A CALM EVENING WITH THE NOVI SINGERS

Speciella former av jazz intresserar mig, främst för att jazzmusiken i sig är så bred och har så många infallsvinklar. Avantgardejazzen är något jag blev rejält insnöad på, Ornette Coleman och Eric Dolphy i synnerhet. En kakafoni av ljud som till slut faller på plats, och det är då man får ut belöningen. Men saken är den att jag alltid haft lite svårt för vokaljazz. Jag har haft svårt att sätta fingret på varför, möjligtvis beror det på att jag aldrig givit det en chans och bara spelat Blue Note-plattorna om och om igen. Men det finns ett undantag. Det ska till ett gäng från Polen för att frälsa mig.

Novi Singers bildades 1964 på musikkonservatoriet i Warzawa av Bernard Kawka, Ewa Wanat, Janusz Mych, Waldemar Parzynski och Aleksander Gluch. Det som gör Novi Singers så intressanta är deras oerhört originella sound, det är mycket close-harmonysång och väldigt komplext. Novi Singers sätt att ta sig an den vokala delen är fenomenalt, oftast rör det sig inte om texter utan snarare en form av scat med ordlös sång. Det är väldigt spontant och väldigt upplyftande.

Above all we found the human voice to be a perfect jazz instrument”.

Den platta som imponerar mest på mig är debuten, Bossa Nova, som släpptes 1967. Avslutande ”Dancing nuts”, eller ”Tanczace orzechy” i originaltitel, är en jazzstänkare som idag har fått en smula uppmärksamhet, men inte i den grad den förtjänar. Den här skivan var ett i raden av släpp i den fantastiska lp-serien Polish Jazz, som idag återutges på cd. Än så länge är det dock enklast att hitta denna utgåva på amazon.com, om man bortser från nedladdningsprogram, då sveriges utbud av denna serie alltid ligger ett steg efter. Gruppen spelade också in många coverversioner och egna tolkningar av låtar, bland annat två hyllningar till Chopin, Novi Singers sing Chopin och Chopin up to date. Med tiden förändrades deras sound, men det låter fortfarande väldigt mycket Novi Singers av det senare materialet, finessrikt och experimentellt.

Jag lämnar avslutningsorden till Bernard Kawka själv:
There is this epidemic of labeling, everybody labels everybody, seems some people can’t sleep at night without having everything neatly classified. I don’t give a damn if somebody says I sing church music, and somebody says it’s military marches and somebody says it’s nursery rhymes, and somebody else wonders if it’s jazz. I don’t care what it’s going to get called, i just want it to be good”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s