. Men det finns alldeles för många som inte är medvetna om skillnaden mellan musik som handelsvara och musik som konstform.

Burn down the disco, hang the blessed dj
Because the music that they constantly play
It says nothing to me about my life

Så skrev Morrissey en dag när han var förbannad på ytliga plastpopsånger. Vi borde alla sjunga den raden dagligen, om och om igen, som ett mantra. Någon borde ropa ut den från minareterna och vi borde alla knäböja och gnugga pannorna i marken. För när något som kan vara så oerhört viktigt och så fantastiskt angeläget som popmusik görs till en vara, något att marknadsföra och tjäna pengar på, så är det av större vikt än någonsin att klargöra att det genuina musikintresset är något helt annat än att höra Emilia på radio och tycka att det är rätt schyst.

Till skillnad från litteratur har popmusiken klarat sig ifrån det överdrivna teoretiserandet och analyserandet. Vi behöver inte motivera att en låt är bra, att den berör. Musikkritik får vara subjektiv och baserad på personliga känslor. Och det är ju bra och fint. Men vi får inte glömma att popmusiken faktiskt existerar i ett sammanhang. Varje låt, varje textrad, bygger på – och utmanar – en tradition av popmusik som går rätt långt tillbaka i tiden. Varje lånad melodislinga betyder någonting. När Belle and Sebastian sjunger om Johnny Electronic så är det inte bara cool namedropping. Och även om det bara skulle vara cool namedropping så säger de omedvetet någonting genom att välja just det där namnet att droppa. Bra popmusik berör just därför att den inte är isolerad, utan en del av något större. Bra popmusik berör av samma orsaker som bra litteratur berör – därför att den har de extra dimensioner som kommer av att den leker med, följer och bryter mot, de traditioner och regelverk som uppkommit.

Ooh, get me away from here I’m dying, play me a song to set me free

Det är så popmusik ska vara. När vi är döende av tristess och olycklighet, ska det alltid finnas en låt som får oss att må lite bättre och orka lite till. Men vad är det som har hänt när handelsminister Leif Pagrotzky delar ut små export-pris-statyetter till Cardigans? Popmusiken som räddat mitt liv så många gånger, som fått mig att stiga upp på morgonen och somna på kvällen hur förbannat skitdåligt jag än mår, har blivit något man köper och säljer och som har som främsta syfte att generera pengar, och som av staten ses som en viktig del av nån sorts jävla gigantisk reklamkampanj för Sverige. Jag är sårad. Det känns som en personlig förolämpning. Det är som om någon skulle tala om att min bästa vän varit schyst mot mig och tröstat mig när jag varit ledsen av den enda anledningen att jag lånar ut pengar till henne och bjuder henne på middag då och då. Skulle verkligen samma sak kunna hända med, säg, Ingmar Bergman? ”Tack Bergman för att du marknadsför Sverige utomlands, och förresten, filmerna du gör är rätt söta.” Eller Strindberg? ”Vi har inte läst dina böcker, men vi har hört att de säljer bra i Japan.”
För självklart fyller även plastig kommersiell musik en funktion. På samma sätt som vi alla gillar att ligga i hängmattan med en Kalle Anka-tidning eller en sjaskig förutsägbar deckare, kan vi alla tycka att Vengaboys eller E-Types senaste singel är rätt bra på ett lättsamt och inte särskilt intelligenskrävande sätt. Och det är inte alls förkastligt eller fult att tycka om kommersiella
företeelser. Men jag blir förbannad och mår nästan lite illa när människor inte ens förstår skillnaden, när de inte är medvetna om att det egentligen är en marknadsföringskampanj och inte musik de köper och ställer hemma i hyllan. Och den mycket onyanserade inställningen till popmusik som de allra flesta har hjälps inte av att seriösa musikskribenter och popmusiker sitter i tv och påstår sig gilla Aquas senaste singel, på riktigt, jag lovar, den är så jävla skön!

Jag minns inte vem det var som ställde sig upp i tv och skällde ut alla de där panelmedlemmarna som var så ivriga att förklara att de minsann gillar Aqua, för de är inte alls några inskränkta popfascister. Det är synd, för jag hade gärna skickat ett litet brev och berättat för honom att det var det bästa och modigaste jag hört sägas i tv på evigheter. För det där popkulturella alibit är egentligen bara fånigt, och förstör bara för oss själva, för den musik som faktiskt säger något till oss om våra liv.

En reaktion till “ANOTHER DRAMA BY THE KITCHEN SINK

  1. Håller med dig till fullo.Nuförtiden anses det ”inde” att INTE vara indie. Musik ska man lyssna på oberoende av vad som är på tapeten. Annars kan man lika gärna samla på frimärken eller nåt annat trisst.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s